lördag 28 april 2012

Bloggandets syfte…



är det en önskan att bli känd? Erkänd?

Eller handlar det helt enkelt om ett behov av att få uttrycka sig? Inför andra – men även inför sig själv? För det jag skriver i min blogg måste jag stå för, eller åtminstone kunna förklara mina tankegångar för läsaren. 

Hjälper det mig inte då att skärpa tankarna, att se klarare?

För mig handlar bloggandet mycket om att våga uttrycka mig, mina tankar, den jag är. Att träna på att vara ärlig och sann, så jag kan stå för det jag skriver. Att utsättas för andras ifrågasättande, kanske också läsarnas kritik , men även deras uppmuntran. Framför allt tror jag det handlar om – i alla fall för mig – att träna på att uttrycka mina tankar så andra kan förstå vad jag menar (och därför vill jag gärna ha kommentarer).

Äldst av sex syskon, med en kärleksfull mor vars hörsel och fokus ständigt koncentrerades på de yngre, mer behövande barnen, fanns det inte så mycket kvar för ett frågvist och berättande äldsta barn. Så jag växte upp med den grundmurade övertygelsen om att det jag hade att säga inte var intressant. I och med det blev jag istället en duktig lyssnerska. Att jag då drogs till lite äldre barn redan som fem-sexåring var kanske inte så konstigt för där kunde jag lära mig något. Samma sak i tonåren, - lyssna och lära. Den första person jag upplevde verkligen lyssnade på mig gifte jag mig med, (ja, det var e n viktig anledning, kanske därför vårt äktenskap inte klarade sjuårskrisen).

Så lyssnandet blev en väsentlig del i mitt liv. Samtidigt satt en kritisk granskande del av mig och ifrågasatte det jag hörde, ”stämmer det verkligen eller försöker han/hon stila”, ”är det verkligen sant eller är det rädslan som talar”. Att vara den som lyssnade gav mig faktiskt en känsla av makt och kontroll, för jag gav ju inte ut något av mig själv. Och rollen som enbart lyssnerska innebär ett avståndstagande, det har jag nu insett. Men det var ju inget medvetet val, fast rätt bekvämt, så jag blundade för obalansen i min interaktion med kollegor och bekanta. Självklart märkte de efter ett tag att jag inte släppte någon för nära. Och vem vill känna sig i underläge?

Det här har ändrats de sista åren. Efter en kamp för livet på S:t Görans sjukhus 2004 försvann mycket av mina rädslor och mitt behov av kontroll (som ju bottnar i rädsla) samtidigt som jag upplevde mig fått ett nytt liv. En ny chans.

Nu påbörjades en rätt komplex process, och en sak jag upptäckte (bland många andra) var att jag faktiskt har erfarenheter och insikter som kan vara värda att dela med mig till andra. Jag har ju lyckats bli frisk från en svår kronisk sjukdom genom eget arbete och min väg till självläkning kanske andra kunde ha glädje av. Samtidigt föddes idén om att skriva boken om Min vän Smärtan, att visa på smärtans väg till ett rikare, bättre och hälsosammare liv. Att se smärtan som ett verktyg, en måttstock och en guide. Att förmedla min idé kändes så viktigt att jag frångick min gamla roll som enbart lyssnerska och blev den som talade, som uttryckte sin kunskap, sina tankar.



Här är jag idag, jag känner att jag har något viktigt att förmedla – för den som är redo, som behöver. Att alla som läser inte kan ta mina tankar till sig stör mig inte, jag har full respekt för er som inte delar min livssyn. 

För vi har alla olika uppgifter här i detta vårt liv.

Om någon som läser min blogg börjar fundera, ifrågasätta eller beröras – blir jag glad. (ifrågasättande kommentarer ger en dynamisk process – så skriv, vad ni än tänker)

Om ingen läser – spelar det inte så stor roll.

Jag får träna i att utmana mig själv och mina rädslor. För just nu har jag ett stort behov av ensamhetens frid att samla energi och visdom. Bloggandet blir då min ventil mot världen jag lever i, världen jag inte vill – eller kan - ta avstånd från.

Jag tar bara en paus – för att vara i nuet.

Och i harmoni.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar