Att upplevelsen,
känslan av total ensamhet skapar naken smärtsam sorg vet vi nog alla. Den
ofrivilliga ensamheten som alla upplevt någon gång. Att vara ensam mot världen,
oförstådd, osedd. Lämnad utanför av alla. Totalt ensam i hela vida världen.
Älskad av ingen.
Men, vem är det
egentligen som säger att vi är ensamma? Det finns ju en massa människor omkring
oss, människor som känner precis detsamma som vi. Går vi inte alla omkring i
vår egen lilla bubbla av ensamhet, rädd för andra, desperat längtande till
gemenskap med andra? Den totala enheten.
Så vem skapade denna
ensamhetsbubbla? Var det egot? Egot som vill befästa separationen, särskiljningen från andra. För att utveckla vår unika identitet. Den som behövs
för att skapa helhetens komplexa energimönster. Är det så att separationen till
slut leder till enheten?
Jag är helt övertygad
om att vi alla är Ett. Beroende av varandra och att vi tillsammans kan skapa
underverk.
För ensamheten är också
en skapare; musik, konst och stora litterära verk är ofta sprungna ur stor
ensamhet. Ett ibland desperat sätt att bli delaktig i den stora gemenskapen.
Bli erkänd. Vara betydande.
Så, är då ensamheten
inte en illusion - en illusion vars syfte är att sätta igång våra skapande
förmågor?
Kanske har den även andra
syften.
Men det tar vi en annan
dag.
Publicerad 2008-09-22 i Metrobloggen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar