… är det en önskan att bli känd? Erkänd?
Att sticka ut från mängden?
Eller handlar det helt enkelt om ett behov av att få uttrycka sig?
Inför andra
– men även inför sig själv?
För det jag skriver i min blogg måste jag stå för,
eller åtminstone kunna förklara mina tankegångar för läsaren. Hjälper det mig
inte då att skärpa tankarna, att se klarare?
För mig handlar
bloggandet mycket om att våga uttrycka mig, mina tankar, den jag är. Att träna
på att vara ärlig och sann, så jag kan stå för det jag skriver. Att utsättas
för andras ifrågasättande, kanske också läsarnas kritik, men även deras
uppmuntran. Framför allt tror jag det handlar om – i alla fall för mig – att
träna på att uttrycka mina tankar så andra kan förstå vad jag menar (och därför
vill jag gärna ha kommentarer).
Äldst av 6 syskon, med
en kärleksfull mor vars hörsel och fokus ständigt koncentrerades på de yngre,
mer behövande barnen, fanns det inte så mycket kvar för ett frågvist och
berättande äldsta barn. Så jag växte upp med den grundmurade övertygelsen om
att det jag hade att säga inte var intressant. I och med det blev jag istället
en duktig lyssnerska. Att jag då drogs till lite äldre barn redan som
fem-sexåring var kanske inte så konstigt för där kunde jag lära mig något.
Samma sak i tonåren, - lyssna och lära. Den första person jag upplevde
verkligen lyssnade på mig gifte jag mig med, (ja, det var e n viktig anledning,
kanske därför vårt äktenskap inte klarade sjuårskrisen).
Så lyssnandet blev en
väsentlig del i mitt liv. Samtidigt satt en kritisk granskande del av mig och
ifrågasatte det jag hörde, ”stämmer det verkligen eller försöker han/hon
stila”, ”är det verkligen sant eller är det rädslan som talar”. Att vara den
som lyssnade gav mig faktiskt en känsla av makt och kontroll, för jag gav ju
inte ut något av mig själv. Och rollen som enbart lyssnerska innebär ett
avståndstagande, det har jag nu insett. Men det var ju inget medvetet val, fast
rätt bekvämt, så jag blundade för obalansen i min interaktion med kollegor och
bekanta. Självklart märkte de efter ett tag att jag inte släppte någon för
nära. Och vem vill känna sig i underläge?
Det här har ändrats de
sista åren. Efter en kamp för livet på S:t Görans sjukhus 2004 försvann mycket
av mina rädslor och mitt behov av kontroll (som ju bottnar i rädsla) samtidigt
som jag upplevde mig fått ett nytt liv. En ny chans.
Nu påbörjades en rätt
komplex process, och en sak jag upptäckte (bland många andra) var att jag
faktiskt har erfarenheter och insikter som kan vara värda att dela med mig till
andra. Jag har ju lyckats bli frisk från en svår kronisk sjukdom genom eget arbete
och min väg till självläkning kanske andra kunde ha glädje av. Samtidigt föddes
idén om att skriva boken om Min vän Smärtan, att visa på smärtans väg till ett
rikare, bättre och hälsosammare liv. Att se smärtan som ett verktyg, en
måttstock och en guide. Att förmedla min idé kändes så viktigt att jag frångick
min gamla roll som enbart lyssnerska och blev den som talade, som uttryckte sin
kunskap, sina tankar.
Här är jag idag, jag
känner att jag har något viktigt att förmedla – för den som är redo, som
behöver. Att alla som läser inte kan ta mina tankar till sig stör mig inte, jag
har full respekt för er som inte delar min livssyn. För vi har alla olika
uppgifter här i detta vårt liv.
Om någon som läser min
blogg börjar fundera, ifrågasätta eller beröras – blir jag glad.
(ifrågasättande kommentarer ger en dynamisk process – så skriv, vad ni än
tänker)
Om ingen läser – spelar
det inte så stor roll. Jag får träna i att
utmana mig själv och mina rädslor. För just nu har jag ett stort behov av
ensamhetens frid att samla energi och visdom. Ägget - fröet - får
mogna! Bloggandet blir då min
ventil mot världen jag lever i, världen jag inte vill – eller kan - ta avstånd
från. Jag tar bara en paus –
för att vara i nuet. Och i harmoni.
Publicerad 2010-09-18 i Metrobloggen
(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar