Hur ofta har jag inte som barn fått höra ” det där är bara
fantasier, bara på låtsats, det finns inga lysande älvor i ditt rum, inga troll
i skogen. Ingen människa har en regnbåge runt kroppen”. Ändå ville mina
välmenande föräldrar att jag skulle tro på en osynlig Gud, på änglar – och på
Djävulen med stort D.
Jag tror inte att jag är ensam om denna upplevelse, att bli
fråntagen det jag sett, bli ifrågasatt och det värsta av allt; bli lite
nedlåtet klappad på huvudet ”vilken fantasi hon har, förstår inte var det
kommer ifrån”. Så jag, som så många barn, lärde mig att först hålla tyst, sedan
- och det var det värsta övergreppet på min personlighet – att förtränga den
delen av mig som inte passade in. För jag kunde se att det skrämde mina
föräldrar och då blev jag också rädd.
Men jag stängde inte av helt förrän våldtäkten på mitt femåriga
jag. För då såg jag saker inget barn ska behöva se, (har skrivit om det
tidigare här under ”Brusten vinge” bl.a.) Där skapades ett kontrollbehov, jag
tillät ingen – och inget - komma för nära mig. Och jag litade mer på logiken än
på intuitionen. Jag ville ha trygga enkla regler, helst vetenskapligt bevisat –
”så här fungerar det”.
Fast ju mer jag läste, ju fler erfarenheter jag fick, desto mer
ifrågasatte jag s.k. ”fakta”, Jag har läst vetenskaplig metod på universitetet,
jag vet att det finns oklarheter i de flesta studier beroende på förväntningar,
(oftast omedvetna) val av studieobjekt m.m. Jag ifrågasätter inte betydelsen av
vetenskapliga studier – för de behövs – utan mer prägeln av slutgiltighet ”Så
här är det!” utan att beakta andra faktorer. (Här skulle jag kunna gå igång i
en lång utläggning om hur de flesta forskare inriktar sig på sitt, oftast
ganska snäva ämne, och glömmer helheten. Men jag är ingen forskare, så jag
låter bli. Du kan ju tänka dig själv.)
Trots att jag försökte förneka intuitionen poppade den ofta upp;
känslan i ett rum jag kom in i, en person jag just träffat, och den blev
starkare med åren. Jag började känna av känslor från människor i min omgivning,
vilket till slut blev otroligt jobbigt. Jag kunde knappt ta mig in till city
med buss utan att översköljas av en massa stress, sorg, irritation och
aggressivitet. Och innan jag förstod att dessa känslor kom utifrån trodde jag
att jag höll på att bli tokig.
Numera har jag lärt mig skärma av och det bästa sättet för mig,
som också förändrar energin i min omgivning, är att tänka mig att jag skickar
ovillkorlig kärlek från hjärtat och låter den spridas i hela omgivningen
(bussen, tåget, torget). Som en stor kärleksfull bubbla. Och visst kan jag
märka skillnaden i energin efter, och bland människorna runt omkring. Vad som
än händer – det kan jag inte vetenskapligt bevisa (än) – men jag mår i alla
fall bättre.
Idag litar jag helt på min intuition, jag känner, jag frågar mig
om känslan är min egen, och jag agerar. Oftast genom att sprida min kärlek.
Det är i alla fall min intention – och det är bra nog.
Tidigare publicerad 2011-10-12 i Metrobloggen
(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar