Guldburen – hur vanlig är den?

Efter att just läst Sanna Anandala Edhins bok ”Guldburen”  - som fångade mig på ett sätt som jag ännu inte helt förstår varför (jag kunde helt enkelt inte lägga den ifrån mig) – har jag en mängd reflektioner.

Jag kan se vissa beröringspunkter mellan romanpersonen Cora och mig själv. Behovet av harmoni i förhållanden som gjort att jag ofta format mig efter min partner och glömt – tryckt ner – mina egna behov. Att jag gett efter för önskemål för att undvika konflikter. Men har vi inte alla gjort det mer eller mindre i en relation? Kompromissat för att det ska fungera för båda?

Måste det vara så?

NEJ! Jag vägrar.

Jag har i hela mitt liv sökt mig till partners som gått utanför ramarna, män som – liksom jag – önskat testa gränser. Som vill utforska hela det sexuella registret. Utan skam eller skuld. Bortom samhällets regler för vad som just nu är acceptabelt.  För mig är det sökandet sunt – så länge jag inte skadar någon, inklusive mig själv. Men att finna den där sköra gränsen, den som visar mitt hjärtas önskan – och det som finns bortom – det är inte det lättaste. Som att försöka hålla balansen på en slak lina där ena sidan är en djup avgrund och den andra trygg fast mark. Visst ramlade jag ibland ner i avgrunden med skador som följd. Men jag kom alltid upp igen.

En tanke; behöver jag gå utanför vårt samhälles normgränser för att veta var just mina gränser går? Är det så att inte förrän jag överträtt min gräns vet jag var den är? Jag tror det.

Jag har även, som Cora huvudpersonen i boken, mött ett par män med sexberoende, där kicken efter det där extra blivit ett beroende. Och precis som vid ett drogberoende krävs starkare och starkare kickar. I början tyckte jag det var spännande, men när jag insåg att sökandet efter att uppfylla en fantasi tog oss längre och längre ifrån intimitet drog jag mig ur. Numera tror jag att jag genast känner igen beroendet, det är ingen väg jag behöver gå längre. Men jag är tacksam över erfarenheterna, de har visat var just min gräns går.

Numera nöjer jag mig inte med något annat än en relation där ingen behöver kompromissa, en relation där båda lever och utvecklar sin fulla unika potential. En relation som är helt hänsynslöst ärlig och totalt kärleksfull.

Jag tror det är möjligt.