Efter en statusfråga på Facebook
av en vän, och kommentarerna som följde, har jag funderat på lögnens ursprung –
och vilka olika sorters lögner det kan finnas. Frågan var ”Hur många lögner kan
man acceptera i en nära relation…?”
Mina första spontana svar var;
”För mig är ärlighet och tillit själva fundamentet i en
relation. Och har jag en gång tappat tilliten är det mycket svårt att bygga upp
den igen. Samtidigt kan jag känna viss medömkan för de som ljuger (lögnen
bottnar ju ofta i rädsla), för de kan knappast gilla sig själva. Som svar på
din fråga; nej, jag accepterar inga lögner. Men jag kan förlåta om den andre
uppriktigt vill ändra sig och jobbar med orsaken till att lögnen behövs.
Och
vad är egentligen en vit lögn? Om min vän frågar vad jag tycker, förväntar
hon/han sig ett ärligt svar, eller bara medhåll? Eftersom jag själv önskar
ärliga svar, även om det svider, så är alltid min intention är att svara så
ärligt jag kan. Och då behövs inga vita lögner (som jag egentligen tycker är
respektlöst mot den som frågar). Samtidigt vet jag ju att min sanning inte
behöver vara den andres sanning. Jag
har också använt vita lögner tidigare. Jag intalade mig att det var för att jag
inte ville såra men egentligen bottnade det i en rädsla att inte bli omtyckt,
att kanske förlora en vän. Fegt, jag vet, därför har jag förståelse för dem som
tar till den vita lögnen. Men nu när jag sett - och förstått - mitt beteende
väljer jag en annan väg. För jag mår så mycket bättre med mig själv när jag kan
vara sann. Jag kanske inte alltid lyckas, man kan ju ljuga för sig själv, men
jag gör så gott jag kan. Och det är gott nog. ♥
*
Eftersom jag växte upp i en
frikyrklig familj med en allseende Gud, som inte bara såg mina handlingar utan
också mina tankar, var lögnen aldrig ett alternativ för mig som barn. Lite som ”Big
Brother” - förutom att vår ”övervakare” var en kärleksfull och förlåtande
varelse som ville oss alla väl. Visst hände det att jag ljög som barn, men jag fick
alltid så dåligt samvete att jag var tvungen att berätta för mamma – och be Gud
om förlåtelse. Senare, i mina tonår när jag hade förkastat religionen, lärde
jag mig att det ibland kunde löna sig att ljuga – det var i alla fall vad jag
trodde då.
Trots min uppväxt har jag som de
flesta av oss brottats med sanningen. Även om det varit min intention att alltid
vara ärlig – och är numera ännu mer - lyckas jag kanske fortfarande inte alltid. Jag vill vara sann i allt jag gör,
tänker och känner. Mot mig själv och mot andra, framför allt de jag älskar. Jag
vill vara en kärleksfull och trofast ärlig vän, vilket leder mig in på tankar
om lögnens olika aspekter. För hur många har inte ljugit för att skydda en vän,
för att hålla tyst om något som sagts i förtroende? Jag har gjort det många
gånger fast jag ibland kanske borde sagt ifrån, bett att de berättat sanningen
för sin partner, eller vem det än gällt – för deras egen skull – istället för
att uppmuntra en lögn. Numera kan jag vara mer rak.
*
Så varför ljuger vi? Och hur?
Jag kan se olika sorters lögner, olika graderingar;
- Ont uppsåt - för egen vinning, för att bedra. Att förvilla. Kan också bottna i rädsla för att förlora någon/något. Denna lögn är inte acceptabel för mig i en relation, där ryker tilliten som sedan är mycket svår att bygga upp.
- För att skydda/skona någon
annan. Denna lögn tycker jag är den svåraste att ta ställning till etiskt.
Vilket leder till att det kan finnas lögner som kan göra gott.
- ”Vit lögn”. Verkar vara
allmänt accepterad men i mina ögon ofta respektlöst. För om en vän frågar
vad jag tycker antar jag att hon/han förväntar sig ett ärligt svar. Det
gör i alla fall jag.
- Social lögn ”jag mår bra”
fast jag mår pyton. Lätt att säga till en bekant på stan som egentligen
inte vill veta om du mår dåligt, men ska vi göra det i en nära relation?
Då gör vi ju det oftast för att skona den andre.
- Att ljuga för sig själv. Svårast
att komma åt och förändra. (jag jobbar på det)
- Tyst lögn. När du genom att
hålla tyst får den andre att tro något som inte stämmer. Tror det är
ganska vanligt i en relation – i alla fall i början – och som kan få
förödande konsekvenser senare. (för att man inte sagt vad man tyckt och
känt redan från början).
Jag tror att de
flesta av oss vill vara ärliga i alla situationer, men vi är inte mer än människor och alla har vi
olika bevekelsegrunder för våra ageranden. Och kan jag förlåta mig själv för
mina lögner – kan jag också förlåta andra (och vice versa – kan jag förlåta
andra kan jag också förlåta mig själv)
Så länge intentionen
är att vara sann. Eller rädslan för stor.
*
I sanning – och kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar