Vi
har nog alla en bild av hur vi vill vara. Hur vi vill att andra ska uppfatta
oss. Men vi kanske inte har funderat så mycket över om den bilden kommer från
vårt hjärtas önskan – eller från vår omgivnings förväntningar på oss. Eller snarare
vad vi tror de förväntar sig, för det kanske inte stämmer med verkligheten.
Jag
tror, att för att kunna utveckla hela vår potential, behöver vi först finna våra
unika gåvor. De som göms så länge bilden vi skapat om oss själva utgår från
andras syn på oss. När vi skalar av oss det lagret kan vi finna skatten djupt
inom oss, det är min övertygelse.
Så
hur vet jag om min bild av mig är sann eller inte? Om jag känner den mista
tvekan, om jag känner otrivsel, tvång eller liknande – då är den inte sann. Men
när jag upplever glädje och lust – då är jag nära mitt sanna jag. För i mitt
hjärtas visdom finns sanningen om mig själv. Där, i glädjen, lusten och
passionen, kan jag finna mina unika gåvor. Gåvor jag sedan kan utveckla och dela
med mig av. Lite som att finna sitt eget unika instrument, att lära sig spela mästerligt
på det för att slutligen vara en del av universums hela fantastiska
symfoniorkester.
För
jag är övertygad om att vi alla har unika gåvor, våra speciella instrument –
och att det är vårt ansvar att lära oss spela på dem efter bästa förmåga för
att slutligen dela med oss av dem. Så utvecklas vi alla som människor. Så
utvecklas universum.
Det
här är min bild av meningen med livet. Kanske du ser det på ett annat sätt – och
inget av det är fel. J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar