tisdag 24 maj 2016

När tilliten brister



Vad gör man när man tappar tilliten till sina förmågor, sina livsmål? När projekt man satsat och trott på till hundra procent faller platt? När man tycker man gett sitt yttersta för att dela med sig av sina kunskaper och insikter - och ingen bryr sig? 

Ja, vad gör man?
Vad gör jag?

Förståsigpåare (inkl. mig själv) säger att jag då bör granska hur jag kommunicerar ut mitt budskap - och det är rätt och viktigt. Om jag inte når ut med det jag vill förmedla - vem kan jag klandra förutom mig själv? 

Eller är världen inte redo? Men, den frågan, är inte den förmäten? Hur kan jag tro att jag ligger före min omgivning med mina insikter? (nja, ibland tycker jag nog det, men det är min värld)

Vad jag vet, fakta; min e-kurs "Bli vän med din smärta" har inte fått många deltagare, trots erbjudande om 50 % rabatt till medlemmar i FMS-föreningar, självstudiekursen "Finn din smärtas ursprung" (inte lika provocerande titel) har bara fått ett fåtal. Boken "Min vän Smärtan" (som jag satsat min själ i) har bara sålt 300 ex  - första året sedan har det avstannat (mitt eller förlagets fel?). Min nya studiecirkel "EkoSmart Livsstil" fick bara tillräckligt med deltagare för att starta - men alla dök inte upp. Finns det verkligen inte personer som, likt mig, vill lära sig mer om hur vi kan leva enkelt, miljö- och hälsovänligt, utan att det kostar skjortan?  

Boken Min vän Smärtan har känts som mitt livskall, mitt testamente till världen. Men antingen var världen var inte redo - eller ville den inte ha den. Den kan vara för provocerande för de som är helt inne i smärtan, som upplever sig som ett offer. För min bok, mina föreläsningar, handlar om det egna ansvaret. Vi måste själva ta tag i orsakerna - och det kanske inte alla vill. Jag kan bara hoppas att den når fram till de som vill. För jag trodde verkligen, när jag skrev den, att jag kunde förmedla smärtlindring till många lidande. Att jag kunde visa en annan bild på just lidandet. Att lidandet är ett val. 

Kanske har jag inte förmågan, resurserna, för att nå ut. Kanske var/är jag inte tillräckligt intressant? (lite av mitt livstema - "inte tillräckligt - men nästan")

Men vad jag vill, vad mitt hjärta önskar, är att visa att det går att bli vän med allt! När jag tar ansvar för mitt liv, min hälsa, min kropp. När jag accepterar mig, min kropp, som jag är just nu - med vetskap att jag kan göra allt bättre. Att mitt liv är en resa i lärdom - om njutning, om sorg och smärta. Om kärlek. Allt jag behöver uppleva som människa  - i just denna kropp.

Så! Även om tilliten brister ibland - har jag bara en väg.
Att fortsätta göra det som får mitt hjärta att jubla! Oavsett hur det tas emot - just nu.
(i morgon är en annan dag)


Enkelt!

Fortsätta leva. Fortsätta andas.



Med vetskap om solen som alltid finns bakom moln.
Eller träd. 

2 kommentarer:

  1. Leif Elggren25 maj 2016 12:20

    Att inte lyckas är en helt felaktig syn på tillvaron. Det viktiga är att försöka att utmana. Tar vi del av personerna som vi i dag anses lyckats så missar vi ofta att läsa på om hur många "misslyckande" det var på vägen. Ta bara det som vi ser som en helt naturlig produkt idag GLÖDLAMPAN hur många försök gjordes innan den lyckades att sprida ljus över tillvaron. Att misslyckas är bara ett steg för att komma närmare att lyckas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, bilden av Edison och hans glödlampa kommer ofta till mig i stunder av tvivel. Eller det lilla barnet som just håller på att lära sig gå, inte är det ett misslyckande när det ideligen ramlar. :). Så egentligen finns det inga misslyckande, bara nya erfarenheter.
      Så just nu lär jag mig alltså flera sätt hur jag inte når mina utsatta mål. *skämtar lite*. Å andra sidan har jag ju lyckats få en förläggare till min bok (och dessutom efter det deltagit i 12 novellantologier) - och det var/är stort i min värld.

      Radera