Och vem bestämmer vad som är vackert och vad som är fult?
Ta ett träd
till exempel. Kan ett friskt träd någonsin vara fult? Till och med döda träd
är, i mina ögon, vackra. Och om jag jämför en ros och en maskros, äger inte
båda stor skönhet? Vartenda grässtrå är vackert, perfekt, fullbordat.
Varför
skulle inte detsamma gälla för oss människor? Oavsett storlek, längd och färg?
Jag har
själv under lång tid lurats av vårt gemensamma skönhetsideal. Det som skapats bl.a.
av modeindustrin och media. Där strävan efter en perfekt smal kropp är
viktigare än något annat. Och eftersom jag som ung tillhörde de som var
någotsånär lyckligt lottade, dvs hade en kropp som platsade, en kropp som fick
leka modell och vara med i skönhetstävling, så red jag naturligtvis på vågen.
Min kropp tog mig förbi köer på inneställen, gav mig bra med tips på krogen,
gav mig erbjudande om nya jobb. Ja, jag vet, klart det inte bara var mitt
utseende, det öppnade dörrar men för att få stanna kvar krävdes det även en personlighet
och en hjärna. Tack och lov har jag sådana också.
Under den
här tiden, mina ”smala år”, kände jag ett lätt förakt för tjocka människor. De
var lata, brydde sig inte, för hur kunde de annars tillåta sig att bli sådana.
Så livet gav mig slutligen en näsbränna, för vad har jag för rätt att förakta
andra. Så precis innan jag skulle fylla fyrtio fick jag diskbråck och blev
sängliggande under längre tid, kunde inte träna, dansa. Inga fysiska
aktiviteter överhuvudtaget. Och jag gick upp tio kilo! Tio kilo på 3 månader.
Jag åt inte mer, tvärtom. Men jag rörde inte på mig alls. Kunde inte. Och jag
ville inte att någon skulle se min kropp, ville inte se den själv, så jag gömde
den i stora tröjor. Vägrade att gå ut på krogen, visa mig. Tills jag accepterade
mig själv, den jag var nu.
Resan till
acceptans av min kropps ”extrakilo” har varit lång, men ett av mina starkaste
”vägskäl” var under en workshop i frigörande dans. Vi var ca tio kvinnor i
olika åldrar från 30 till 60 ca och jag minns speciellt en kvinna i min ålder.
När vi presenterade oss på morgonen gav hon ett mycket intetsägande
tillbakadraget intryck, grå mus var min tanke. Ingen man skulle lägga märke
till. Men under våra dansövningar som gick ut på att uttrycka sig själv, ta
plats, så växte hon. Ja, alla växte men hos henne var det så påtagligt. Och jag minns hur jag med förundran tänkte på
slutet av andra dagen ”men hon är ju vacker”. Nu när hon vågade visa vem hon var,
nu när hon var avslappnad och sig själv så var hon vacker. Och när jag såg mig
omkring på alla dessa kvinnor som dansade sin egen dans så var alla så vackra.
Så skönhet
kan jag finna var som helst.
Och allt som är i harmoni med sig själv, med
naturen, med universum är vackert
– i mina ögon.
Även en
åldrad kropp.
Och hur
mycket du än sköter om din kropp så åldras den. Förr eller senare.
Denna blogg skrev jag i min gamla Metroblogg 2009 - men eftersom den bloggen nu stängts ner plockar jag fram texten igen - blev påmind om temat idag. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar