Guldburen – hur vanlig är den?

Efter att just läst Sanna Anandala Edhins bok ”Guldburen”  - som fångade mig på ett sätt som jag ännu inte helt förstår varför (jag kunde helt enkelt inte lägga den ifrån mig) – har jag en mängd reflektioner.

Jag kan se vissa beröringspunkter mellan romanpersonen Cora och mig själv. Behovet av harmoni i förhållanden som gjort att jag ofta format mig efter min partner och glömt – tryckt ner – mina egna behov. Att jag gett efter för önskemål för att undvika konflikter. Men har vi inte alla gjort det mer eller mindre i en relation? Kompromissat för att det ska fungera för båda?

Måste det vara så?

NEJ! Jag vägrar.

Jag har i hela mitt liv sökt mig till partners som gått utanför ramarna, män som – liksom jag – önskat testa gränser. Som vill utforska hela det sexuella registret. Utan skam eller skuld. Bortom samhällets regler för vad som just nu är acceptabelt.  För mig är det sökandet sunt – så länge jag inte skadar någon, inklusive mig själv. Men att finna den där sköra gränsen, den som visar mitt hjärtas önskan – och det som finns bortom – det är inte det lättaste. Som att försöka hålla balansen på en slak lina där ena sidan är en djup avgrund och den andra trygg fast mark. Visst ramlade jag ibland ner i avgrunden med skador som följd. Men jag kom alltid upp igen.

En tanke; behöver jag gå utanför vårt samhälles normgränser för att veta var just mina gränser går? Är det så att inte förrän jag överträtt min gräns vet jag var den är? Jag tror det.

Jag har även, som Cora huvudpersonen i boken, mött ett par män med sexberoende, där kicken efter det där extra blivit ett beroende. Och precis som vid ett drogberoende krävs starkare och starkare kickar. I början tyckte jag det var spännande, men när jag insåg att sökandet efter att uppfylla en fantasi tog oss längre och längre ifrån intimitet drog jag mig ur. Numera tror jag att jag genast känner igen beroendet, det är ingen väg jag behöver gå längre. Men jag är tacksam över erfarenheterna, de har visat var just min gräns går.

Numera nöjer jag mig inte med något annat än en relation där ingen behöver kompromissa, en relation där båda lever och utvecklar sin fulla unika potential. En relation som är helt hänsynslöst ärlig och totalt kärleksfull.

Jag tror det är möjligt.

Mingelpresentation

Vi vill alla veta vem personen vi just nu pratar med är, så vi kan lägga den till vår karta av vår verklighet. Det får oss att känna oss trygga; ”var passar hen in?” ”är hen intressant för mig, kan hen tillföra något?” (har ännu inte vant mig med ordet hen, men det kommer – säkert?)

Men det viktigaste just nu för mig är; ”kan jag tillföra något till personen?”. ”Vad är min viktigaste roll i vår värld just idag?”

För jag är övertygad om att ett ömsesidigt utbyte av energier är viktigt i en långvarig relation.

Jag är här för att bygga just sådana. Långvarigt ömsesidigt utbyte – det Inka kallar ayni.

*

Jag älskar att mingla, att möta nya intressanta personligheter, nya infallsvinklar. Nya energier. Visst kan det tyckas vara lite ytligt, men för mig är det en möjlighet att just känna in den andres energi. Kort och utan krav, vi nosar som hundar in varandras dofter, ord och gester. Om det stämmer för oss båda blir det säkert utbyte av visitkort, som ibland kan ligga och gro i plånboken tills det är dags. Eller också blir det direkt ett inbokat möte.

Det är vad jag gillar med mingel, jag vet inte vart det tar mig. Dessutom får jag visa alla mina personligheter, nu när jag kan släppa alla roller. Mingel är närvaro, just i detta möte är jag totalt närvarande – och i nästa… i nästa…

Jag vet att alla möjligheter ligger öppna.

För att jag bestämt så.

För att jag är mottaglig för dem.

*

När jag startade mitt företag 2008, tränade jag på min ”hisspresentation” att presentera mig själv, min vision, mitt företag på tre sekunder. Det kan vara ett bra tips för den som vill sälja sitt koncept men som känner sig osäker i mingelsammanhang.

Ta fram de tre viktigaste sakerna du vill förmedla. 

Forma det till en mening, helst något som får åhöraren att haja till. Personen ska minnas dig – och orden du sa.

Och för att det ska ske behöver orden komma från hjärtat!

Jag måste visa att jag vet vad jag talar om – vad jag brinner för det - för att övertyga andra!

*

Vad brinner du för?

Boken Min vän Smärtan har fått en förläggare!

En dröm jag länge haft är på väg att förverkligas!

Boken jag skrivit på de senaste åren har äntligen hittat sin förläggare. Ariton Förlag, ett förlag vars vision känns helt rätt för mig, gillade den. Är sprudlande glad! :)


Boken, barnet, som jag burit fram i hela växandets vånda - nästan som ett förlossningsarbete - släpper jag nu för första gången ut för allmän granskning. Under hela skrivandeprocessen har jag gråtit, skrattat, våndats och förundrats. Jag har vänt ut och in på mitt inre, utmanat mina demoner, hittat mina styrkor, mina hjältinnor.

Det jag ger er nu är mina alldeles egna erfarenheter av smärtans alla ansikten. På gott och ont.

Jag vill visa att smärtan, som många ser som en fiende, ett hot, faktiskt kan vara en guide, en vägvisare till ett rikare, friskare liv.

Så har det varit för mig. Idag är jag oerhört tacksam för hela denna smärtsamma resa, för den har gett mig så mycket mod, kärlek - och styrka. ( har ju haft en stark sparringpartner :) )

Min första lek med omslagsbild

Så nu är jag i den spännande fasen bokutgivning. Hur vill jag att boken ska se ut? Omslag, storlek, färg och bild? Typ och vikt av papper? Layout på inlagan? Ska jag ha bilder i inlagan? Massor av tankar och idéer som far runt  i huvudet just nu.

Men först ska manuset läsas av några utvalda testläsare. Är boken begriplig? Logisk? Vad kan behövas förklaras? Men framför allt undrar jag om läsaren blir berörd. Om min bok väcker tankar, skapar nya bilder, nya visioner, som jag önskar? 

Du kan följa mig - och bokens utgivning - på min Facebooksida Min vän Smärtan
https://www.facebook.com/MinVanSmartan 

Kamp

Jag har länge tänkt att kamp är något negativt, något som tar kraft från oss, som ger tung energi. Eftersom jag är övertygad om att det vi lägger energi på växer sig starkare vill jag inte lägga den på kampen.  ”Jag kämpar inte mot krig, jag verkar för fred”.

Men nu undrar jag om vi inte först behöver förstå kampens väsen, upplevt den tillfullo, för att med hjärtat inse att det finns ett bättre sätt. Som ett barn som först måste lära sig ramla innan det lär sig gå.

Under många år hade jag återkommande besök i gränslandet mellan sömn och vakenhet av något som fullkomligt skrämde skiten ur mig. Jag kunde ligga i min säng och uppleva att något hemskt kom in i rummet – och jag kunde inte röra mig! Kroppen var som förlamad, men jag kunde känna hur någon satte sig på sängkanten, tog tag i mina vrister, rispade insidan på mina lår. Och jag visste att det ville tränga in i mig, suga ut min energi. Jag kämpade mentalt emot med alla krafter jag kunde uppmana, ”försvinn”, ”du kommer inte att få något från mig” etc. Jag kämpade också för att vakna helt, för att kunna röra på mig. Till slut lyckades jag slita mig ur förlamningen, med hjärtat galopperande som en helskärrad häst. Ibland kunde jag ha upplevelsen flera gånger per natt.

Efter att ha haft det så här i flera år funderade jag självklart över, dels vad besökaren var, men mest hur jag skulle göra för att bli av med den. Sakta växte insikten att ljuset var ”verktyget”, ljuset som alltid övervinner mörker. Då hade jag kommit så långt i min personliga utveckling att jag kunde uppleva ljuset, kärleken, inom mig. Under processen med att behandla det traumatiska, tidigare förträngda minnet av en våldtäkt på mig som femåring använde jag kärlekens ljus, från mitt hjärtas oändliga universum, för att lysa upp rummet där våldtäkten skett. Och det fungerade! Rummet kändes lättare och så gjorde jag.

Så nästa gång besökaren kom kämpade jag inte emot utan såg den mörka ”varelsen” i de röda ögonen medan jag skickade kärleksljus på den. Och den krympte! Som när luften går ur en ballong blev den till en liten trasa. Sedan dess har jag inte fått fler besök – och det här var för 4 år sedan.

Här kommer värdet av kamp in, för jag tror uppriktigt att jag inte förstått kraften i kärleksljuset om jag inte först tvingats testa kampens styrka.

Det här ljuset använder jag också när jag är ute i en stressig miljö, t.ex.  bussar och tunnelbana i rusningstrafik. Eftersom jag är mycket känslig för andras känslor och energier har det tidigare varit mycket jobbigt att vistas i dessa miljöer, jag försökte stänga om mig, men det tog på min energi. Att skicka ljus från hjärtat är mycket enklare. Och så sprider det glädje, det kan jag känna och även se.

Så nu tackar jag min besökare för gåvan den gett mig.

* 

Framgång - vad innebär det för mig?

Söker jag yttre eller inre framgång? Och vem låter jag definiera min framgång, jag själv eller min omgivning? Har jag hamnat i framgångsfällan, där jag låter omgivningen bestämma vad som är framgång? 

Om jag vill ha framgång tror jag det är viktigt att svara på ovanstående först, innan jag gör en handlingsplan.

Personligen tror jag att det omöjligt att få en hållbar framgång om drivkraften inte kommer från mitt inre, mitt hjärta. Att det viktigaste är att jag gör det mitt hjärta önskar. Att använda alla mina resurser och begåvningar i min strävan att uppfylla hjärtats vilja.

För när jag tänker tillbaka inser jag att de gånger jag upplevt känslan av framgång är när jag utmanat mig själv - och klarat provet. När jag övervunnit rädslor och behov. Visst har vissa av mina utmaningar kommit utifrån - kanske de flesta, tidigare i mitt liv - där man inte riktigt räknas om man inte har en universitetsexamen, är slank, representativ, talförd och har kreativitet, personlig utstrålning och drivkraft. Helst också rik och i en maktposition.

Yttre framgång.

Men vad spelar det för roll om jag blir rik, får makt, blir känd – om denna framgång inte kommer från mig själv, mitt hjärtas önskan och visdom?

Ingen, som jag känner det i dag.

Verklig framgång är när jag har möjlighet att göra det jag mest älskar. När jag får dela med mig av min livsresa, mina erfarenheter. När min önskan att sprida kunskap, ljus och kärlek når ut till de som behöver det. De som vill ta emot.

Med andra ord; framgång, för mig, är att vara upplyst J. Att vara ett ljus i mörkret – ett ljus bland många.

Visst blir jag, och min vän Egot, glad om detta också innebär framgång i samhället. Att tex  boken om Min vän Smärtan får en förläggare och når ut till så många som möjligt. Till alla som behöver bli vän med sin smärta (vilket jag tror är många)

Men, personligen, känns det mindre och mindre viktigt att själv få ett erkännande så länge budskapet når ut till – och kan förändra - minst en människa. Trots att jag inte längre tror att jag är rädd att axla kraven som kan komma efter en publik framgång. Ja, jag har varit rädd för framgång, av flera orsaker som jag nu mestadels förstår. Vissa skelett finns kvar, men jag har bestämt att plocka fram dem för alla den dagen det behövs – om det gör det.

Så, kanske når jag också yttre framgång på köpet när jag först fått inre?

Och när jag nått den inre, det kan bara jag veta.

*

Min största utmaning just nu är att få tillbaka min energi, min mentala klarhet.

Det är också framgång. 

Just nu känns det som en riktigt stor sådan. Den viktigaste.

*

HJÄRTVIS

Ett barn som får utvecklas och frodas i sin egen takt och i en kärleksfull miljö, lever med hjärtats språk. 

Det känner instinktivt vad som är rätt eller fel - det är min övertygelse. 

De är hjärtvisa.

Vi, som glömt, har mycket att lära av barn. 

Av att vara i nuet. 

Att se allt med nya ögon. 

Att glädjas åt livets alla mirakel.

Är du hjärtvis?

Sorgens förlösande kraft

Först när vi slutar fly från vår sorg och smärta, när vi blir vän med dem, 

först då finner vi nyckeln till vårt hjärtas glädje.

Det är min erfarenhet - kanske har du en annan.

*

Idag tackar jag min sorg och smärta.

Nja, kanske inte alltid...men oftast :) 

(det finns fortfarande vissa stunder när jag ber dem ta en annan väg - när de blir för mycket. Men det går fort över)