Mörker

Tryggt omfamnar jag min själs mörker, vilar sökande

Accepterar tillitsfullt

I mörkret skiner mitt inre ljus som starkast

PS: Bilderna ovan tagna vid en Valborgsbrasa på Ridön. 

Ljusfenomenen kallas tydligen ORBS. DS

*

Tidigare publicerad  2010-10-07 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

Hur ser du på givandet?

Hur mycket – och hur ofta ger du till dig själv? Hur mycket ger du till andra?

Egoism är oftast förknippad med något fult, någon som går över lik för att nå sitt mål, men Tomas (och många med honom) menar att det finns en sund egoism. Den egoism som först ser till att fylla sitt eget vattenglas innan man fyller grannens – eller först tar på sig syrgasmasken vid nödsituation på flyg innan man hjälper grannen. För hur ska vi kunna hjälpa någon annan om vi inte först sett till våra egna grundläggande behov? Och här räknar jag även med behovet av självförverkligande. För först när vi låter våra ljus lysa kan även andra tända sina ljus på vår låga.

Altruism ses som något gott, men om jag bara ger till andra och aldrig till mig själv leder det i längden till att jag utplånar mig. Och, det här har jag sagt tidigare, mitt första ansvar har jag gentemot mig själv. Att vara en martyr, som ju egentligen är en form av självgodhet och ofta grundar sig en känsla av plikt, gynnar varken mig eller min omgivning. För det givandet blir aldrig tillräckligt, när känslan att jag måste eller borde ligger som grund. Dessutom är det jag då ger kanske inte det mottagaren vill ha – eller behöver. Jag ger kanske för att fylla mitt eget inre tomrum. Och det jag skickar ut fick jag tillbaka.

Men när jag ger från hjärtat, av glädje, då fylls både jag och givaren av energi. Av mer glädje. När jag ger från hjärtat är inte givandet ett behov, jag behöver inte pracka på någon annan min hjälp, men jag finns där för de som vill och behöver vad just jag har att ge.

Och när jag har fyllt mitt eget hjärta, när det flödar över, känns det självklart att låta alla som vill ta del av dess flöde. På så sätt fylls jag igen – i ett ständigt flöde av givande. Om jag t.ex. börjar morgonen med att le och säga några snälla ord till mig själv i badrumsspegeln är det lättare att sedan le och säga snälla ord till någon i bussen, i kassan etc. Och troligen får jag ett leende tillbaka som stärker mig ännu mer. Det är också troligt att personen jag lett mot ler mot nästa och så är en positivt skeende igång.

Därför tycker jag det är viktigt att bli medveten om balansen mellan egoism och altruism. Där finns en viktig nyckel till en bättre värld.

Hur ser din balans ut?

Publicerad 2012 

POSITIVT BEROENDE - FINNS DET?

Hajade till idag när jag stötte på uttrycket ”positivt beroende”, ett uttryck jag aldrig hört tidigare. Kan man verkligen vara beroende på ett positivt sätt?

För mig har ordet alltid haft en negativ klang, jag ville verkligen inte vara beroende av någon annan. 

Men är vi inte alltid det? Allt det vi är, är inte det ett resultat av miljö, arv, vår karma – vårt högre syfte i detta liv – eller vad man nu väljer att kalla det?

Om vi vill leva i samklang med naturen t.ex. – är vi då inte beroende av den?

En relation kan inte finnas utan en partner, en familj eller grupp inte utan dess medlemmar.

Så beroendet finns i alla tänkbara konstellationer – när jag tänker efter.

Enligt uppslagsboken betyder beroende ”avhängig av någon eller något för sin förekomst, sitt handlande”, och med den beskrivningen tror jag inte någon kan kalla sig oberoende. Inte ens eremiten i sin grotta klarar sig utan luft, vatten och ev. mat. Eller ljus, apropå den indiske gurun som lär ha klarat sig utan vatten och föda i ett stort antal år, han levde på ljusmeditationer – om vi ska tro tidningarna. Men han är fortfarande beroende av ljus.

Vad är då positivt beroende?

Är det att respektfullt, tillitsfullt och tacksamt ta emot det som ges, det jag behöver? Att ge lika kärleksfullt och respektfullt tillbaka – bara för att jag vill? Att veta att jag klarar mig utan just denna person, denna relation, denna föda om jag måste – min själ klarar sig utan luft och vatten – men klarar den sig utan kärlekens ljus? Knappast!

Aha, nu har jag det…

Positivt beroende måste vara beroendet av allt som låter mig vara i kärlekens ljus, som ger mig dynamisk inspiration, frihet att uttrycka mitt innersta jag, att älska världen, att lita på och låta min fulla potential blomma ut. Att våga ge och ta emot i medvetenhet om att vi alla är ETT.

Beroende av varandra. I kärlek.

Tillsammans kan vi stötta och tillåta varandra att växa och blomstra 

i fullödad kraft och skönhet.

***

Tidigare publicerad  2010-10-15  i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

(Tack Anders T för ditt inlägg på Facebook - du fick mig att granska min egen, något cementerade, syn på beroende. Trots att jag vet att allt har två sidor)

Drömmar

"Om du inte har några drömmar 
kan de aldrig besannas". 
(okänd) 

Så jag drömmer om ett rikt, 
närvarande, utvecklande liv 
fyllt av kärlek, lust och glädje.

Tidigare publicerad  2010-08-26  i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

LIVSLUSTENS DRIVKRAFT

” Utan utmaning, ingen utveckling.”

Så skrev jag i en status på Facebook för 6 år sedan, det var min övertygelse då.

Nu tror jag att det även finns utveckling i lusten och glädjen.
Vad tror du? 

Men kanske är det så att, för att kunna utvecklas av lusten och glädjen, allt helt och fullt känna den, behöver man först bli vän med sin smärta och sina skuggor.

Jag tänker mig ett frö som har en starkt livslust - ett driv att frodas. Men först behöver det vara i mörkret för att gro, sedan tränga sig upp genom jord och motstånd för att bli ett skott. Efter det ska det växa mot ljuset i konkurrens med andra växter. Och det lär göra ont när knoppar brister.

Men när växten blommar - då växer den av ljus - av lust. Lite så tänker jag om oss människor också. Det finns ingen genväg - för att växa och frodas måste vi gå igenom dessa stadier. För min personliga del tror jag att jag just knoppats och börjar utvecklas till en blomma - för att sedan bli frukt, sedan frö -och gå igenom hela processen igen. Men just nu vill jag utforska livslusten - blommans glädje av att dansa i solljus, att ge nektar till bin, att skapa nya växter. Så sprider jag tankens, min visions frö vidare.

Om jag har tur och det finns en bördig gynnsam jordmån   😊

Jag tänker att vi alla kommit till detta liv med en speciell gåva, en unik talang. Utveckling, för mig, är att finna denna talang/gåva, utveckla den för att sedan dela med sig av den. Så utvecklas vi alla. Så utvecklas universum. Enligt bl.a. Maslow är vårt största mål "Självförverkligande". Livslusten är då en drivkraft - allt levande har lust/driv att frodas, att växa. Vi, som individer, strävar efter att utvecklas och expandera, livet och universum gör detsamma.

Se bara på det lilla barnets lust att lära. Det speglar sig i sin omgivning (genom spegelneuroner) – det lär sig genom lust och lek. Deras drivkraft är utveckling genom lust – och det den jag vill hitta tillbaka till. Samtidigt som jag tar med mig hela min livserfarenhet av smärta och sorg, likväl som glädje och lust – för det är så jag tror det ska vara.

Cirkel sluts, barnets nyfiket oskuldsfullt utforskande möter den vuxnes smärtsamma livsvisdom – och något nytt transformeras. Ren kärleksfull lustfylld visdom.

De här tankarna har grott hos mig, de blir tydligare och klarare i mina drömmar.

Det är dags att byta ut smärtkropp till lustkropp. Till... 

HappyBody!

För att vara tydlig så är min definition av lust den lust som lindrar smärta, den lust som ger liv, glädje, välbehag, självförverkligande och expansion d.v.s. Livslust; hälsosamt, spirande, energigivande, kreativt, medveten glädjerik närvaro, harmonisk och samtidigt extatisk lyckokänsla. 

Den lust som lindrar smärtor av alla slag, som är balanserad. 

Lusten att växa som människa, lusten till självförverkligande. 

Varaktigt välbefinnande.

LUST!

Från smärtkropp till lustkropp.

Kan det finnas ett personligt växande även i lusten? 

Kan lusten utmana mig att leva mer i harmoni med min kropps 

och mitt hjärtas behov? 

Mer i balans med Moder Jord och Universum?

Jag tror det. Nu släpper jag mer och mer tanken på att det endast är i smärtans utmaning vi växer i styrka, visdom och mod. Varför skulle lidandet vara enda vägen till upplysning? Varför inte använda till exempel den sexuella energin för att läka, för att höja sitt medvetande och stärka sin klarsyn? Att låta lusten och glädjen som uppstår kontakt med naturen, i lek med barn - eller vad det nu kan vara som fyller mig med den energin - få större plats i mitt liv.

Efter att under flera år utforskat smärtans alla aspekter; fysisk, psykisk-mental och andlig är min önskan nu att helt gå in i lustens och glädjens rike. Att bli en upptäcktsresande i min inre lustfyllda potential. Utan att för den skull förneka smärtan – eller mina skuggor.

Ett pågående projekt just nu är att transformera min kvarvarande smärta till välmående. Att förvandla smärtkropp till lustkropp. Att låta smärtan flytta ut medan lusten och glädjen flyttar in. 

Det handlar nu mest om mental transformation och som verktyg har jag bl.a. NLP, EFT, Kinesiologi och det jag lärde mig på kursen i Självledarskap, APG, med Anders Wallin och Patrik Fordell förra helgen på Inner Power Center i Järna. en fantastiskt omvandlande kurs som satte igång processer som fortfarande pågår. Tacksam!

Kanske blir mitt utforskande en bok – en fristående fortsättning på boken Min vän Smärtan.

Hur tänker du kring lusten? Lusten som drivkraft, lusten att frodas, att växa?

#frånsmärtkropptilllustkropp

ATT ÄLSKA SIG SJÄLV

Den som verkligen älskar sig själv, den med en genuin självkänsla, har inget behov av att trycka ner, håna eller förlöjliga andra. Jag tror inte ens man kan förmå sig till det.

Innebär det då att alla som mobbar på olika sätt inte gillar sig själva? Att det är en form av projektering? Jag tror det (även om personen stark skulle förneka det – men det hör till skuggors uttryck). Jag tror också att en sådan handling även skadar den som utför den, att självföraktet ökar, för innerst inne vet alla att det är fult, fegt och fel att förlöjliga andra.

Att se över sina skuggar, allt man inte vill se hos sig själv - och att sedan acceptera dem, kanske till och med bli vän med dem tror jag är enda vägen till att älska sig själv. Det leder i alla fall till självkännedom.

Dessa tankar kom efter att ha sett en ung kvinna lägga ut en smygtagen bild med på en annan, lite mullig kvinna på ett löpband med en hånfull kommentar.

Och kan ett starkt undertryckt självhat vara grundorsaken till att en person blir terrorist? Ett självhat som maktgalna fanatiska ledare fångar upp, göder och ur det skapar självmordsbombare? Ett självhat som göms bakom begrepp som hämnd eller en falsk känsla av överlägsenhet?

Vad tror du?

Lite tankar en mulen onsdag.