Att finna balans mellan egoism och altruism

Hur mycket – och hur ofta ger du till dig själv? Hur mycket ger du till andra?

Läser boken Att överlista Jante… av Tomas Gunnarsson, en bok jag verkligen kan rekommendera, och vill dela med mig av några tankar.

Egoism är oftast förknippad med något fult, någon som går över lik för att nå sitt mål, men Tomas (och många med honom) menar att det finns en sund egoism. Den egoism som först ser till att fylla sitt eget vattenglas innan man fyller grannens – eller först tar på sig syrgasmasken vid nödsituation på flyg innan man hjälper grannen. För hur ska vi kunna hjälpa någon annan om vi inte först sett till våra egna grundläggande behov? Och här räknar jag även med behovet av självförverkligande. För först när vi låter våra ljus lysa kan även andra tända sina ljus på vår låga.

Altruism ses som något gott, men om jag bara ger till andra och aldrig till mig själv leder det i längden till att jag utplånar mig. Och, det här har jag sagt tidigare, mitt första ansvar har jag gentemot mig själv. Att vara en martyr, som ju egentligen är en form av självgodhet och ofta grundar sig en känsla av plikt, gynnar varken mig eller min omgivning. För det givandet blir aldrig tillräckligt, när känslan att jag måste eller borde ligger som grund. Dessutom är det jag då ger kanske inte det mottagaren vill ha – eller behöver. Jag ger kanske för att fylla mitt eget inre tomrum. Jag har sett dessa tendenser hos mig själv och jag vet nu av egen smärtsam erfarenhet att de inte fungerar. För jag gav då inte från hjärtat utan ifrån ett behov av att känna mig god (det var inte så kul att upptäcka den sidan hos mig själv – phu!). Och det jag skickade ut fick jag tillbaka.

Men när jag ger från hjärtat, av glädje, då fylls både jag och givaren av energi. Av mer glädje. När jag ger från hjärtat är inte givandet ett behov, jag behöver inte pracka på någon annan min hjälp, men jag finns där för de som vill och behöver vad just jag har att ge.

Och när jag har fyllt mitt eget hjärta, när det flödar över, känns det självklart att låta alla som vill ta del av dess flöde. På så sätt fylls jag igen – i ett ständigt flöde av givande. Om jag t.ex. börjar morgonen med att le och säga några snälla ord till mig själv i badrumsspegeln är det lättare att sedan le och säga snälla ord till någon i bussen, i kassan etc. Och troligen får jag ett leende tillbaka som stärker mig ännu mer. Det är också troligt att personen jag lett mot ler mot nästa och så är en positivt skeende igång. :)

Därför tycker jag det är viktigt att bli medveten om balansen mellan egoism och altruism. Där finns en viktig nyckel till en bättre värld.

Hur ser din balans ut?