Härmed utmanar jag Jante...

Att säga att man är stolt över sig själv, över något man gjort, har ju nästan varit förbjudet i vårt land. Men nu vänder vindarna, nu börjar fler och fler sticka ut hakan. Och jag blir lika glad varje gång jag ser någon visa sin lyskraft. Sitt fantastiska Jag.

Inspirerad av Tomas Gunnarssons fina bok ”Att överlista Jante – om konsten att lyfta sig själv och andra” utmanar jag härmed Jante med min Stolt - och tacksamhetslista. (Samtidigt utmanar jag ju min egen rädsla för att sticka ut. :) )

Antar du också utmaningen?

Saker jag är stolt och tacksam över hos mig själv - utan inbördes ordning:

Förmågan att känna glädje i vardagens små upplevelser. Att se skönheten i det lilla, i naturen, i mitt hem.

Min kreativitet och nyfikenhet på livets alla aspekter. Mitt nätverk jag byggt upp som ger mig inspiration

Att jag själv klarat av att behandla ett förträngt minna av ett övergrepp på mig som femåring under tre otroligt smärtsamma månader – att jag kunnat förlåta och gå vidare med en mycket starkare självkänsla och självrespekt då all omedveten skam och skuld rensats bort.

Självdistans. Att jag kan se  - och förlåta - mina svagheter. Och ibland göra om dem till styrkor.

Min humor - att jag har lätt för att skratta - med kärlek. Åt mig själv - åt livets alla märkliga yttrande. 

Att jag vågar öppna mig för universums och moder jords energier. För andra dimensioner. Fortfarande novis, har ingen brådska.

Min lust och kunskapstörst. Att jag lärt mig hitta verktyg att uppfylla dem.

Förmågan att njuta av att vara i min kropp – av andras kroppar – av moder jord. Av sinnlig beröring, musik, konst…

Att jag vågat möta mina demoner. De som gömts långt inom mig men som kom fram i mina drömmar. Att jag lyckats övervinna dem – inte genom kamp utan genom att skicka kärlekens ljus på dem. Kanske har jag fler att möta – men det tar jag då.

Att jag, när jag är stilla och lyssnar, har en förmåga att känna av en kropps störningar – och var de finns. Min förmåga att hela - ännu inte helt utvecklat – men en spännande utmaning.

Att jag numera vågar lita på min intuition – med förnuftet, min kunskap, som viss rådgivare.

Den närvarande och kärleksfulla relationen med min familj; min dotter, mina barnbarn, mina syskon och deras familjer.

Att jag lyckats sluta röka efter 30 år – och att jag lyckades gå ner de 20 kilo jag gick upp då.

Att jag vågade ta tjänstledig för studier när jag var 47 år för att läsa in gymnasiekompetens och sedan söka in på universitetet. Att jag fick MVG i alla ämnen utom matte C (VG är också ok)

Att jag kom in på universitetets PAO-program vid första försöket – tack vare 1,5 på mitt första (och enda) högskoleprov.

Att jag klarade kombinera heltidsstudier med en sjuttioprocentig anställning med eget projektansvar i nästan ett år – trots svår sjukdom.

Att jag lyckats läka min svåra tarmsjukdom (ulcerös colit) genom att ändra kost och livsinställning.

Förmågan att ibland kunna vara totalt närvarande i Nuet. Har lärt mig mycket av mina barnbarn.

Min kärlek till livet, allt levande, till vår jord. Till mänskligheten. Att jag fortfarande har hopp om oss, att vi utvecklas i medvetenhet och medmänsklig kärlek. I vetskap att vi alla är ETT.

Att jag ibland lyckas formulera riktigt kloka ord i mitt skrivande. (ja, jag förvånar mig själv ibland). Att jag har lätt för det skrivna ordet.

Förmågan – och lusten - till förändring. Jag lär mig hela tiden något om mig själv, om andra. Och i varje lärdom finns ett växande, som också innebär förändring.

Modet att kritiskt granska mig själv – och mina bevekelsegrunder. Vad som ligger bakom mina tankar, känslor, ord och handlingar. Mina reaktioner.

Modig nog att erkänna om jag gjort fel. Att jag tar ansvar för mina handlingar, mitt liv. Att jag kan förlåta mig själv för mina "fel och brister".

Känner inte längre att jag behöver be om ursäkt; för mitt ostädade hem, för mitt osminkade ansikte, att jag är utan försörjningsanställning, att jag inte är helt frisk, att jag inte har ork som tidigare. Att jag nu vågar visa mig i min osminkade sanning är jag extra stolt över, jag som tidigare alltid ville visa mig som perfekt. (vilket självklart är en utopi)

Att jag nu vågar be om hjälp. Jag har inte längre behov av att vara den starka – som klarar sig själv. (jag vet att jag kan om jag måste, men varför inte ge andra glädjen av att ge?)

Att jag vågar och tillåter mig att ta emot utan att känna att jag genast måste betala tillbaka. Att jag därmed inte förringar gåvan jag får.

Att jag mycket sällan blir irriterad på människor eller händelser runtomkring mig. Blir jag det funderar jag över vad jag behöver lära av situationen. Och då blir den ju helt plötsligt något positivt. J

Att jag inte blivit ett offer under min kroniska smärta, att jag istället ser smärtan som en vän, en visserligen jobbig vän som alltid talar om vad jag gör för fel – och därför min bästa vän. Och att jag använder min erfarenhet för att dela med mig i ”Boken om min vän Smärtan”. (som väntar på förläggare)

Att jag blivit bättre på känna av det som dränerar mig på energi. Att jag; när jag är alert, kan stänga av. Istället för att ta emot ”negativ” energi skickar jag ut kärleksfull energi från mitt hjärta. En sändare som skickar ut kan inte ta emot.

Att jag ser att alla har potential att växa till ”till sitt bästa jag” (om de inte redan gjort det), men att deras väg kanske inte är densamma som min. Att jag respekterar andras livsval samtidigt som jag öppet lever mitt. 

Kanske blir jag då en ”mentor”, ett fyrljus som visar på en väg.

Att jag inser att det enda sättet att förändra världen är att förändra mig själv. Jag kan inte hjälpa andra, jag kan bara vara mitt bästa jag. Och finnas till för dem som söker samma ljus som jag (har).

*

Vad är du stolt och tacksam över? Du kan säkert göra en lika lång lista – om inte längre.

Att ta fram sina positiva sidor och förmågor är viktigt – för det du lägger energi på växer sig alltid starkare.

Vad vill du stärka i ditt liv?