Att sluta fly – att sluta kämpa.

Under en stor del av mitt liv har flykt varit ett sätt att hantera det svåra, det obehagliga, det som skrämt mig, det som funnits inom mig, som jag inte ville se. Kamp tog jag däremot oftast till när det gällde yttre faktorer som orättvisa, omotiverat tvång, inskränkthet och hyckleri. Kanske var upplevelsen av övergreppet på mitt femåriga jag den grundläggande orsaken till min flykt, jag vågade inte lyfta på locket till mitt inre tumult. Till viss del tror jag också att det är ett ganska vanligt mänskligt beteende, att se in i sitt inre mörker kan vara mycket skrämmande.

2004, efter mitt möte med Döden, bestämde jag mig för att sluta fly. Nu, när jag fått en andra chans ville jag göra något nytt av mitt liv, jag ville leva det fullt ut. Och för att göra det behövde jag möta alla aspekter av mig, alla delpersonligheter, alla känslor och tankar, det förstod jag. Inte bara möta dem, utan också acceptera dem och hitta en form av överenskommelse för de skulle ju alltid finnas i mitt liv. Mitt första – och kanske största - möte var med min smärta. Först den fysiska, men jag insåg snart att jag även behövde se den psykiskt-mentala och den existentiella smärta – för de är Ett.

Denna upptäcktsresa har varit något av det mest spännande, skrämmande, traumatiska och samtidigt mest givande jag någonsin gjort, även om det fanns stunder jag trodde jag skulle gå under. I mitt sökande efter förståelse gav livet mig en mängd tuffa utmaningar, fler på de kommande åren än i hela mitt tidigare liv. Jag såg med stor smärta och sorg hur mycket försvann ut mitt liv, mitt jobb, mina föräldrar, mannen jag älskade, den andre mannen jag börjat träffa. Under två år var döden, saknaden och sorgens smärta ständigt i min närhet.

Kampen fanns också med, bland annat kampen mot a-kassans och f-kassans, i mina ögon, felaktiga beslut med överklagande som följd. Jag fick lära mig att stå upp för mig själv. Tills den dag jag insåg att denna kamp tog så mycket mer energi än vad jag fick tillbaka. Så jag slutade slåss mot väderkvarnar för att istället lägga fokus på att återuppbygga min hälsa och energi.

Plötsligt, när jag släppte både kampen och flykten, kom insikten att de inte längre behövs. Jag behöver varken kämpa eller fly, inte nu när jag känner styrkan inom mig. Nu när jag väljer tilliten och kärleken. Tilliten att allt som kommer till mig är perfekt, att jag klarar av att möta vad det än är.  Tillit till kärlekens livsbevarande  transformativa kraft.

Men för att förstå detta, att komma till denna befriande insikt, behövde jag uppleva och leva mig in i flyktens och kampens djupaste mörkaste innebörd.

Kanske lever instinkten att kämpa eller fly fortfarande kvar i min kropp, men nu är jag medveten om när det händer, nu kan jag lugna den för att sedan skratta åt mina mänskliga ”svagheter”. 

Hur ser Du på kamp och flykt?

*