SAMTAL MED DÖDEN

Ett kort utdrag ur min bok ”Min vän Smärtan” där jag låter de företeelser som gör oss till människa ta fysisk gestalt. Detta för att kunna föra en dialog med dem. Smärtan, som helt plötsligt dykt upp i mitt liv i gestalt tar mig till olika platser i tid och rum, allt för att jag ska förstå hans budskap. Döden möter jag på ett ständigt pågående cocktailparty där arketyper och myter minglar runt.

”I ett hörn nära Lidandet, men ändå helt avskilt som om marken projekterats från en annan dimension, stod en androgyn häpnadsväckande vacker varelse. Det vita håret var kortklippt, nästan rakat, ansiktet finlemmat men ändå med stark karaktär. Ögon så mörkt bruna att de gränsade till svarta skickade sina genomträngande laserstrålar rätt in i min själ, granskade mig ingående, men också kärleksfullt. Väntande. Vackra Döden var det, Döden i vit mantel, Livets tvilling. Döden som hjälper och leder våra ibland vilsna själar vidare till dimensionen, rymden mellan liv. Jag gav varelsen ett stort leende, den var så vacker och absolut inget att vara rädd för. Jag kunde bara hoppas att jag kände mig redo när det var dags, för än ville jag vara kvar i den här kroppen som ger mig så mycket njutning och glädje – trots smärtan.

Med vårt sista möte i minnet, där jag bara känt närvaron, närmade jag mig varelsen, som jag nu, när jag kom nära, uppfattade som en mer manlig energi. Mer yang, kanske som motvikt till mitt yin. Det fanns frågor jag bara måste få ställa, nu när chansen gavs. Vi hälsade på varandra med en nick, sedan forsade min undran ur mig.

”Vann jag verkligen över dig, där på sjukhuset? Eller var det bara en test?”

Känslan av att ha övervunnit döden kändes så viktig för mig då, när jag vaknade till nytt liv, men nu när jag såg honom framför mig började jag undra. För det här var en mycket kraftfull varelse. Hur skulle jag ha kunnat vinna den kampen?

Döden såg allvarligt på mig:

”Kanske var det ett test, men det var på fullt allvar. Hade du inte verkligen velat ha livet in i din minsta molekyl hade jag hämtat dig då, för utan den kraft och kärlek till livet du kom i kontakt med just där hade din fortsatta livsgärning varit meningslös. Du var tvungen att välja just när du också gjorde det och i det valet du tog finns alla möjligheter till framtida storverk. Dessutom förlorade du rädslan för mig då”.

Det sista sa han med ett litet leende, medan nästa ord åter präglades av hans lugna allvar:

”Att hämta någon som inte är rädd för mig, gör mitt jobb mycket lättare. Om du bara visste hur många som stretar emot, som är skräckslagna och inte fattar att jag är en övergång”.

”Men alla som dör en plötslig traumatisk död? Där kroppen – som ju oftast vill leva – kämpar emot? Då är det väl inte så konstigt om de är skräckslagna? Varför måste det ibland ske så?”

Döden tittade länge på mig - och lite uppfodrande, tyckte jag nog. Som om jag hade svaren.

Tankarna gick till hur människor runt omkring påverkades av traumatiska dödsfall, hur många tycker sig fått en tankeställare. Att de kanske lärt sig uppskatta livet och sina närmaste mer. Så har det varit för mig – och så är det nog för de flesta. Har deras död då en mening, var det förbestämt? Tanken hisnade – men ändå… Om man, som jag, tror att vi lever det här livet för att lära oss något, i nästa liv kanske något annat, kan vi då bestämma redan innan vi går in i ett liv när vi ska dö – och varför? Att vissa liv har som uppgift att vara en väckarklocka för andra, kanske genom sin död? Jag tittade frågande på Döden, som självklart följt min tankegång och nu log han stort, så visst var jag på rätt väg.”

*