Hjärtats mystik och intelligens

Ny forskning visar att hjärtat inte bara är en mekanisk pump som man tidigare trott, det har också sin egen intelligens. Man har bland annat upptäckt att även hjärtat har neuroner. Hjärtats elektriska fält är cirka sextio gånger starkare än hjärnans och dess magnetiska fält är cirka fem tusen gånger starkare.

Fältet kan mätas långt utanför kroppen och kan kommunicera med universums elektromagnetiska fält. Det innebär att vi genom våra inre upplevelser kan påverka världen utanför.

Vilket ansvar har vi inte då för våra tankar och känslor. Att lära sig lyssna på sitt hjärtas intelligens är en viktig del i en livsstilsförändring för hjärtat vet alltid vad som är bäst för dig, det är min övertygelse. Men vi har fortfarande mycket att lära om hjärtats olika funktioner.

Efter en helg tillsammans med 300 andra personer i Universal Hearts Mentorsprogram, har min känsla av dessa fält förstärkts. Det skapas en otrolig varm energi bland människor som medvetet söker kontakt med hjärtats kraft, det är min erfarenhet. 

Vi har alla krafter bortom vad vi tidigare föreställt oss.

***

De sju dödsynderna - en novellantologi

Detta år har de sju dödssynderna fått en stor del av min uppmärksamhet - och det har varit en spännande resa.

Jag fick ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Ett erbjudande från Ariton Förlag att medverka i sju novellantologier om de sju så kallade dödssynderna. Jag har skrivit om mina tankar i ämnet tidigare här i bloggen.

Och nu finns böckerna äntligen till beställning. Den 13 -15 november blir det releaseparty för de tre första. Resten av böckerna kommer ut under 2016.

OBS! När ni beställer av mig via förlaget kom ihåg att välja mitt namn i rullistan under rutan "Mitt bokköp är rekommenderat av" i beställningen längst ner. (så jag får min andel ;) )

Böckerna beställer du här

Kanske blir dessa årets julklapp? 

Energitjuvar - hur kan de finnas?

Energitjuvar – kan de verkligen finnas? Är inte energin i vårt universum konstant? Hur kan någon ta ifrån mig något som är allas egendom?

Jag läser ofta inom sociala medier uttryck som ”rensa bort dina energitjuvar”, ”omge dig bara med vänner som ger energi” etc. Visst bör man plocka bort så mycket stressmoment i sin vardag man kan, en bra energibalans är viktig, men ibland undrar jag om det inte går till överdrift. Ska jag sluta träffa vänner som kanske just nu mår dåligt för att jag är rädd de ska ta min energi? (som om de kunde göra det utan mitt medgivande)

Det sägs att ord har makt, så när vi säger till oss själva eller andra att vi är utsatta för energitjuvar signalerar vi inte då förlust av energi till vår hjärna? Hjärnan som tror på vad vi säger och tänker, svarar då med trötthetskänsla i kroppen. Just därför önskar jag att vi alla granskar våra ord – är det verkligen sant? Kan jag vända ordet till något positivt?

Jag vet ju att jag först bör sätta på mig syrgasmask vid flygtillbud innan jag hjälper grannen, det är självklart. Men när jag påstår att grannen tar min energi, är en tjuv, förminskar jag då inte både mig själv och den andre?

Visst har vi alla ett behov av tid för oss själva, tid för återhämtning, att hämta energi var vi nu finner den bäst. För mig är det naturen, musiken, målandet.

Men det finns också en energitillförsel i givandet. När vi ger av oss själva till andra får vi också tillbaka – i någon form. Det är min övertygelse. Kanske inte just av personen vi just gett, men universum strävar efter balans. Hela naturen söker balans.

Nu kanske du undrar hur universum kan påverka? Min övertygelse är att vi alla hör ihop i ett universellt energinätverk (enligt strängteorin) och allt du och jag gör påverkar detta nät. Vi är alla medskapare i universums expansion och vi har alla tillgång till dess energi. Hur kan någon då stjäla ”min” energi, när jag kan hämta ny när som helst? Men om vi tänker, (som vi gjort under så lång tid att det blivit en cementerad övertygelse) att energin är begränsad, då måste vi ju se till att vi får vår del av kakan. Då bevakar vi svartsjukt det vi tror är det enda vi får.

Om vi istället byter perspektiv, om vi förstår att energin är gränslös (att den i alla fall räcker och blir över till jordens befolkning) – då behöver vi inte vara rädd för ”tjuvar”.

Mina funderingar just idag. Jag har själv gått på begreppet ”energitjuv” när jag sökt orsaken till de senaste årens stora utmattning (det är som bekant lättare att söka orsakerna utifrån). Nu ser jag mer och mer att den utmattningen kom från mig själv i min utvecklingsprocess. Jag behövde lära mig hitta balansen mellan Görandet och Varandet (efter att mestadels varit i Görandet). Jag behövde lära mig den svåra långsamma vägen att förstå min kropp, för att inse dess otroliga kapacitet till läkning.

Jag behövde lära mig vara närvarande i nuet (tränar fortfarande). Att känna tillit till att allt jag behöver kommer till mig – när det är rätt tid.

Framför allt behöver jag granska de krav jag ställer på mig själv, krav jag tror samhället förväntar sig av mig. Jag behöver göra medvetna val vad jag, mitt hjärta, vill lägga energi på.

Och att noga granska de ord och uttryck många, även jag själv, så lättvindigt slänger oss med.

Målandets terapi

Jag har nyligen återupptäckt målandets terapeutiska helande kraft. Jag visste det som barn, jag såg det hos min första man som inte med ord kunde tillåta sig uttrycka sin sorg över faderns död - men han målade den.

Han hängde upp en stor duk på köksväggen och gick dit varje dag efter frukost för att måla. Första motivet var döden i mörkt lila kåpa, skelett, demoner. Men efter varje dag blev färgerna ljusare och motiven mer livsbejakande. Vad spelade det då för roll att han stänkte färger på köksväggen - jag såg ju hur han själv levde upp mer och mer.

Detta minne bär jag med mig nu när jag själv börjar måla ut mina känslor, mina demoner. Mitt liv. Att sätta bild på de beteende, tankar och känslor jag vill bli av med - eller i alla fall få kontroll över - upplever jag som ett otroligt kraftfullt verktyg. Jag målar/ritar fram - så jag sedan kan måla över med något jag hellre vill ha i mitt liv.

Jag kan ju också måla bara av ren glädje. Som ett barn.

I utforskandets underbart kärleksfulla tillåtande värld!

De sju dödssynderna - en uppdatering

Efter att tagit mig an projektet att skriva en novell om varje sju dödssynd, som ges ut hos Ariton Förlag, har jag funderat på dess tillämpning i nuläget, hur mycket de fortfarande styr oss undermedvetet. För mig är de flesta helt fel, en del till och med skadliga och hämmande. Jante har haft mycket nytta av påven Gregorius utarbetade synder. Att de, som skapades på 400-talet, fortfarande hänger med säger en del om kyrkans makt. Och en del också om oss som tagit dessa ord som sanning.

Kanske dags för en uppdatering. Vad sägs om att byta ut synderna? 

Vad en synd är kan vi kanske diskutera. För mig är synd något som skadar oss själva, som skadar mänskligheten och moder jord - inte något som kyrkan och sedan staten ville lura oss med för att vi ska bli mer medgörliga. Vi vet nog all innerst inne vad som är bra och vad som är mindre bra. 

Så jag leker lite med orden  - och byter ut dem. Kanske ändrar jag mig senare, när jag tänkt mer, men just nu vill jag ersatta 1 med 2. (om vi nu behöver några sju dödssynder, men jag börjar så här)

1. Högmod ser jag inte som synd. 2. Förtryck däremot är. Alla bör/har rätt att känna stolthet över den de är och vad de kan - utan att därför sätta sig på någon annan. Vi har alla unika talanger - det gäller bara att hitta dem. Synd blir det när vi förtrycker och ser ner på vår omgivning. För vi är alla lika mycket värda i universums kalkylering. Min övertygelse!

1. Girighet - 2. Utnyttjande. Att vilja ha mer är en del av vår utveckling, men att vilja ha mer än vår del av jordens resurser innebär att jag tar från någon annan.  

- Den värsta synden enligt mig då giriga multinationella storföretag hotar hela vår miljö, vårt samhälle. Monsanto är ett exempel. 

1. Vällust - 2. Drogberoende. Jag tycker vi, de flesta av oss, behöver mer naturlig vällust i vår vardag - men inte utnyttja någon/något annat för att få det. Eller fastna i dess drog. Att inte låta Vällust bli en flykt från verkligheten utan låta den vara en viktig del i balansen mellan Görandet och Varandet.

1. Avund - 2. Missunnsamhet. Det är okej att känna avund för någon som lyckats med det man själv vill - avund visar ju vad jag verkligen vill ha eller göra. Avund kan vara en drivkraft. Att man missunnar den andre framgången däremot skapar frustration, aggression och "bad feeling" - både hos sig själv och omgivningen.

1. Frosseri - 2. Självplågeri. Att frossa är nog värsta synden mot vår kropp, vi proppar i den en massa föda den inte vill ha - eller kan ta hand om. Kan var kostsamt för samhället dessutom med tanke på sjukhusräkningar, sjukskrivningar etc

1. Vrede - 2. Misshandel. Att tillåta sin rättmätiga vrede få utlopp kan vara både befriande och även ett uppvaknande för andra. Vrede som övergår till misshandel drabbar främst vår närmaste omgivning - men även oss själva. Min övertygelse är att jag kan inte skada någon annan utan att därmed skada mig själv.

1. Lättja - 2. Egoism Lite lättja kan vi behöva i vårt stressade samhälle. Egoism däremot innebär att omgivningen kan bli drabbad om vi inte gör rätt för oss på grund av lathet.

Om kärlek  - och därmed balans - finns med i alla dessa mänskliga företeelser så kan jag inte se att de är skadliga. Men om vi helt utesluter, förbannar - eller överdriver dem - då skadar de oss. Oss själva eller våra medmänniskor.

Jag tänker att om det finns något som heter "synd" så är det som sagt sådant som skadar oss själva, vårt samhälle och vår jord. Sådant vet vi alla  - innerst inne. När vi lyssnar på vårt hjärta.

De sju novellantologierna "De sju dödssynderna" ges ut på Ariton Förlag. Vi är ca 20 medverkande och första novellerna kommer ut i december i år. 

Håll ögonen öppna!

Den meningslösa kampen

Till dig som blir provocerad av påståendet ”Bli vän med din smärta”.

Jag har full förståelse för att dessa ord kan verka stötande för någon som lever med långvarig svår smärta. Jag har själv under lång tid sett smärtan som en fiende som skulle bekämpas med alla medel.

Tyvärr fungerade det inte, och när något inte fungerar då måste man prova andra sätt, eller hur?

Varför stånga sig själv blodig mot en mur, när det finns ett annat sätt? Även om det är det en omväg? Bekämpar du smärtan, bekämpar du också din egen kropp. Och ingen, vad jag vet, har blivit smärtfri av att kämpa.  

De som saknar förmågan att känna smärta lever oftast inte så länge eftersom de inte förstår och tar hand om skador som uppstår – eller söker läkarhjälp. Så det är inte smärtan som är din fiende, den är den som varnar för fienden.

Jag började med att försöka förstå smärtans väsen, dess mekanism och där kom insikten om dess livsuppehållande funktion. Dess funktion som vakt mot inkräktare, den som varnar för fara. Funktionen som guide, den som hjälper mig leva hälsosamt. Följden av dessa insikter blev att jag slutligen såg den som en vän, en visserligen ibland ganska jobbig sådan, som riktigt ärliga vänner ibland kan upplevas vara.

För mig har vägen till smärtlindring varit att bli vän med smärtan – och min kropp. Det är min historia jag berättar i boken ”Min vän Smärtan” och på mina föreläsningar och jag tror uppriktigt att det är den enda vägen – om man inte vill bedöva sig och sin kropp totalt. Men då bedövar man troligen också hela sitt känsloregister, alla sina sinnen.

Den risken är i alla fall inte jag beredd att ta.