Till dig som blir provocerad av påståendet
”Bli vän med din smärta”.
Jag har full förståelse för att
dessa ord kan verka stötande för någon som lever med långvarig svår smärta. Jag
har själv under lång tid sett smärtan som en fiende som skulle bekämpas med
alla medel.
Tyvärr fungerade det inte, och
när något inte fungerar då måste man prova andra sätt, eller hur?
Varför stånga
sig själv blodig mot en mur, när det finns ett annat sätt? Även om det är det
en omväg? Bekämpar du smärtan, bekämpar du också din egen kropp. Och ingen, vad
jag vet, har blivit smärtfri av att kämpa.
De som saknar förmågan att känna smärta lever oftast inte så länge eftersom de inte förstår och tar hand om skador som uppstår – eller söker läkarhjälp. Så det är inte smärtan som är din fiende, den är den som varnar för fienden.
Jag började med att försöka
förstå smärtans väsen, dess mekanism och där kom insikten om dess livsuppehållande
funktion. Dess funktion som vakt mot inkräktare, den som varnar för fara. Funktionen
som guide, den som hjälper mig leva hälsosamt. Följden av dessa insikter blev
att jag slutligen såg den som en vän, en visserligen ibland ganska jobbig sådan,
som riktigt ärliga vänner ibland kan upplevas vara.
För mig har vägen till smärtlindring
varit att bli vän med smärtan – och min kropp. Det är min historia jag berättar
i boken ”Min vän Smärtan” och på mina föreläsningar och jag tror uppriktigt att
det är den enda vägen – om man inte vill bedöva sig och sin kropp totalt. Men
då bedövar man troligen också hela sitt känsloregister, alla sina sinnen.
Den risken är i alla fall inte
jag beredd att ta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar