Hänsynslös vän

Tänkt dig att ständigt tvingas umgås med någon som är så totalt hänsynslöst ärlig att han maniskt måste påpeka allt som är fel. Vad du gör, hur du är, vad du känner. Men han talar aldrig någonsin om vad eller hur du ska göra istället. Det får du försöka komma på själv. Låter det jobbigt? Det är det!

Jag har levt med en sådan vän under lång tid nu. Fast det tog många år innan jag kunde se honom som en vän för i början var han någon som helt oinbjuden flyttat in och totalt förstört mitt liv med sitt högljudda ”FEEEL.” Ville jag dansa var det fel, att köra min vanliga träning var också fel. I princip nästan allt roligt jag ville göra var fel, inklusive mitt jobb. Jag gjorde vad som helst för att försöka få tyst på honom. Det gick inte så bra. 

Den jag pratar om är Smärtan.

Och nu undrar ni väl hur jag kan se Smärtan som en vän? Men jag har kommit på att det enda som fungerar för mig är att hantera honom så. Att ta honom till mig, att lyssna och försöka förstå vad han vill säga mig. För han finns här av en speciell anledning. Han vill tala om när något är fel så att jag får en möjlighet att hantera och förändra det som behöver förändras. Och även om jag skulle se honom som motståndare kan jag välja att se honom som någon som är bra för mig. Någon som utmanar, hjälper mig att bli bättre och starkare. Helt enkelt en sparringpartner.

Smärtan och jag går alltså lång väg tillbaka. Ja, egentligen ända sedan min födelse. Men det var i början av tonåren som han blev min ständige följeslagare. Då var han min fiende som jag ofta förbannade, lika ofta negligerade eller försökte döva med alla medel jag kunde ta till. Inget förbisågs i kampen för smärtlindring. Trodde jag. För vad jag än gjorde fanns han där och växte sig också starkare med åren. Det var inte förrän jag för några år sedan bokstavligen stod öga mot öga med Döden, som insikten om Smärtans verkliga innebörd kom för mig.

 
Då startade en process där jag först sökte kunskap om Smärtans mekanism, ”lär känna din fiende/vän”, och hur man kan läka sig själv. Jag läste allt jag kom över i ämnet, ändrade min kost, började med meditation, andningsövningar, qigong. Långsamt, i takt med min ökade förståelse, blev Smärtan lugnare och mer dämpad.

Han bor fortfarande kvar i mig men eftersom jag nu ser honom som min vän blir vår samvaro lättare. Jag sköter om och lyssnar på min kropps signaler – och ofta frågar jag Smärtan varför han inte vill flytta ut. ”Vad är det som fortfarande är fel, varför behöver jag dig?” En natt klockan halv fyra vaknade jag av en röst som sa ”skriv Boken om Min vän Smärtan.” Och det var så självklart. Honom som jag negligerat, hatat, önskat dit pepparn växer, ska äntligen få sitt erkännande som den fantastiskt hjälpande vän han faktiskt är. Utan honom skulle jag inte vara den jag är idag; modig, klarsynt, stark, harmonisk och kärleksfull. För det krävs verklig kärlek att välkomna någon vars hjälp känns som en ”pain in the ass” – just när man får den. Och efter att ha varit i det tillståndet där inget annat existerar än en förödande smärta stark nog att önska jag var död – och överlevt – då finns det inte så mycket att vara rädd för längre.

Just nu lever vi i alltså samförstånd, och någon gång i framtiden kanske han också låter mig sova på nätterna. Skulle verkligen uppskatta en hel natts sömn. Men framför allt önskar jag lära mig hans språk perfekt så att jag i alla lägen förstår vad han vill säga mig.

Min resa för att förstå Smärtans språk är alltså vad boken, jag nu skriver på, handlar om. Kanske kan den hjälpa även dig att förstå din Smärta. Men vet att din Smärta inte är samma som min. Syftet är detsamma – att visa på något som är fel – men han kan använda lite olika uttryck. 

 Publicerad 2010-06-06 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

************