EN INRE UPPTÄKTSFÄRD

Tänk om jag kunde göra en resa in i min kropp? 

Tänk om jag där kunde upptäcka allt som behövde mitt fokus 

så jag kunde rätta till det som var på väg att gå fel? 

Så jag kunde hjälpa kroppen läka?

Detta var frågor jag ställde mig, frågor som blev till ett avsnitt i boken 
Min vän Smärtan 

frågor som jag nu, igen, vill dela med mig.

"Smärtan och jag hade, efter att ha lämnat Eros i sin lustgård, tagit hissen upp i Kaknästornet eftersom han ville prata om perspektiv. Om makro- och mikrokosmos. Att se Stockholm härifrån gav en helt annan bild av staden. Plattare, med andra dimensioner. Mer ett foto än en levande stad. Som också jorden uppfattas från rymden. När vi sedan tog hissen ner var Smärtan tyst en stund innan han med stort allvar hängde en stor vit badhandduk med små lila prickar runt min nacke.

Trots, eller snarare på grund av att han nu skrämde mig, det låg något ödesladdat i luften, försökte jag skämta:

”Vad ska jag med den här till? Har du tänkt ta mig med på en simtur?”

Han svarade inte, såg ännu mer begrundande, nästan värderande på mig. Som om han fortfarande övervägde något beslut.

”Har du fortfarande stenen med dig?”

Jag visade honom stenen som hela tiden legat i min jackficka och såg i hans ögon att nu var beslutet taget. Vilket det än var. Mjukt fattade Smärtan om mitt ansikte, kysste min mun – och försvann! Det sista tecknet från honom, förutom hans doft, var den fylliga rösten som snart tonade bort. 

Orden han lämnade mig med, samtidigt som jag handlöst störtade nedåt, fick mitt adrenalin att gå i taket. 

För det han sa, som skrämde mig ännu mer än den skenande hissen, var ”Du är redo!”

Hissen, som hade fått upp en hisnande fart, började förändras i samma takt som min kroppsuppfattning. Med galopperande hjärta, nu i halsgropen på väg upp i hjärnan, upplevde jag hur allt förlängdes, drogs ut. Ändrade struktur. Som i en animerad film tog både min kropp och hissen en flytande avsmalnande form. Väggarna kom närmare och närmare tills de helt klämde ihop min kropp, blev en del av den. Ljuset försvann, lämnade mig i totalt mörker med en stark känsla av en alltmer krympande kropp. Ena stunden bestående av en mängd lösa partiklar, för att i nästa sekund åter igen vara solid. Upplevelsen påminde om vad jag känt en gång efter att ha vaknat upp ur narkos, en mycket obehaglig känsla av att kroppen ständigt ändrade form och storlek. Den gången försvann känslan så fort jag öppnade ögonen. Nu hade jag inte den möjligheten.

Efter en lång skräckslagen tid, började farten minska, för att slutligen stanna helt. Med ett ”plopp” försvann trycket av väggarna och jag befann mig ett tag svävande i vad som kändes som ofantlig rymd, utan några som helst referenspunkter. Att inte ha någon fast punkt var självklart skrämmande. Men bakom all skräck upptäckte jag plötsligt skönheten i att tillåta mig släppa taget helt. Under ett ögonblick fanns ingett än mitt medvetande. Ingen kropp, ingen omgivning. Bara jag, min själ, fritt svävande i Universum.

Men alltför snart blev jag återigen medveten om kroppen när mina nakna fötter kände ett mjukt glatt underlag. Samtidigt kom en lite sötaktigt doft jag inte kunde placera. Den var inte direkt obehaglig men inte heller njutningsfull. Avlägset hördes ett rytmiskt dunkande uppblandat med ett svischande ljud. Nu var min kropp rädd igen, för inget jag upplevde var på något sätt bekant. Och vad var det meningen jag skulle göra? Att ta mig fram i kompakt mörker kändes inte lockande. Och vart var jag på väg? Men den största frågan var ju, var sjutton hade jag hamnat?

Obeslutsam stod jag kvar en lång stund, med vidöppna sinnen, i ett försök att lugna min kropp. Förslag på vad jag skulle ta mig till, flöt ostrukturerat runt i min hjärna, fann inget fäste. Inte förrän jag kom ihåg stenen. Den måste ju betyda något. Samtidigt kom betydelsen av mina nakna fötter i kapp.

Med växande panik trevade jag över kroppen, plötsligt hade den där stenen blivit det viktigaste i livet. Men ingen sten, det enda jag kände var handduken som fortfarande hängde runt halsen. I övrigt var jag naken. Så utan hjälpmedel var det här tydligen helt upp till mig. Vad det ”här” var skulle med all säkerhet visa sig.

Nå, kunde jag inte se, fick jag förlita mig på de andra sinnena. Utan att lyfta fötterna och med trevande händer, förflyttade jag mig långsamt framåt. Efter bara några steg högg det till i solar plexus, känslan försvann så fort jag stannade, för att återkomma vid nästa hasande förflyttning. Kunde det möjligen vara så att Smärtan ville säga något via min kropp? Jag testade med att vända mig 45 grader åt höger, vilket gav hugg, sedan åt vänster, - och nu var det borta.

Så min kropp skulle alltså leda mig. Med en aning större tillförsikt fortsatte jag framåt, först med all koncentration på kroppens signaler, sedan även på omgivningen. Så här måste det kännas att vara blind.

Efter att trevande ha tagit mig fram en lång stund, kom jag in i ett närmast meditativt tillstånd. Hörsel, doft, känsel - att förnimma kropp och omgivning - blev nu allt i en fullständig närvaro. Ljud och dofter, okända för mig, fyllde medvetandet, huden förnam minsta temperaturförändring och energifält och jag förstod nu betydelsen av min nakna kropp.

Jag kunde ha fortsatt så här i evighet om inte min fot plötsligt stötte till något hårt. Försiktigt böjde jag mig ner och så fort handen vidrörde föremålet började det avge ett vitt sken, ett sken som växte sig starkare tills det lyste upp den närmaste omgivningen. Det var min sten! Men nu var den infattad i ett halsband. Utan att fundera trädde jag silverkedjan över huvudet och kände stenens värme mot mitt bröst.

Och plötsligt var jag påklädd igen, fast i en blåviolett klänning av något lent sidenliknande tyg, som följsamt smekte kroppen. Som en andra hud. En tanke dök upp - jag måste ha klarat första testet. Och det här var belöningen. "

Tidigare publicerad  2010-10-03 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

Idag 2017-09-15

Min inre kroppsresa är ett ständigt pågående projekt. Det är en otroligt spännande resa där jag lär mig mer och mer om detta fantastiska universum som kroppen är. Min intention är att lära mig kommunicera tydligt, klar och lätt; med min kropp, med andras som önskar det, med moder jord - och med universum. Att använda fantasins starka bilder hjälper - har jag märkt.

Nu fokuserar jag mest på det som ger min kropp glädje och njutning - för jag tror det är den rätta vägen att lära om och förstå min kropp.

#frånsmärtkropptilllustkropp