torsdag 15 september 2016

Första brevet till Smärtan

Detta brev skrev jag helt frustrerad till min smärta efter en mycket jobbig natt med mycket värk och lite sömn.



"Varför måste du ibland vara så fruktansvärt jobbig? Vad är du för vän som hela tiden väcker mig mitt i natten och sedan inte låter mig somna om? Jag gav ju kroppen en behandling igår mot problemen du skriker om – kan du inte vara nöjd då? Alltså, ibland frestar du mitt tålamod till det yttersta. Bara så du vet. Vad vill du jag ska göra? Jag slår knut på mig själv för att göra som du vill, ändå blir du aldrig tyst. Jaså, jag vet inte vad du vill egentligen? Men så tala om det för mig på ett sätt som jag förstår. Jaha, det är det du försöker göra. Då har jag väl inget annat val än att lyssna på dig för att någon gång koppla. 

Men varför skaffar du inte ett lexikon, en manual? Det skulle ju göra ditt jobb mycket lättare. 

Aha, det är den du vill att j a g ska skriva? 

Min vän, du gör det inte lätt för mig. Men ok, vad har jag för val? När det inte funkar att bedöva mig, slå något i huvudet för för att få tyst på dig så... 

Så, vad vill du jag ska ta med? Kanske din mekanism – hur du fungerar enligt vetenskapen. Vad som händer i kroppen när du flyttar in, hur du uttrycker dig, varför du är en vän – egentligen. Men kanske framför allt hur man kan behandla de fel eller dysfunktioner som du bråkar om. Och så förstås min egen personliga upplevelse av dig, men även andras. 

För du HAR förändrat mitt liv genom att ta grepp om mig och tvingat mig att titta djupt in i mig själv för att rätta till det som är fel. Jag är m y c k e t mer tillfreds med mig själv och mitt liv idag. Ändå är du inte nöjd, även om du faktiskt har dämpat tonen något den sista tiden. 
Så fortsätt du på den inslagna vägen – vägen till högre insikt. Så stark och jobbig som du är borde jag minst bli belönad med ”upplysthet” för att ha stått ut med dig under alla dessa år. 

Men just idag kan jag nöja mig med lite god sömn. För hur ska jag annars orka skriva boken om dig? 

Jaså, jag ska härdas, tömmas på allt gammalt skräp. Du måste verkligen ha förtroende för mig – och min styrka. 

Och du, är det inte jobbigt att hela tiden vara på. Du får ju heller aldrig någon vila. Alla smärtsignaler som hela tiden skickas runt till, gud vet var, i min kropp. Kan du inte bara ta semester ett tag, låta oss alla få en paus? Det skulle min kropp också gilla, hon kan behöva det för att reparera sig. 

Låt oss göra en deal. Jag ger kroppen rätt hälsosam föda i lagom mängd, lagom motion och återhämtning; meditation, avslappning och sånt du vet. Och så håller du tyst. 

Jaså, du är inte nöjd med det? Det visste jag väl, har ju hållit på mitt sunda program länge nu – men du har faktiskt blivit lite tystare under lite längre tider. 

Oftast, men inte idag. Idag tog du fram stora artilleriet. Varför vet jag inte – inte än. 

Med kroppen full av myror – för att inte tala om huvudet 
Gunnel"


Publicerad 2008-08-27  i Metrobloggen 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar