VREDEN - energikälla eller energitjuv?

Att ett riktigt vredesutbrott frigör en massa energi har vi nog alla personlig erfarenhet av. Men hur många tänker på att man kan använda den som en energikälla till kreativitet? De flesta vet det nog på ett omedvetet plan. Att sätta igång med ett arbete som kräver fysiska uttryck, t.ex. städning, hugga ved eller piska mattor känns bra i hela kroppen. Och vreden får sitt utlopp.

Men om man inte kan förstå riktigt varför man är arg? Det är svårt att få det där riktiga riktade utbrottet om man inte vet vem – eller vad – man ska rikta det till. Blir det inte lätt då att stänga inne, trycka ner sin vrede? Och DET måste dränera ens energi.

En annan konsekvens av att inte tillåta vreden att uttrycka sig inför den som orsakat den kan bli att den då riktar sig mot mig själv. Rätt smärtsamt faktiskt, det fick jag känna av igår. I det här fallet var det Lögnen som triggade igång Vreden. Den Lögn som hindrar oss att vara vårt Sanna Jag.

Oj vad det blev högtravat, jag tar om det. Det som kan göra mig skitförbannad är när någon, i mina ögon i vanliga fall klok person, ljuger för att försöka skydda något. Eller av rädsla att förlora något. Eller kanske rädsla för konflikt. När det i själva verket är lögnen som lämnar den andre oskyddad, skapar konflikter och får den/det man inte vill förlora att dra. Sticka. Försvinna. För lögnen har en tendens att alltid bli avslöjad. Förr eller senare. Har dessutom den som blir utsatt för lögnen stark intuition går det rätt snabbt. Och om den som ljuger vet allt detta men ändå fortsätter? Det måste skapa en ständig rädsla att bli avslöjad. Och det måste vara svårt att gilla sig själv. Jag har verkligen inte gillat mig när jag varit i den här situationen. Därför gör jag allt för att inte hamna där igen.

Och tystnad kan också vara en lögn om man därigenom låter den andre tro något som inte är sant, något jag fortfarande måste påminna mig om.

För vad det hela handlar om är, för mig, att tycka om sig själv, sina handlingar. Att i alla lägen kunna stå för dem. Och det är min starka övertygelse att man inte kan gilla sig själv om man inte är sann. Sann mot sig själv. OCH DET ÄR DET SOM GÖR MIG SÅ ARG. När jag ser någon jag älskar skada sig själv. Igen och igen. Kasta bort sina möjligheter till andligt växande (nåja, försinka det är nog närmare sanningen – vreden vill gärna överdriva, gillar dramatik) Jag blir lika arg om någon förminskar sig själv – eller skär sig medvetet. Och jag tror min vrede är mer konstruktiv i min önskan att hjälpa än vad medlidandet skulle vara.

Någon som har några mattor att piska?

Publicerad 2008-09-02 i Metrobloggen