torsdag 29 december 2016

ATT GÅ VILSE

                               
                 Terapimålning Gunnel Saric dec 2016  - ej klar               

                                               

”Det är bättre att gå vilse ibland – än att inte gå alls” (okänd)


När jag går vilse, är det inte då jag upplever det största äventyret? När jag vågat släppa taget och ha tillit till att jag kommer dit jag ska – någon gång. Det är ju då, utanför livets autostrada, vårt samhälles ”normala” väg, som jag möter de mest inspirerande, tokiga och kloka varelser jag kan föreställa mig. De som berikar mitt liv.

Att svänga in på en liten skogsväg och upptäcka en alldeles egen lite badsjö – eller en pittoresk liten by. Att hamna utanför vårt sociala skyddsnät, tryggheten, men trots det känna spänningen av utmaningen som då infinner sig. Ska jag klara det? Ska jag hitta rätt?

VAD kommer jag att finna, som jag aldrig upplevt tidigare?
Det är det oväntade som ger livet dess krydda - tänker jag.
Att vara vilse – men ända vara på rätt ställe. Just nu.


Så jag går gärna vilse då och då.


Tidigare publicerad  2011-05-13 i Metrobloggen


(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)



”GLÄNTAN av Tomas Tranströmer
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några 
enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.
Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. 
Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.
Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.
Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.”

~  ~

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar