söndag 11 december 2016

SORGENS INNERSTA VÄSEN



Ännu ett avsnitt ur "Boken om min vän Smärtan", där jag också möter Sorgen efter en älskad väns död. Vi sitter nu vid frukostbordet efter två dygn av krampaktig gråt, som äntligen släppt något. Självklart har jag frågor, nu när jag sitter ansikte mot ansikte med både Smärtan och Sorgen.
*
”Varför behöver vi dig? Vad fyller du för funktion egentligen?”

Jag, Smärtan och Sorgen hade precis avslutat en härlig frukost och satt nu med varsin latte. Frågan som jag nyss ställt till Sorgen hängde kvar en stund medan hon lite utmanande tittade på mig. Som om jag visste svaret. Hennes stålgrå lockiga hår var uppsatt i en lös knut, det brunbränt väderbitna men vackra ansiktet var fylld med rynkor och ändå gav hon ett ungdomligt intryck. Det var styrkan hon utstrålade. Det och den varmt brunögda livliga men samtidigt allvarliga blicken fylld av visdom. Visdom och ömsint kärlek.

”Jag kan se att du är en komponent i Kärleken. Utan kärlek, ingen sorg. Man sörjer ju knappast någon man inte gillar. Du Smärtan, är också en del i Sorgen.”

”Vi är tvillingar, även om det inte ser så ut”

Smärtan gav Sorgen ett litet blinkande leende.

”Ständiga följeslagare är vad vi är. Om du tänker efter så inser du att all smärta skapar sorg. Sorg över förlorad rörlighet, förlorat liv. Och all sorg innebär smärta”

”Ja, det där vet jag. Men vad jag inte riktig förstår är varför det måste göra så ont att förlora någon. Varför kan man inte bara vara tacksam för den tid man fått tillsammans och sedan gå vidare? För är någon borta finns det ju inget jag kan göra för att få den tillbaka till livet.”

Efter alla de förluster jag haft sista året, små och stora, några rent gigantiska, kände jag mig just nu obstinat. Mitt påstående att det inte finns något misslyckande, bara utmaningar, hade testats till det yttersta. Och Sorgen över brustna illusioner hade jag också lärt känna. Att lägga all sin energi på något och sedan stupa på mållinjen skapar sorg. Det kom stunder när jag ville skrika ut mitt trots, även om jag förstod meningen bakom. Kunde det inte räcka nu? Varför ösa på så mycket smärta, sorg och utmaningar att det hotar knäcka min hälsa? Jag mindes de eksem som började visa sig efter minnet av övergreppet, då främst på bröst och i ansiktet men som blossade upp över nästan hela min kropp när pappa dog. Och resan genom mina liv gjorde mig påmind om alla separationer och den stora sorg som ständigt fanns närvarande.

”Du vet redan svaret, du har nämnt det tidigare”

Smärtan tog njutningsfullt en klunk kaffe innan han fortsatte:

”När du har gett uttryck för Sorgen genom att låta henne flöda genom dig hur känner du dig efteråt?”
”Tom. Lätt. Renad kanske. Men det behöver jag inte dig för att känna” svarade jag vänd till Sorgen. 
”En veckas fasta ger samma resultat.”
”Det där stämmer inte och det vet du. Styrkan i känslan efter en fysisk fasta kan inte mäta sig med känslan efter bearbetad sorg.”

Sorgen la lätt sin hand över min medan hon fortsatte:
”Men om vi ska ta det från början med frågan; vad är det som framkallar mig?”

Hon smekte min hand nu, såg mig allvarligt i ögonen.
”Jo, förlust. Alltid förlust. Starkast är jag vid förlust av någon eller något du älskar. Vad vill jag säga där? Du vet vad om du tänker efter”?

Jag tänkte på de tankar jag haft efter min vän PA`s och min lillebrors död. Att sorgen då lärde mig att värdesätta livet. Att värdesätta mina vänner och vad som var viktigt för mig. Att leva här och nu för i morgon kanske inte finns. En dikt av Harry Martinsson dök av någon anledning upp inom mig;

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. 
Tappa inte bort denna riktning. 
Låt inte sorgen glömma sitt ärende. 
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Sorgen avbröt mina tankar, klart hon läst dem.
”Där har du min främsta uppgift. Att visa vad som är värdefullt i ditt liv. Att visa att LIVET är något att uppskatta till fullo. Jag hjälper er växa i mognad och visdom”.



Sorgen är en energi som jag kan använda som jag vill. Sorgen kan stärka mig och min karaktär och integritet. Min kärlek och förståelse - och så är hon är en stark komponent i Kärleken.
Sorgen - ja jag ser henne oftast som en kvinna, märkt av år, men vacker, stark och kärleksfull – hon behövs alltså. Det är mitt val om jag ska låta henne dränera mig – eller ge mig styrka.

Jag väljer styrkan.


Men ofta låter jag henne rena mig först, dränera mig på alla känslor och tankar som inte gynnar min personliga och andliga utveckling.


Publicerad  2010-11-21 i Metrobloggen



(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar