Ännu ett avsnitt ur
"Boken om min vän Smärtan", där jag också möter Sorgen efter en
älskad väns död. Vi sitter nu vid frukostbordet efter två dygn av krampaktig
gråt, som äntligen släppt något. Självklart har jag frågor, nu när jag sitter
ansikte mot ansikte med både Smärtan och Sorgen.
*
”Varför behöver vi dig?
Vad fyller du för funktion egentligen?”
Jag, Smärtan och Sorgen
hade precis avslutat en härlig frukost och satt nu med varsin latte. Frågan som
jag nyss ställt till Sorgen hängde kvar en stund medan hon lite utmanande
tittade på mig. Som om jag visste svaret. Hennes stålgrå lockiga hår var
uppsatt i en lös knut, det brunbränt väderbitna men vackra ansiktet var fylld
med rynkor och ändå gav hon ett ungdomligt intryck. Det var styrkan hon
utstrålade. Det och den varmt brunögda livliga men samtidigt allvarliga blicken
fylld av visdom. Visdom och ömsint kärlek.
”Jag kan se att du är
en komponent i Kärleken. Utan kärlek, ingen sorg. Man sörjer ju knappast någon
man inte gillar. Du Smärtan, är också en del i Sorgen.”
”Vi är tvillingar, även
om det inte ser så ut”
Smärtan gav Sorgen ett
litet blinkande leende.
”Ständiga följeslagare
är vad vi är. Om du tänker efter så inser du att all smärta skapar sorg. Sorg
över förlorad rörlighet, förlorat liv. Och all sorg innebär smärta”
”Ja, det där vet jag.
Men vad jag inte riktig förstår är varför det måste göra så ont att förlora
någon. Varför kan man inte bara vara tacksam för den tid man fått tillsammans
och sedan gå vidare? För är någon borta finns det ju inget jag kan göra för att
få den tillbaka till livet.”
Efter alla de förluster
jag haft sista året, små och stora, några rent gigantiska, kände jag mig just
nu obstinat. Mitt påstående att det inte finns något misslyckande, bara
utmaningar, hade testats till det yttersta. Och Sorgen över brustna illusioner
hade jag också lärt känna. Att lägga all sin energi på något och sedan stupa på
mållinjen skapar sorg. Det kom stunder när jag ville skrika ut mitt trots, även
om jag förstod meningen bakom. Kunde det inte räcka nu? Varför ösa på så mycket
smärta, sorg och utmaningar att det hotar knäcka min hälsa? Jag mindes de eksem
som började visa sig efter minnet av övergreppet, då främst på bröst och i
ansiktet men som blossade upp över nästan hela min kropp när pappa dog. Och
resan genom mina liv gjorde mig påmind om alla separationer och den stora sorg
som ständigt fanns närvarande.
”Du vet redan svaret,
du har nämnt det tidigare”
Smärtan tog
njutningsfullt en klunk kaffe innan han fortsatte:
”När du har gett
uttryck för Sorgen genom att låta henne flöda genom dig hur känner du dig
efteråt?”
”Tom. Lätt. Renad
kanske. Men det behöver jag inte dig för att känna” svarade jag vänd till
Sorgen.
”En veckas fasta ger samma resultat.”
”Det där stämmer inte
och det vet du. Styrkan i känslan efter en fysisk fasta kan inte mäta sig med
känslan efter bearbetad sorg.”
Sorgen la lätt sin hand
över min medan hon fortsatte:
”Men om vi ska ta det
från början med frågan; vad är det som framkallar mig?”
Hon smekte min hand nu,
såg mig allvarligt i ögonen.
”Jo, förlust. Alltid
förlust. Starkast är jag vid förlust av någon eller något du älskar. Vad vill
jag säga där? Du vet vad om du tänker efter”?
Jag tänkte på de tankar
jag haft efter min vän PA`s och min lillebrors död. Att sorgen då lärde mig att
värdesätta livet. Att värdesätta mina vänner och vad som var viktigt för mig.
Att leva här och nu för i morgon kanske inte finns. En dikt av Harry Martinsson
dök av någon anledning upp inom mig;
Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
Sorgen avbröt mina
tankar, klart hon läst dem.
”Där har du min främsta
uppgift. Att visa vad som är värdefullt i ditt liv. Att visa att LIVET är något
att uppskatta till fullo. Jag hjälper er växa i mognad och visdom”.
Sorgen
är en energi som jag kan använda som jag vill. Sorgen kan stärka mig och min
karaktär och integritet. Min kärlek och förståelse - och så är hon är en stark
komponent i Kärleken.
Sorgen
- ja jag ser henne oftast som en kvinna, märkt av år, men vacker, stark och
kärleksfull – hon behövs alltså. Det är mitt val om jag ska låta henne dränera
mig – eller ge mig styrka.
Jag
väljer styrkan.
Men ofta
låter jag henne rena mig först, dränera mig på alla känslor och tankar som inte
gynnar min personliga och andliga utveckling.
Publicerad 2010-11-21 i Metrobloggen
(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar