Har rätt nyligen
upptäckt en stor brist hos mig - eller är rädsla det rätta ordet? Den här
bristen eller rädslan har varit inblandad i många val jag gjort i livet. För
att vara mer exakt har det handlat om vilken typ av män jag fallit för. De
redan upptagna, de som inte ville binda sig – i alla fall inte med mig. Jo, jag
har träffat män som haft känslor för mig men där tappade jag snart intresset.
Nu först förstår jag
varför. Ja, det tar ibland väldigt lång tid för mig att fatta ens det mest
elementära, andra gånger går det på ett kick. Handlar nog om en kombination
rädsla – vilja.
För i det här fallet handlade allt om att jag var livrädd för att ta emot
kärlek. Att ge kärlek är däremot lätt för mig, för då är det jag som styr. Men
när jag tar emot kärlek överlämnar jag mig till den andre, tillåter honom att
komma in i mitt liv, ger honom rätten att ställa krav. Risken att bli beroende
av den andre, att förlora mig själv i kärlekens rum, har skrämt skiten ur mig
och gjort så sedan relationen med J på 80-talet. En mycket passionerad
kärleksrelation, som ibland nästan var en besatthet och som varade i 5 år. En
relation som jag avslutade, inte i brist på kärlek utan på grund av rädslan att
förlora mitt jag, en rädsla jag inte haft tidigare. För tidigare hade jag
kontrollen, eller snarare känslan av kontroll – hemskt att säga, men sant.
Efter min och J´s separation ville jag inte ha något fast förhållande, mycket
på grund av min dotter. Jag ville inte att hon än en gång skulle behöva gå
igenom den hjärtskärande sorg hon kände efter sin älskade extrapappa. Det
var i alla fall den förklaring jag gav mig själv och den var delvis sann. Att
jag själv inte ville gå igenom samma svåra beslut en gång till var något jag
blundade för – så mycket jag kunde.
I
grunden tror jag det handlade om dålig självkänsla, att jag inte trodde mig
vara tillräckligt stark att stå kvar i den omtumlande starka kärlekens kraft.
Rädslan att känslornas orkanvind som kom till mig skulle sopa mattan under mina
fötter.
Men nu, nu när jag fattat, nu när jag litar
till min egen styrka – visst står jag fast. Det finns inget längre att vara
rädd för.
Nedanstående text skrev jag några dagar senare
Eftertankens nödvändighet
Att läsa igenom en text jag
skrivit några dagar innan öppnar ofta upp andra aspekter, andra vinklingar
som jag kanske inte tänkt på tidigare. I en bok får texten ofta mogna på så
sätt, men ett bloggande har inte riktigt samma möjligheter. I alla fall inte om
jag ska skriva om det som försiggår just nu.
Ta till exempel texten jag
skrev för några dagar sedan om att våga ta emot kärlek. Plötsligt inser jag att
det finns en annan aspekt också, kanske är det den som ligger bakom min rädsla
att förlora mitt oberoende, att ge upp mig själv i tvåsamhetens
kompromiss.
Om man, som jag, tror att
allt har en mening, så borde även mina val vara meningsfulla för mig i min
personliga och andliga utveckling. Var då rädslan det verktyg som hindrade mig
att gå in i relationer som skulle hämma mig? Behövde jag vara ensam för att
utvecklas till den jag är ämnad att vara?
Min känsla säger mig att
det kan vara så, att det inte bara är ett sätt att ge mening åt ensamhet. Och
om jag kan titta på min rädsla med kärlek, tacka den för att den hjälpt mig på
rätt väg i livet – är jag galen då?
Eller mycket vis?
Bilden är fortfarande inte helt klar,
men snart så …
men snart så …
Publicerad 2010-09-15 i Metrobloggen
(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)
Idag, 10 dec 2016, känner jag mig öppen och redo att ta emot allt Livet erbjuder mig.
För att sträva efter att växa och utvecklas känns inte längre som ett syfte eller mål, utan mer som något som kanske ändå kommer ur njutningsfull medveten kärleksfull närvaro.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar