lördag 10 december 2016

ATT VÅGA


Har rätt nyligen upptäckt en stor brist hos mig - eller är rädsla det rätta ordet? Den här bristen eller rädslan har varit inblandad i många val jag gjort i livet. För att vara mer exakt har det handlat om vilken typ av män jag fallit för. De redan upptagna, de som inte ville binda sig – i alla fall inte med mig. Jo, jag har träffat män som haft känslor för mig men där tappade jag snart intresset.

Nu först förstår jag varför. Ja, det tar ibland väldigt lång tid för mig att fatta ens det mest elementära, andra gånger går det på ett kick. Handlar nog om en kombination rädsla – vilja.


För i det här fallet handlade allt om att jag var livrädd för att ta emot kärlek. Att ge kärlek är däremot lätt för mig, för då är det jag som styr. Men när jag tar emot kärlek överlämnar jag mig till den andre, tillåter honom att komma in i mitt liv, ger honom rätten att ställa krav. Risken att bli beroende av den andre, att förlora mig själv i kärlekens rum, har skrämt skiten ur mig och gjort så sedan relationen med J på 80-talet. En mycket passionerad kärleksrelation, som ibland nästan var en besatthet och som varade i 5 år. En relation som jag avslutade, inte i brist på kärlek utan på grund av rädslan att förlora mitt jag, en rädsla jag inte haft tidigare. För tidigare hade jag kontrollen, eller snarare känslan av kontroll – hemskt att säga, men sant.


Efter min och J´s separation ville jag inte ha något fast förhållande, mycket på grund av min dotter. Jag ville inte att hon än en gång skulle behöva gå igenom den hjärtskärande sorg hon kände efter sin älskade extrapappa. Det var i alla fall den förklaring jag gav mig själv och den var delvis sann. Att jag själv inte ville gå igenom samma svåra beslut en gång till var något jag blundade för – så mycket jag kunde.

I grunden tror jag det handlade om dålig självkänsla, att jag inte trodde mig vara tillräckligt stark att stå kvar i den omtumlande starka kärlekens kraft. Rädslan att känslornas orkanvind som kom till mig skulle sopa mattan under mina fötter.



Men nu, nu när jag fattat, nu när jag litar till min egen styrka – visst står jag fast. Det finns inget längre att vara rädd för. 



Nedanstående text skrev jag några dagar senare

Eftertankens nödvändighet 

Att läsa igenom en text jag skrivit några dagar innan öppnar ofta upp andra aspekter, andra vinklingar som jag kanske inte tänkt på tidigare. I en bok får texten ofta mogna på så sätt, men ett bloggande har inte riktigt samma möjligheter. I alla fall inte om jag ska skriva om det som försiggår just nu.

Ta till exempel texten jag skrev för några dagar sedan om att våga ta emot kärlek. Plötsligt inser jag att det finns en annan aspekt också, kanske är det den som ligger bakom min rädsla att förlora mitt oberoende, att ge upp mig själv i tvåsamhetens kompromiss. 

Om man, som jag, tror att allt har en mening, så borde även mina val vara meningsfulla för mig i min personliga och andliga utveckling. Var då rädslan det verktyg som hindrade mig att gå in i relationer som skulle hämma mig? Behövde jag vara ensam för att utvecklas till den jag är ämnad att vara?

Min känsla säger mig att det kan vara så, att det inte bara är ett sätt att ge mening åt ensamhet. Och om jag kan titta på min rädsla med kärlek, tacka den för att den hjälpt mig på rätt väg i livet – är jag galen då? 

Eller mycket vis?

Bilden är fortfarande inte helt klar, 

men snart så …

Publicerad 2010-09-15 i Metrobloggen


(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)



Idag, 10 dec 2016, känner jag mig öppen och redo att ta emot allt Livet erbjuder mig.


För att sträva efter att växa och utvecklas känns inte längre som ett syfte eller mål, utan mer som något som kanske ändå kommer ur njutningsfull medveten kärleksfull närvaro. 







***




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar