Svartsjukans roll?

Brev till Svartsjukan (från min gamla blogg, skrivet 2008-08-31)

Ursäkta min fråga, men vad i hela friden ska vi ha dig till? Vad fyller du för funktion? Du, som helt går i Egots ledband och gör allt för att försvaga oss med misstänksamhet, rädsla och äganderättsbehov. Du säger att du finns för att varna oss när våra relationer är hotade, men det köper jag inte. För hur många relationer har du raserat p.g.a. den misstänksamhet du skapar? Egentligen? Ur varje rädsla för att inte vara älskad, för att bli lämnad hämtar du kraft och växer dig starkare, eller hur? Och utan den rädslan kan jag inte se hur du kan existera. 

Och min stora fråga är varför vi människor väljer att släppa in dig. För det är ett val vi gör. Finns det någon fördel av att ha dig i våra liv? (Fast ärligt talat, så är det mycket sällan du tittat in i mitt, kan bara minnas att du drabbat mig hårt två gånger och det var länge sedan. Men småstick har jag känt av. Och jag har sett dig hos andra.) 

Aha, du finns där så att vi ska ha något att bekämpa. En sparringpartner, en opponent, som tränar oss i att bli bättre, starkare. Se klarare. Se vår egen självkänsla och tillit. Se om den finns där. För är det inte så att det bara är människor med låg självkänsla som lyssnar på dig? Älskar man inte sig själv vill man bli älskad av någon annan. Problemet, som jag ser det, är väl bara att man då inte känner sig värdig någon annans kärlek och kan därför inte ta emot den – utan misstänksamhet. 

Så det är DET du vill lära oss? Att det enda som är värt något är vår kärlek till oss själva? Det enda beständiga? Men finns det inte enklare, mindre smärtsamma sätt? Jaså, det är bara genom smärtan vi kan få en bestående förändring. 

Visste väl det. 
Så jag väljer en annan opponent – det är mitt fria val. 

Egots vara - eller inte vara

Första brevet till mitt Ego

Min vän Ego. (Skrivet 080607) 

Jag vill verkligen tacka dig för den här tiden. Du har varit en sann vän som har beskyddat mig och hjälpt mig utveckla min individualitet. Fast ibland har du ärligt talat varit lite för ambitiös. T.ex. att uppskattning från andra skulle vara ett måste för min självkänsla är ditt påhitt. Likaså all form av rädsla. Ja, jag vet, rädsla är viktigt för överlevnaden, man bör vara rädd för en giftorm. Men du har, i all välmening, sett hot där det inte finns något. Varför behövde jag vara rädd för att inte vara omtyckt, för att bli lämnad av någon, för att göra bort mig? Rädd för att inte vara bäst, inte duga, rädd för nederlag – och för framgång? Behövde jag verkligen dessa rädslor för att bli jag, Gunnel?

 
Jaså, du skapade dem bara så att jag kunde övervinna dem. Nå, nu har jag gjort det, så du behövs inte längre. Jag erbjuder dig pension…. vad menar du, är du inte klar med jobbet än? Ok. En halvtidstjänst då. Du kan ju t.ex. varna mig för energitjuvar, att hjälpa mig stänga av när det blir för mycket energier som vill in – eller dras ut. Kanske kan du också hjälpa mig att se all mina positiva sidor, att förstärka det som är jag – i det här livet. Men inga fler viskningar som ”tänk om han lämnar dig”, ” gör inte det här, du kommer inte att klara det”, ”du är tråkig”. Ja, du fattar. För jag kommer INTE att lyssna på dig då! 

Och är du medveten om att du är medskapare av smärta? Ja det vet du nog, det är väl ett av dina verktyg. Är du inte orsaken till den mental och existentiella smärtan? Smärtan som uppkommer när jag inte lever enligt mina förutsättningar, min potential, därför att du håller mig tillbaka? Varför vill du inte att jag ska bli den strålande ljusvarelse jag är ämnad att vara? Aha, du är rädd om ditt jobb! För utan rädslan har jag ju inget behov av dig… tror du. Men jag tror det är dags att ändra på din arbetsbeskrivning – eller rättare sagt skapa en. För vad jag vet har det aldrig funnits någon sådan. Jaså, det har det? Vi gjorde alltså en deal innan jag gick in i det här livet? Ja, men det kan du väl inte förvänta dig att jag ska minnas. Ok, det är inte meningen att jag ska det, är det vad du säger? Är inte det manipulation av högsta grad? Men nu, min vän, kan du inte lura mig så lätt. Jag kommer att vara uppmärksam på alla tankar, känslor och beteende som inte gynnar min andliga utveckling. 

Publicerad 2008-08-28 i Metrobloggen Min vän Smärtan

 

Mötet med mitt Ego – från boken Min vän Smärtan

” Och där, vid mitt matbord, satt en främmande kvinna. En krigare, en amason, det var min första tanke. Hon såg lite trött ut, kanske också en aning uppgiven, något hon förgäves försökte dölja med en tillkämpat framskjuten haka och rak, men stel rygg. Jag visste genast vem hon måste vara. Hon som var rädd att få sparken. Men hade hon alltid varit så liten? Nej, säkert inte. När jag hade haft behov av henne, när hon var med och formade min identitet var hon mycket stor och stark, det insåg jag med ens. Hon sträckte fram sin hand med aningen av ett leende:

”Du kan kalla mig … Svea, det låter bra.”

Svea, det var klart, mitt andra namn. Jag tog hennes hand som kändes mycket kraftfull, vilket förvånade mig. Hon var nog inte så liten som hon först verkat. När hon log lite säkrare mot mig insåg jag att självklart, hon måste också kunna läsa mina tankar. Men varför kunde inte jag läsa deras?

”Det gör du på sätt och vis.” Det var Smärtan som ville vara tydlig. ”Men vad du kanske inte har tänkt på är att våra tankar inte består av ord utan av förnimmelser. Det kan du också känna, läsa av, när du öppnar dig.”

Han blinkade lite hemlighetsfullt mot mig och deklarerade med en stämma fylld av lust och glädje:

”FÖRNIMMELSER 

En doft, ett stråk av ett väsen 

kan säga mer än ett ord 

En stjärna, en enda som faller 

kan upptas helt i din jord.”

”Kommer du ihåg när du skrev det här? Redan då hade du insikten. Och det här?”

Han fortsatte sin poesiuppläsning:

”Det oväntade mötet 

den lekfulla själen 

i samma andetag 

vilken glädje.”

”Vad vackert du beskriver det. Och när det gäller att läsa av och använda förnimmelser så gjorde du det redan som spädbarn. Innan du fick ord. Din intuition är det sinne du använde främst och som du nu ska stärka – och lita på.”

Det sista sa han med eftertryck, slängde en sidoblick mot Svea och jag förstod att där var de inte överens. Var det något de var överens om egentligen?

”Vårt främsta intresse är att se till ditt bästa. Vi vill båda du ska bli en stark självständig individ. Men vi ser lite olika på metoderna och vad som egentligen är bäst för dig.”

Svea tittade uppfordrande på Smärtan medan hon pratade, som om hon ville att han skulle bemöta hennes ord. Men han såg helt lugnt på mig.

”Är det inte dags att jag själv bestämma vad som är bäst för mig? Ni kan vara mina rådgivare och som sådana förväntar jag mig att ni rakt och ärligt säger till om ni tycker att jag gör fel. Men inga försök att manipulera mig genom att använda obefogade rädslor. Jag är inte längre ett barn som kan skrämmas till att göra som någon annan vill” sa jag och sneglade på Svea. Hon såg lite skuldmedveten ut.

”Jag förstår att den metoden kan ha varit den rätta när jag – och du – formade min identitet. Men nu gör vi det på mitt sätt. För jag behöver dig fortfarande, det vet jag, så du behöver aldrig vara rädd att förlora jobbet”.  Plötsligt såg jag en bild av henne som personlig assistent, något som jag ofta känt behov av den senaste tiden.

”Du kan till exempel hjälpa mig i mitt företagande. Se till att jag tar rätt betalt för mina tjänster, att jag marknadsför mig på mesta bästa möjliga sätt. Profilera mig och mina specialkunskaper. Men alltid följa mina etiska och moraliska principer. Aldrig trampa på någon annan för att komma fram, ha miljö - och rättvisetänk. Ja du vet allt det där. Du kommer att vara perfekt för det jobbet.”  

Svea log nu med större tillförsikt. Och hade hon inte vuxit lite? Hon gav i alla fall ett säkrare, mer avslappnat intryck.

Under samtalet hade Smärtan dukat fram en härligt matig sallad på lax och fräscha färgrika grönsaker. Till det nybakat mörkt valnötsbröd och några skålar med olika röror. Jag såg oliver, kände doft av pepparrot, och var det inte också hummus. Till det drack vi ett härligt kallt vitt vin. Smärtan såg min blick när han hällde upp i mitt glas:

”Ja, jag är er tjänare på sätt och vis. När det passar mig och min uppgift. Att se till att ni äter rätt och hälsosamt är ett sätt att underlätta mitt jobb. Och lite vin ibland skadar inte. Det är när det blir för mycket för levern som jag måste rycka in. Dessutom är det här vår första måltid ihop – på det här sättet. Så jag tänkte att vi skulle fira.”

Jag frågade inte hur han lyckats ordna allt det här, det behövdes inte någon förklaring. Mina två besökare hade öppnat nya dörrar i mitt liv. Medan jag njöt av maten och sällskapet insåg jag att hela min värld hade tagit en drastisk vändning. Vilka resurser jag verkade fått tillgång till.

Det här skulle bli oerhört spännande”

Kommentar 2016-09-16: Idag är jag vän med mitt Ego, jag kan se att hon har behövts för att forma min unika personlighet. Och nu när hon/jag inte längre är rädd att jag ska bli överkörd av andra, är hon ett verktyg, en personlig assistent som bevakar mina personliga intressen – om jag behöver henne finns hon där.

Meningen med livet...

...måste väl vara att leva det - fullt ut?

Att leka, älska, utvecklas och utforska. Eller?

Tänk om det finns en dold agenda - som jag tappat bort. Eller ännu värre - inte blivit informerad om. Blir det kvarsittning då? Skulle bli för uttråkad om jag måste leva det här livet en gång till.

Så, snälla Universum, Gud eller vem du nu är, kan du inte skicka mig min agenda. Jag vill verkligen veta vad jag behöver göra för att klara tentan och gå vidare.

Men under tiden lever jag mitt liv som vanligt. Älskar, njuter, utmanar mig själv - mina rädslor, de få jag har kvar. (om jag inte lyckats gömma några på ställen jag totalt glömt bort. Under sängen kanske - längesedan jag var där. Fast jag har ju inte sett någon myrstig dit. Eller någon gråsugga )

Så allt är gott - som alltid. Egentligen.

Publicerad 2008-08-27 i Metrobloggen

Första brevet till Smärtan

Detta brev skrev jag helt frustrerad till min smärta efter en mycket jobbig natt med mycket värk och lite sömn.

"Varför måste du ibland vara så fruktansvärt jobbig? Vad är du för vän som hela tiden väcker mig mitt i natten och sedan inte låter mig somna om? Jag gav ju kroppen en behandling igår mot problemen du skriker om – kan du inte vara nöjd då? Alltså, ibland frestar du mitt tålamod till det yttersta. Bara så du vet. Vad vill du jag ska göra? Jag slår knut på mig själv för att göra som du vill, ändå blir du aldrig tyst. Jaså, jag vet inte vad du vill egentligen? Men så tala om det för mig på ett sätt som jag förstår. Jaha, det är det du försöker göra. Då har jag väl inget annat val än att lyssna på dig för att någon gång koppla. 

Men varför skaffar du inte ett lexikon, en manual? Det skulle ju göra ditt jobb mycket lättare. 

Aha, det är den du vill att j a g ska skriva? 

Min vän, du gör det inte lätt för mig. Men ok, vad har jag för val? När det inte funkar att bedöva mig, slå något i huvudet för för att få tyst på dig så... 

Så, vad vill du jag ska ta med? Kanske din mekanism – hur du fungerar enligt vetenskapen. Vad som händer i kroppen när du flyttar in, hur du uttrycker dig, varför du är en vän – egentligen. Men kanske framför allt hur man kan behandla de fel eller dysfunktioner som du bråkar om. Och så förstås min egen personliga upplevelse av dig, men även andras. 

För du HAR förändrat mitt liv genom att ta grepp om mig och tvingat mig att titta djupt in i mig själv för att rätta till det som är fel. Jag är m y c k e t mer tillfreds med mig själv och mitt liv idag. Ändå är du inte nöjd, även om du faktiskt har dämpat tonen något den sista tiden. 
Så fortsätt du på den inslagna vägen – vägen till högre insikt. Så stark och jobbig som du är borde jag minst bli belönad med ”upplysthet” för att ha stått ut med dig under alla dessa år. 

Men just idag kan jag nöja mig med lite god sömn. För hur ska jag annars orka skriva boken om dig? 

Jaså, jag ska härdas, tömmas på allt gammalt skräp. Du måste verkligen ha förtroende för mig – och min styrka. 

Och du, är det inte jobbigt att hela tiden vara på. Du får ju heller aldrig någon vila. Alla smärtsignaler som hela tiden skickas runt till, gud vet var, i min kropp. Kan du inte bara ta semester ett tag, låta oss alla få en paus? Det skulle min kropp också gilla, hon kan behöva det för att reparera sig. 

Låt oss göra en deal. Jag ger kroppen rätt hälsosam föda i lagom mängd, lagom motion och återhämtning; meditation, avslappning och sånt du vet. Och så håller du tyst. 

Jaså, du är inte nöjd med det? Det visste jag väl, har ju hållit på mitt sunda program länge nu – men du har faktiskt blivit lite tystare under lite längre tider. 

Oftast, men inte idag. Idag tog du fram stora artilleriet. Varför vet jag inte – inte än. 

Med kroppen full av myror – för att inte tala om huvudet 
Gunnel"

Publicerad 2008-08-27  i Metrobloggen 

Metrobloggen "Min vän Smärtan" går i graven

Min första blogg Min vän Smärtan läggs nu ner. Metrobloggen finns inte längre, men jag har fått några dagar på mig att spara ner all text.

Att läsa de funderingar, insikter och erfarenheter jag skrivit om för flera år sedan har varit en lärorik upplevelse. En del insikter är nu så självklart integrerade i mitt liv att jag inte längre reflekterar över dem - en del inser jag att jag fortfarande behöver jobba med. Jag ser hur mycket jag utvecklats under dessa år - och vad som ännu inte är klart (inte sååå mycket).

Eftersom jag vill dela med mig av mina insikter kommer jag att lägga upp de gamla bloggavsnitten här - kanske kan de inspirera någon.

Skönhet - vad är det?

Och vem bestämmer vad som är vackert och vad som är fult?

Ta ett träd till exempel. Kan ett friskt träd någonsin vara fult? Till och med döda träd är, i mina ögon, vackra. Och om jag jämför en ros och en maskros, äger inte båda stor skönhet? Vartenda grässtrå är vackert, perfekt, fullbordat.

Varför skulle inte detsamma gälla för oss människor? Oavsett storlek, längd och färg?

Jag har själv under lång tid lurats av vårt gemensamma skönhetsideal. Det som skapats bl.a. av modeindustrin och media. Där strävan efter en perfekt smal kropp är viktigare än något annat. Och eftersom jag som ung tillhörde de som var någotsånär lyckligt lottade, dvs hade en kropp som platsade, en kropp som fick leka modell och vara med i skönhetstävling, så red jag naturligtvis på vågen. Min kropp tog mig förbi köer på inneställen, gav mig bra med tips på krogen, gav mig erbjudande om nya jobb. Ja, jag vet, klart det inte bara var mitt utseende, det öppnade dörrar men för att få stanna kvar krävdes det även en personlighet och en hjärna. Tack och lov har jag sådana också.

Under den här tiden, mina ”smala år”, kände jag ett lätt förakt för tjocka människor. De var lata, brydde sig inte, för hur kunde de annars tillåta sig att bli sådana. Så livet gav mig slutligen en näsbränna, för vad har jag för rätt att förakta andra. Så precis innan jag skulle fylla fyrtio fick jag diskbråck och blev sängliggande under längre tid, kunde inte träna, dansa. Inga fysiska aktiviteter överhuvudtaget. Och jag gick upp tio kilo! Tio kilo på 3 månader. Jag åt inte mer, tvärtom. Men jag rörde inte på mig alls. Kunde inte. Och jag ville inte att någon skulle se min kropp, ville inte se den själv, så jag gömde den i stora tröjor. Vägrade att gå ut på krogen, visa mig. Tills jag accepterade mig själv, den jag var nu.

Resan till acceptans av min kropps ”extrakilo” har varit lång, men ett av mina starkaste ”vägskäl” var under en workshop i frigörande dans. Vi var ca tio kvinnor i olika åldrar från 30 till 60 ca och jag minns speciellt en kvinna i min ålder. När vi presenterade oss på morgonen gav hon ett mycket intetsägande tillbakadraget intryck, grå mus var min tanke. Ingen man skulle lägga märke till. Men under våra dansövningar som gick ut på att uttrycka sig själv, ta plats, så växte hon. Ja, alla växte men hos henne var det så påtagligt.  Och jag minns hur jag med förundran tänkte på slutet av andra dagen ”men hon är ju vacker”. Nu när hon vågade visa vem hon var, nu när hon var avslappnad och sig själv så var hon vacker. Och när jag såg mig omkring på alla dessa kvinnor som dansade sin egen dans så var alla så vackra.

Så skönhet kan jag finna var som helst. 

Och allt som är i harmoni med sig själv, med naturen, med universum är vackert

 – i mina ögon.

Även en åldrad kropp.

Och hur mycket du än sköter om din kropp så åldras den. Förr eller senare. 

Denna blogg skrev jag i min gamla Metroblogg  2009 - men eftersom den bloggen nu stängts ner plockar jag fram texten igen - blev påmind om temat idag. :)

När tilliten brister

Vad gör man när man tappar tilliten till sina förmågor, sina livsmål? När projekt man satsat och trott på till hundra procent faller platt? När man tycker man gett sitt yttersta för att dela med sig av sina kunskaper och insikter - och ingen bryr sig? 

Ja, vad gör man?

Vad gör jag?

Förståsigpåare (inkl. mig själv) säger att jag då bör granska hur jag kommunicerar ut mitt budskap - och det är rätt och viktigt. Om jag inte når ut med det jag vill förmedla - vem kan jag klandra förutom mig själv? 

Eller är världen inte redo? Men, den frågan, är inte den förmäten? Hur kan jag tro att jag ligger före min omgivning med mina insikter? (nja, ibland tycker jag nog det, men det är min värld)

Vad jag vet, fakta; min e-kurs "Bli vän med din smärta" har inte fått många deltagare, trots erbjudande om 50 % rabatt till medlemmar i FMS-föreningar, självstudiekursen "Finn din smärtas ursprung" (inte lika provocerande titel) har bara fått ett fåtal. Boken "Min vän Smärtan" (som jag satsat min själ i) har bara sålt 300 ex  - första året sedan har det avstannat (mitt eller förlagets fel?). Min nya studiecirkel "EkoSmart Livsstil" fick bara tillräckligt med deltagare för att starta - men alla dök inte upp. Finns det verkligen inte personer som, likt mig, vill lära sig mer om hur vi kan leva enkelt, miljö- och hälsovänligt, utan att det kostar skjortan?  

Boken Min vän Smärtan har känts som mitt livskall, mitt testamente till världen. Men antingen var världen var inte redo - eller ville den inte ha den. Den kan vara för provocerande för de som är helt inne i smärtan, som upplever sig som ett offer. För min bok, mina föreläsningar, handlar om det egna ansvaret. Vi måste själva ta tag i orsakerna - och det kanske inte alla vill. Jag kan bara hoppas att den når fram till de som vill. För jag trodde verkligen, när jag skrev den, att jag kunde förmedla smärtlindring till många lidande. Att jag kunde visa en annan bild på just lidandet. Att lidandet är ett val. 

Kanske har jag inte förmågan, resurserna, för att nå ut. Kanske var/är jag inte tillräckligt intressant? (lite av mitt livstema - "inte tillräckligt - men nästan")

Men vad jag vill, vad mitt hjärta önskar, är att visa att det går att bli vän med allt! När jag tar ansvar för mitt liv, min hälsa, min kropp. När jag accepterar mig, min kropp, som jag är just nu - med vetskap att jag kan göra allt bättre. Att mitt liv är en resa i lärdom - om njutning, om sorg och smärta. Om kärlek. Allt jag behöver uppleva som människa  - i just denna kropp.

Så! Även om tilliten brister ibland - har jag bara en väg.

Att fortsätta göra det som får mitt hjärta att jubla! Oavsett hur det tas emot - just nu.

(i morgon är en annan dag)

Enkelt!

Fortsätta leva. Fortsätta andas.

Med vetskap om solen som alltid finns bakom moln.

Eller träd.