Att leva i Kärlek

För mig handlar att leva i kärlek om att ständigt vara i kontakt med mitt hjärta. 

För i hjärtat bor själens oändliga visdom.

Där finns porten till ett helt universum av kärlek. 

Till Källan, allts ursprung.

*

Jag lyckas inte alltid att att vara i kontakt - efter att ha levt ett helt liv mest i min hjärna - men min intention är att leva så. Att lyssna mer på min intuition - mitt hjärta. Utan att för den skull ställa hjärnan helt utanför.

Vid utmaningar samlar jag så mycket kunskap jag kan. Låter hjärnan analysera - och sedan frågar jag hjärtat. Det ger bättre resultat har jag märkt än när jag bara lyssnar på hjärnan. : )

MIN TROGNA VÄN

MIN VÄN - FÖRLÅT  MIG!

Fick mig en riktig näsknäppa nyligen när jag noga granskade mitt tidigare beteende. Och det var inte vackert!

Så, min allra bästa och äldsta vän – här kommer min bekännelse.

Om jag tänker efter har jag varit en hemsk vän som aldrig har lyssnat på dig och dina behov utan alltid krävt att du ska ställa upp för mig i alla situationer. Vilket du också gjort. Du var den starka, smidiga och vackra varelsen som drog blickarna till sig – och jag solade mig i din glans.

Men jag var inte nöjd med det, jag tvingade i dig sprit, droger, skräpmat på fyllan – för att inte glömma alla cigaretter. Ungefär ett paket om dagen i trettio år. Men du klarade det också utan att få den typiska ”rökarhyn” – eller lungcancer.

Varför gjorde jag det? Ville jag utmana dig? Eller bestraffa dig för att du svek mig som femåring?

Jag pressade dig också på jobbet, ”klart du klarar lika tunga lyft som killarna”, ”visa nu att du är bäst”, ”lite ont? det har vi inte tid med – här har du några värktabletter”, ”feber? Kom igen nu, en alvedon sen är du på banan igen”.  ”bakis? skyll dig själv – och som straff går du till jobbet!”

Att inse att en så känslolös diktator bor inom mig var… omtumlande och ångestladdat. Var kom denna osympatiska person ifrån? Vad låg bakom alla dessa utfall mot dig, min närmaste och äldsta vän?

Så min närmaste uppgift är att förstå vad – och varför jag reagerat som jag gjort.

Men redan nu vill jag be dig förlåta allt. Och ge dig min stora tacksamhet.

Jag kunde inte fått en bättre kropp - eller en finare vän. För du har ju gett mig så mycket av livets njutningar, så många sinnliga upplevelser av livets skönhet. Så mycket passion och total närvaro. Så många känsloupplevelser att hela färgspektat inte räcker till.


Idag, kanske för första gången, kan jag säga att jag älskar dig! 

Och jag lovar dig, min kropp, att lyssna på dig, att respektera dina behov. Och aldrig mer mata dig med skräp eller fylla dig med stress.

Ok – jag lovar i all fall att försöka.

Lögnens rötter - och dimma

Efter en statusfråga på Facebook av en vän, och kommentarerna som följde, har jag funderat på lögnens ursprung – och vilka olika sorters lögner det kan finnas. Frågan var ”Hur många lögner kan man acceptera i en nära relation…?”

Mina första spontana svar var;

”För mig är ärlighet och tillit själva fundamentet i en relation. Och har jag en gång tappat tilliten är det mycket svårt att bygga upp den igen. Samtidigt kan jag känna viss medömkan för de som ljuger (lögnen bottnar ju ofta i rädsla), för de kan knappast gilla sig själva. Som svar på din fråga; nej, jag accepterar inga lögner. Men jag kan förlåta om den andre uppriktigt vill ändra sig och jobbar med orsaken till att lögnen behövs.

Och vad är egentligen en vit lögn? Om min vän frågar vad jag tycker, förväntar hon/han sig ett ärligt svar, eller bara medhåll? Eftersom jag själv önskar ärliga svar, även om det svider, så är alltid min intention är att svara så ärligt jag kan. Och då behövs inga vita lögner (som jag egentligen tycker är respektlöst mot den som frågar). Samtidigt vet jag ju att min sanning inte behöver vara den andres sanning. Jag har också använt vita lögner tidigare. Jag intalade mig att det var för att jag inte ville såra men egentligen bottnade det i en rädsla att inte bli omtyckt, att kanske förlora en vän. Fegt, jag vet, därför har jag förståelse för dem som tar till den vita lögnen. Men nu när jag sett - och förstått - mitt beteende väljer jag en annan väg. För jag mår så mycket bättre med mig själv när jag kan vara sann. Jag kanske inte alltid lyckas, man kan ju ljuga för sig själv, men jag gör så gott jag kan. Och det är gott nog. ♥

*

Eftersom jag växte upp i en frikyrklig familj med en allseende Gud, som inte bara såg mina handlingar utan också mina tankar, var lögnen aldrig ett alternativ för mig som barn. Lite som ”Big Brother” - förutom att vår ”övervakare” var en kärleksfull och förlåtande varelse som ville oss alla väl. Visst hände det att jag ljög som barn, men jag fick alltid så dåligt samvete att jag var tvungen att berätta för mamma – och be Gud om förlåtelse. Senare, i mina tonår när jag hade förkastat religionen, lärde jag mig att det ibland kunde löna sig att ljuga – det var i alla fall vad jag trodde då.

Trots min uppväxt har jag som de flesta av oss brottats med sanningen. Även om det varit min intention att alltid vara ärlig – och är numera ännu mer - lyckas jag kanske fortfarande inte alltid. Jag vill vara sann i allt jag gör, tänker och känner. Mot mig själv och mot andra, framför allt de jag älskar. Jag vill vara en kärleksfull och trofast ärlig vän, vilket leder mig in på tankar om lögnens olika aspekter. För hur många har inte ljugit för att skydda en vän, för att hålla tyst om något som sagts i förtroende? Jag har gjort det många gånger fast jag ibland kanske borde sagt ifrån, bett att de berättat sanningen för sin partner, eller vem det än gällt – för deras egen skull – istället för att uppmuntra en lögn. Numera kan jag vara mer rak.

*

Så varför ljuger vi? Och hur?

Jag kan se olika sorters lögner, olika graderingar;

• Ont uppsåt - för egen vinning, för att bedra. Att förvilla. Kan också bottna i rädsla för att förlora någon/något. Denna lögn är inte acceptabel för mig i en relation, där ryker tilliten som sedan är mycket svår att bygga upp.
• För att skydda/skona någon annan. Denna lögn tycker jag är den svåraste att ta ställning till etiskt. Vilket leder till att det kan finnas lögner som kan göra gott.
• ”Vit lögn”. Verkar vara allmänt accepterad men i mina ögon ofta respektlöst. För om en vän frågar vad jag tycker antar jag att hon/han förväntar sig ett ärligt svar. Det gör i alla fall jag.
• Social lögn ”jag mår bra” fast jag mår pyton. Lätt att säga till en bekant på stan som egentligen inte vill veta om du mår dåligt, men ska vi göra det i en nära relation? Då gör vi ju det oftast för att skona den andre.
• Att ljuga för sig själv. Svårast att komma åt och förändra. (jag jobbar på det)
• Tyst lögn. När du genom att hålla tyst får den andre att tro något som inte stämmer. Tror det är ganska vanligt i en relation – i alla fall i början – och som kan få förödande konsekvenser senare. (för att man inte sagt vad man tyckt och känt redan från början).

Jag tror att de flesta av oss vill vara ärliga i alla situationer, men vi är inte mer än människor och alla har vi olika bevekelsegrunder för våra ageranden. Och kan jag förlåta mig själv för mina lögner – kan jag också förlåta andra (och vice versa – kan jag förlåta andra kan jag också förlåta mig själv)

Så länge intentionen är att vara sann. Eller rädslan för stor.

*

I sanning – och kärlek.

Hjärtats längtan!

Sorgens frö.

*

I sorgens våta mylla gror ett frö

Ett sargat frö

Ett glädjefrö full av potential

Omsluten av kärlek och styrka

Styrkan från den sedda sorgen

Kärleken från moder jord

Så växer det sig starkt - upp i universum

Vacker!

Fullkomlig!

Fri!

*

Den totala friheten ...

...är det att vara helt fri från behov?

Behov som vi själva, våra egon, skapat för att definiera vilka vi vill vara. Behov som förstärker murarna på våra egenhändigt byggda fängelser av trygghet. För det som begränsar oss är oftast inte andra människor utan de krav och förväntningar som vi själva ställer på oss.

Behoven tvingar oss ofta att kompromissa för att få dem uppfyllda. Att anpassa oss efter andra för att få den bekräftelse vi just då tycker vi behöver. Egots behov att ständigt ha mer, bättre, större, häftigare fängslar oss mer effektivt än den mest rymningssäkra bunkern. För egots behov tar aldrig slut. Det här är den totala ofriheten. Behovet att dela våra erfarenheter med andra, behovet att rädda dem vi älskar. Listan kan göras lång.

Att vara fri från behov innebär för mig att vara fri att säga JA till Livet, JA till Närvaron. För i närvaron, i nuet, är jag totalt fri. 

Fri från det förgångna, fri från framtiden.

Fri att vara, fri att älska.

Fri att välja fängelsets trygghet om jag så vill.

Fri att bestiga de högsta berg. Fri att hoppa över kanten.

Fri Att Välja Precis Vad Jag Vill Uppleva.

FRI!! 

Foto från nätet

Vad är då skillnaden mellan behov och starka önskemål? 

Jo...

Behov gör man allt för att få uppfyllda medan uppfyllandet av ett önskemål tacksamt tas emot.

Så jag tar tacksamt och öppet emot alla gåvor livet och universum vill ge mig.

Enligt mina önskemål. : )

ÄLSKADE VACKRA MAMMA MAY!

May som tonåring

Idag skulle du fyllt åttiotvå år. Om du fortfarande valt att stanna kvar här. Jag förstår delvis varför du lämnat oss - lämnat detta liv. Ändå saknar jag dig så otroligt mycket fortfarande. Ibland, när jag är mellan sömn och vakenhet, känns det som om du fortfarande levde med oss. Tankar jag vill prata med dig om dyker upp - och så kommer jag på "men du är ju död".  Sedan tänker jag "so what - jag tänker prata med dig i alla fall - för jag vet att du lyssnar". Jag känner det. Jag känner din närvaro. Då och då är du med mig.


Märkligt nog kan jag prata mer öppet med dig nu - och i mina drömmar, där du ofta besöker mig, är du en stark egensinnig urkvinna. Urmodern som lever utan regler eller ramar. Moder Jord i all sin kraft och kärlek som inte bryr sig om petitesser (som "men så får man väl inte göra") Skulle kunna skriva en hel bok om alla drömmar du sänt mig - kanske gör jag det en dag.


Innan du dog, när jag började ana att det kanske var dags att börja säga adjö, skrev jag detta till dig. Tyvärr hann du inte få det. Så jag skickar det nu istället. 

*

Älskade mamma!


Nu, när risken finns att du snart lämnar oss, finns det så mycket jag vill säga. Framför allt vill jag säga att jag älskar dig – och att jag inte kunde ha valt en bättre mamma (även om jag under några vilda trotsiga tonår hade önskat min en mer förstående mor).

Fast det var ju min bild av dig då. Att du faktiskt var förstående insåg jag, när jag som femtonåring låg på sjukhus efter ett missfall. Jag och Tommy, min dåvarande kille, hade inte berättat något för er eftersom vi tänkte göra abort, och läkarna lovade att inte säga något heller, den officiella versionen var äggstocksinflammation (som också var sann, jag hade legat hemma för länge efter missfallet med hög feber).

Men när du kom för att hälsa på insåg jag att du visste och det du sa då glömmer jag aldrig. Du sa ”Gunnel, vad du än har gjort, vad du än gör, ska du veta att vi alltid älskar dig.” Och jag insåg då att den största rädslan hade varit att bli utsatt för ditt förakt eller sorg. Nu visade du dig mer insiktsfull och förlåtande än jag hade väntat mig.

Den här händelsen förändrade lite bilden jag tidigare haft av dig.

Som riktigt litet barn var du den trygga famnen jag kunde krypa upp i när jag var ledsen eller hade gjort mig illa. Sen, när jag blev fyra, fem år var den alltid upptagen av mina småsyskon, vilket inte var så kul alla gånger. Min avundsjuka tog en del våldsamma uttryck, som att stoppa brännässlor i lillbror Unos mun (han var två, jag knappt fyra). Fast jag insåg inte hur illa det var förrän jag hörde hans skrik, han som aldrig grät. Rune blev luggad så han fick en kal fläck i bakhuvudet, inte alls snällt av mig. Till mitt försvar får jag tillägga att ingen annan fick bråka med mina småbröder, då försvarade jag dem som en lejonhona (nja, lejonunge ligger nog närmare till).

Ett av mina tidigaste minnen, som är så suddigt att jag inte vet om det verkligen hände eller var en dröm, var när jag som ca två år såg dig gråta. Jag ville trösta dig, men inget jag gjorde hjälpte – Och det fick mig att känna mig så värdelös. Även om jag inte tänkte tanken så kände jag att om jag varit viktig för dig, om du älskat mig, skulle jag kunna göra dig glad.

Idag vet jag att det är en absurd tanke, din sorg (kanske var det bara graviditetströtthet) har ju inget med mig att göra. Men som barn trodde jag att jag orsakat din gråt. Och den här känslan har följt mig genom livet fram till för några år sedan. Vänner eller män som mått dåligt, som jag inte kunnat trösta eller hjälpa, har fått mig att känna mig oviktig för dem.

Nu har jag kommit förbi detta. Jag vet att alla själva måste gå igenom sina prövningar och utmaningar. Och att mitt värde inte ligger i hur mycket jag betyder i andras process till insikt och harmoni.

*

En av många värderingar jag fått från dig och pappa, som format mitt liv, är tanken att alla människor är lika värda. Oavsett färg, religion, läggning (nja, sexuell läggning talade vi inte om) – så var alla Guds barn. Och som barn fick vi göra våra ”felsteg”, men så länge vi visste att det var fel, att vi ångrade oss, hade vi Guds förlåtelse. Att växa upp med er Gud som en allsmäktig förlåtande Fader kändes väldigt tryggt.

Och er kärlek till er nästa, till människor oavsett om de var VD eller en hemlös präglar min syn på mänskligheten. Och jag har aldrig någonsin hört varken dig eller pappa tala illa om någon. Inte heller har jag hört er bråka med varandra (men ni måste väl ha haft några meningsskiljaktigheter?)

Du var också en underbart trygg – och fantasifull - mormor till Elizabeth. Att få ett barnbarn att ta hand om på somrarna förutom alla dina andra barn – jag kan bara säga att för Eliza – och för mig, var det en välsignelse. Min dotter fick uppleva landet på sommaren – och jag kunde jobba. Och Eliza skapade en speciell kontakt med dig, det såg jag. Hon kunde ställa frågor till dig som jag drog mig för.

För när jag tittar tillbaka på mitt vuxna liv inser jag att jag inte varit helt öppen mot dig – eller pappa. Jag har känt behov att skydda dig från mitt liv – för jag var rädd att du skulle oroas. Min bild av dig var ”kycklingmamma”, orolig för vad som kan hända mig och Eliza i storstaden, men den största anledningen till att jag ville skydda dig var att jag kände sådan stor skuld till dig. För jag såg ditt sammanbrott när du väntade Annelen – orsakad av din oro för mig, mitt tonårstrots - och den skulden bar jag länge med mig. Jag ville aldrig såra dig så mer. Dig eller pappa, som också fick sig en snyting av mig då.

Och hur skulle jag kunna berätta om min flykt från mina innersta känslor, när jag - en enda gång – sett dig svag och ledsen? Vilket otroligt starkt krav barn lägger på sina föräldrar - att alltid vara starka, i alla situationer. Annars blir vi barn otrygga – ”vem ska skydda oss nu”?

Eftersom jag var medveten om den sorg jag orsakade dig och pappa i mina trotsiga tonår, ville jag inte ge er mer som vuxen. Men det innebar att jag stängde mig, att jag bara var den artiga besökaren, vilket var lätt eftersom vi inte bodde i samma stad och därför inte sågs så ofta.

Inte förrän efter chocken den julen vi barn insåg att du inte var den mamma vi var van vid att se, då när du för första gången virrat till allt och hamnat på sjukhus med diagnosen frontallobsdemens (en diagnos vi barn tvivlar på), såg jag dig som May. Inte som min mamma utan som den person du egentligen alltid varit. Nu blev du May för mig, vackra starka, lite busiga May. May som inte längre behövde tänka på vad som förväntade sig av en pastorsfru. May som nu kunde komma med skarpa insiktsfulla kommentarer som fick mig att häpna.

Och jag vill att du ska få vara busig nu. Du har varit mamma till sex barn, pastorsfru, mormor/farmor till nio barnbarn – nu är det på tiden att du får var just May! Den tid du har kvar vill jag att du ägnar åt dig själv – det som ger dig njutning.

Hur du än väljer att leva resten av ditt liv, som missionär i Afrika, som barnboksförfattare – eller vad du nu vill – så har du mitt fulla gillande.

För den tid du har kvar – det är din tid!

Älskar dig! Alltid!

Och vi kommer att ses igen – i ett annat liv.
(Vi har ju två gemensamma liv bakom oss – om jag ska lita på min intuition och mina kinesiologiska muskeltester. )

PS. Och så finns det en del saker jag kanske behöver ta upp bara med dig. DS.

min sista bild på dig

Jag hade önskat så att du fått mer möjligheter leva ut fler av dina drömmar, att du äntligen skulle få  lov att vara den livsglada, lek- och lustfyllda May jag plötsligt såg i dig. Då, när jag slutade se dig som bara mamma. 

Jag hann inte heller ta upp vissa saker med dig medan du levde - men känner starkt att jag fortfarande kan ha en dialog. Och att du nu vet.

Så glad att jag valde dig som mamma!

Grattis på din dag - var du än är.

Var du än är - så vet jag att du är lycklig. Jag känner det.