ÄLSKADE VACKRA MAMMA MAY!

May som tonåring

Idag skulle du fyllt åttiotvå år. Om du fortfarande valt att stanna kvar här. Jag förstår delvis varför du lämnat oss - lämnat detta liv. Ändå saknar jag dig så otroligt mycket fortfarande. Ibland, när jag är mellan sömn och vakenhet, känns det som om du fortfarande levde med oss. Tankar jag vill prata med dig om dyker upp - och så kommer jag på "men du är ju död".  Sedan tänker jag "so what - jag tänker prata med dig i alla fall - för jag vet att du lyssnar". Jag känner det. Jag känner din närvaro. Då och då är du med mig.


Märkligt nog kan jag prata mer öppet med dig nu - och i mina drömmar, där du ofta besöker mig, är du en stark egensinnig urkvinna. Urmodern som lever utan regler eller ramar. Moder Jord i all sin kraft och kärlek som inte bryr sig om petitesser (som "men så får man väl inte göra") Skulle kunna skriva en hel bok om alla drömmar du sänt mig - kanske gör jag det en dag.


Innan du dog, när jag började ana att det kanske var dags att börja säga adjö, skrev jag detta till dig. Tyvärr hann du inte få det. Så jag skickar det nu istället. 

*

Älskade mamma!


Nu, när risken finns att du snart lämnar oss, finns det så mycket jag vill säga. Framför allt vill jag säga att jag älskar dig – och att jag inte kunde ha valt en bättre mamma (även om jag under några vilda trotsiga tonår hade önskat min en mer förstående mor).

Fast det var ju min bild av dig då. Att du faktiskt var förstående insåg jag, när jag som femtonåring låg på sjukhus efter ett missfall. Jag och Tommy, min dåvarande kille, hade inte berättat något för er eftersom vi tänkte göra abort, och läkarna lovade att inte säga något heller, den officiella versionen var äggstocksinflammation (som också var sann, jag hade legat hemma för länge efter missfallet med hög feber).

Men när du kom för att hälsa på insåg jag att du visste och det du sa då glömmer jag aldrig. Du sa ”Gunnel, vad du än har gjort, vad du än gör, ska du veta att vi alltid älskar dig.” Och jag insåg då att den största rädslan hade varit att bli utsatt för ditt förakt eller sorg. Nu visade du dig mer insiktsfull och förlåtande än jag hade väntat mig.

Den här händelsen förändrade lite bilden jag tidigare haft av dig.

Som riktigt litet barn var du den trygga famnen jag kunde krypa upp i när jag var ledsen eller hade gjort mig illa. Sen, när jag blev fyra, fem år var den alltid upptagen av mina småsyskon, vilket inte var så kul alla gånger. Min avundsjuka tog en del våldsamma uttryck, som att stoppa brännässlor i lillbror Unos mun (han var två, jag knappt fyra). Fast jag insåg inte hur illa det var förrän jag hörde hans skrik, han som aldrig grät. Rune blev luggad så han fick en kal fläck i bakhuvudet, inte alls snällt av mig. Till mitt försvar får jag tillägga att ingen annan fick bråka med mina småbröder, då försvarade jag dem som en lejonhona (nja, lejonunge ligger nog närmare till).

Ett av mina tidigaste minnen, som är så suddigt att jag inte vet om det verkligen hände eller var en dröm, var när jag som ca två år såg dig gråta. Jag ville trösta dig, men inget jag gjorde hjälpte – Och det fick mig att känna mig så värdelös. Även om jag inte tänkte tanken så kände jag att om jag varit viktig för dig, om du älskat mig, skulle jag kunna göra dig glad.

Idag vet jag att det är en absurd tanke, din sorg (kanske var det bara graviditetströtthet) har ju inget med mig att göra. Men som barn trodde jag att jag orsakat din gråt. Och den här känslan har följt mig genom livet fram till för några år sedan. Vänner eller män som mått dåligt, som jag inte kunnat trösta eller hjälpa, har fått mig att känna mig oviktig för dem.

Nu har jag kommit förbi detta. Jag vet att alla själva måste gå igenom sina prövningar och utmaningar. Och att mitt värde inte ligger i hur mycket jag betyder i andras process till insikt och harmoni.

*

En av många värderingar jag fått från dig och pappa, som format mitt liv, är tanken att alla människor är lika värda. Oavsett färg, religion, läggning (nja, sexuell läggning talade vi inte om) – så var alla Guds barn. Och som barn fick vi göra våra ”felsteg”, men så länge vi visste att det var fel, att vi ångrade oss, hade vi Guds förlåtelse. Att växa upp med er Gud som en allsmäktig förlåtande Fader kändes väldigt tryggt.

Och er kärlek till er nästa, till människor oavsett om de var VD eller en hemlös präglar min syn på mänskligheten. Och jag har aldrig någonsin hört varken dig eller pappa tala illa om någon. Inte heller har jag hört er bråka med varandra (men ni måste väl ha haft några meningsskiljaktigheter?)

Du var också en underbart trygg – och fantasifull - mormor till Elizabeth. Att få ett barnbarn att ta hand om på somrarna förutom alla dina andra barn – jag kan bara säga att för Eliza – och för mig, var det en välsignelse. Min dotter fick uppleva landet på sommaren – och jag kunde jobba. Och Eliza skapade en speciell kontakt med dig, det såg jag. Hon kunde ställa frågor till dig som jag drog mig för.

För när jag tittar tillbaka på mitt vuxna liv inser jag att jag inte varit helt öppen mot dig – eller pappa. Jag har känt behov att skydda dig från mitt liv – för jag var rädd att du skulle oroas. Min bild av dig var ”kycklingmamma”, orolig för vad som kan hända mig och Eliza i storstaden, men den största anledningen till att jag ville skydda dig var att jag kände sådan stor skuld till dig. För jag såg ditt sammanbrott när du väntade Annelen – orsakad av din oro för mig, mitt tonårstrots - och den skulden bar jag länge med mig. Jag ville aldrig såra dig så mer. Dig eller pappa, som också fick sig en snyting av mig då.

Och hur skulle jag kunna berätta om min flykt från mina innersta känslor, när jag - en enda gång – sett dig svag och ledsen? Vilket otroligt starkt krav barn lägger på sina föräldrar - att alltid vara starka, i alla situationer. Annars blir vi barn otrygga – ”vem ska skydda oss nu”?

Eftersom jag var medveten om den sorg jag orsakade dig och pappa i mina trotsiga tonår, ville jag inte ge er mer som vuxen. Men det innebar att jag stängde mig, att jag bara var den artiga besökaren, vilket var lätt eftersom vi inte bodde i samma stad och därför inte sågs så ofta.

Inte förrän efter chocken den julen vi barn insåg att du inte var den mamma vi var van vid att se, då när du för första gången virrat till allt och hamnat på sjukhus med diagnosen frontallobsdemens (en diagnos vi barn tvivlar på), såg jag dig som May. Inte som min mamma utan som den person du egentligen alltid varit. Nu blev du May för mig, vackra starka, lite busiga May. May som inte längre behövde tänka på vad som förväntade sig av en pastorsfru. May som nu kunde komma med skarpa insiktsfulla kommentarer som fick mig att häpna.

Och jag vill att du ska få vara busig nu. Du har varit mamma till sex barn, pastorsfru, mormor/farmor till nio barnbarn – nu är det på tiden att du får var just May! Den tid du har kvar vill jag att du ägnar åt dig själv – det som ger dig njutning.

Hur du än väljer att leva resten av ditt liv, som missionär i Afrika, som barnboksförfattare – eller vad du nu vill – så har du mitt fulla gillande.

För den tid du har kvar – det är din tid!

Älskar dig! Alltid!

Och vi kommer att ses igen – i ett annat liv.
(Vi har ju två gemensamma liv bakom oss – om jag ska lita på min intuition och mina kinesiologiska muskeltester. )

PS. Och så finns det en del saker jag kanske behöver ta upp bara med dig. DS.

min sista bild på dig

Jag hade önskat så att du fått mer möjligheter leva ut fler av dina drömmar, att du äntligen skulle få  lov att vara den livsglada, lek- och lustfyllda May jag plötsligt såg i dig. Då, när jag slutade se dig som bara mamma. 

Jag hann inte heller ta upp vissa saker med dig medan du levde - men känner starkt att jag fortfarande kan ha en dialog. Och att du nu vet.

Så glad att jag valde dig som mamma!

Grattis på din dag - var du än är.

Var du än är - så vet jag att du är lycklig. Jag känner det.