TUFF FAT SHIT.

(foto; Valentin Bart)

Att leva med övertygelsen om att vara ansvarig för sitt liv är inte ett lätt val.

För med det synsättet kan jag inte skylla på någon annan när något inte blir som jag vill. Det är inte ödet, staten, Försäkringskassan, min miljö eller mina föräldrars fel att jag inte blivit det jag önskat eller drömt om.

Bara mitt eget. 

Eftersom jag nu valt att ta ansvaret.

*

Denna övertygelse har testats till det yttersta – och gör så fortfarande till viss del.

Att se att jag själv är skyldig till min ”kroniska” sjukdom, min sjukliga övervikt, min arbetslöshet och min urusla ekonomi har självklart inte varit speciellt upplyftande.  Men lärorikt. För jag har tvingats ställa frågan ”varför?”, ”vad ska jag lära av detta?”

Jag har lyckats läka ulcerös colit, min ständiga smärta har blivit mer lågmäld, influensasymtomen är helt borta. Jag har lärt mig överleva med minsta möjliga inkomst, men ändå hittat glädjen i vardagen, i det lilla (lär mig dessutom mer om vad naturen ger oss gratis).

*

Men jag har fortfarande min övervikt kvar. Och den är svårbehandlad, envist håller mitt midjemått sig kvar vid oroväckande ohälsosamma siffror.  Denna övervikt, på gränsen till fetma, är ett handikapp. Hur ska jag kunna sälja in mig som arbetssökande med mitt midjemått? Hur trovärdig är jag som egen företagare när jag ger mig ut för att vara hälsocoach – och inte har en hälsosam kroppsvolym?

Den stora frågan är ”varför har jag tillåtit mig att bli så tjock” – ”varför går jag inte ner i vikt trots alla ansträngningar jag gör?”

Mina ursäkter. Jag blev tjock för att jag:

• Fick diskbråck och blev liggande.
• Kunde inte fortsätta träna, dansa, röra på mig pga smärta
• Slutade röka, gick upp nio kilo på en månad
• Fick ulcerös colit, ofrivillig jojobantning (gick upp flera kila efter varje vecka inlagd med dropp, låg inne 7 veckor på ett halvår)
• Okontrollerat sötsug pga energibrist efter sorg- och traumabearbetning.

Det finns mycket att skylla på, om jag letar efter orsaker. Och självklart gör dessa omständigheter inte livet, valet, lättare. Men det är fortfarande mitt ansvar. Mitt val.

*

Varför saboterar jag för mig själv?

Beror det kanske på att jag behöver sakta ner? Att jag är i en inre utvecklingsprocess som behöver sin tid innan den kan manifesteras utåt?

Att jag fortfarande har så mycket att lära innan jag kan dela med mig?

Att kroppen skriker ”vila!” ?

*

Eller är jag rädd för att bli framgångsrik, att lyckas? Att lysa, sticka ut – och därmed bli utsatt för allmänhetens granskning? 

Ja, det finns en viss rädsla där – ett visst obehag. För jag har, som de flesta av oss, skelett i garderoben. Skelett som jag först måste visa min dotter och mina barnbarn, innan någon annan visar dem för ”alla”. Och eftersom jag numera har intentionen att alltid vara sann, i ord, tankar och handlingar, behöver jag vara beredd på att möta även mitt, ibland inte så vackra, förflutna. Och stå för den jag var då.

Tuff shit!

*

Man skulle också kunna se min övervikt som ett tecken på att jag gett upp. Men det har jag definitivt inte. 

Det finns så mycket jag vill lära, uppleva, dela med mig. 

Jag vill dansa vilt av glädje och lust, jag vill skutta som en gasell över markerna, jag vill leka och hoppa studsmatta med barnbarnen, göra volter och stå på händer. Jag vill gå upp i brygga i hänförd passion. Allt som jag tidigare tagit för givet.

*

SÅ! Därför tar jag nya tag. Jag fortsätter med LCHF-kosten, för jag mår bra av den, men modifierar den. (har från början uteslutit rött kött pga ulcerös colit, har även varit försiktig med komjölksprodukter)

Vad jag därför bör undvika:

Mjölk (även laktosfri) blir jag uppsvullen av – liksom alla goda ostar. Går bort! Innebär att jag också måste sluta med espresson/latten efter frukost – det blir inte lätt.

Rödvin (den enda alkohol jag tillåtit mig sedan jag började med LCHF eftersom den är tillåten – ingen kolhydrat). Kan ibland bli så sugen på rödvin, kan lätt sätta i mig en hel flaska medan jag skriver, läser, städar, lagar mat. Kul och gott, men kanske inte det bästa för vikten.

Nötter. Enligt LCHF kan jag äta lite nötter, cirka en näve, men det är ju så lätt att sätta i sig mer.

För mycket stillasittande. Trettio minuter qigong på morgonen är nog inte tillräckligt om jag sedan sitter framför datorn resten av dagen, sitter i parken med en bok, eller ligger i soffan med bok.

*

Kanske jag också skulle jobba med att aktivera sköldkörteln – eftersom jag har hypotyreos vilket innebär låg ämnesomsättning. (ja, en bra ursäkt för övervikt, men varför har jag valt att ha just denna hormonstörning? )

*

Eftersom jag är ansvarig för mitt liv så har jag också möjligheten att förändra vad jag än känner behöver det. 

I mitt fall är det just nu vikten.

Vad är det i ditt fall?