Den totala friheten ...

...är det att vara helt fri från behov?

Behov som vi själva, våra egon, skapat för att definiera vilka vi vill vara. Behov som förstärker murarna på våra egenhändigt byggda fängelser av trygghet. För det som begränsar oss är oftast inte andra människor utan de krav och förväntningar som vi själva ställer på oss.

Behoven tvingar oss ofta att kompromissa för att få dem uppfyllda. Att anpassa oss efter andra för att få den bekräftelse vi just då tycker vi behöver. Egots behov att ständigt ha mer, bättre, större, häftigare fängslar oss mer effektivt än den mest rymningssäkra bunkern. För egots behov tar aldrig slut. Det här är den totala ofriheten. Behovet att dela våra erfarenheter med andra, behovet att rädda dem vi älskar. Listan kan göras lång.

Att vara fri från behov innebär för mig att vara fri att säga JA till Livet, JA till Närvaron. För i närvaron, i nuet, är jag totalt fri. 

Fri från det förgångna, fri från framtiden.

Fri att vara, fri att älska.

Fri att välja fängelsets trygghet om jag så vill.

Fri att bestiga de högsta berg. Fri att hoppa över kanten.

Fri Att Välja Precis Vad Jag Vill Uppleva.

FRI!! 

Foto från nätet

Vad är då skillnaden mellan behov och starka önskemål? 

Jo...

Behov gör man allt för att få uppfyllda medan uppfyllandet av ett önskemål tacksamt tas emot.

Så jag tar tacksamt och öppet emot alla gåvor livet och universum vill ge mig.

Enligt mina önskemål. : )

ÄLSKADE VACKRA MAMMA MAY!

May som tonåring

Idag skulle du fyllt åttiotvå år. Om du fortfarande valt att stanna kvar här. Jag förstår delvis varför du lämnat oss - lämnat detta liv. Ändå saknar jag dig så otroligt mycket fortfarande. Ibland, när jag är mellan sömn och vakenhet, känns det som om du fortfarande levde med oss. Tankar jag vill prata med dig om dyker upp - och så kommer jag på "men du är ju död".  Sedan tänker jag "so what - jag tänker prata med dig i alla fall - för jag vet att du lyssnar". Jag känner det. Jag känner din närvaro. Då och då är du med mig.


Märkligt nog kan jag prata mer öppet med dig nu - och i mina drömmar, där du ofta besöker mig, är du en stark egensinnig urkvinna. Urmodern som lever utan regler eller ramar. Moder Jord i all sin kraft och kärlek som inte bryr sig om petitesser (som "men så får man väl inte göra") Skulle kunna skriva en hel bok om alla drömmar du sänt mig - kanske gör jag det en dag.


Innan du dog, när jag började ana att det kanske var dags att börja säga adjö, skrev jag detta till dig. Tyvärr hann du inte få det. Så jag skickar det nu istället. 

*

Älskade mamma!


Nu, när risken finns att du snart lämnar oss, finns det så mycket jag vill säga. Framför allt vill jag säga att jag älskar dig – och att jag inte kunde ha valt en bättre mamma (även om jag under några vilda trotsiga tonår hade önskat min en mer förstående mor).

Fast det var ju min bild av dig då. Att du faktiskt var förstående insåg jag, när jag som femtonåring låg på sjukhus efter ett missfall. Jag och Tommy, min dåvarande kille, hade inte berättat något för er eftersom vi tänkte göra abort, och läkarna lovade att inte säga något heller, den officiella versionen var äggstocksinflammation (som också var sann, jag hade legat hemma för länge efter missfallet med hög feber).

Men när du kom för att hälsa på insåg jag att du visste och det du sa då glömmer jag aldrig. Du sa ”Gunnel, vad du än har gjort, vad du än gör, ska du veta att vi alltid älskar dig.” Och jag insåg då att den största rädslan hade varit att bli utsatt för ditt förakt eller sorg. Nu visade du dig mer insiktsfull och förlåtande än jag hade väntat mig.

Den här händelsen förändrade lite bilden jag tidigare haft av dig.

Som riktigt litet barn var du den trygga famnen jag kunde krypa upp i när jag var ledsen eller hade gjort mig illa. Sen, när jag blev fyra, fem år var den alltid upptagen av mina småsyskon, vilket inte var så kul alla gånger. Min avundsjuka tog en del våldsamma uttryck, som att stoppa brännässlor i lillbror Unos mun (han var två, jag knappt fyra). Fast jag insåg inte hur illa det var förrän jag hörde hans skrik, han som aldrig grät. Rune blev luggad så han fick en kal fläck i bakhuvudet, inte alls snällt av mig. Till mitt försvar får jag tillägga att ingen annan fick bråka med mina småbröder, då försvarade jag dem som en lejonhona (nja, lejonunge ligger nog närmare till).

Ett av mina tidigaste minnen, som är så suddigt att jag inte vet om det verkligen hände eller var en dröm, var när jag som ca två år såg dig gråta. Jag ville trösta dig, men inget jag gjorde hjälpte – Och det fick mig att känna mig så värdelös. Även om jag inte tänkte tanken så kände jag att om jag varit viktig för dig, om du älskat mig, skulle jag kunna göra dig glad.

Idag vet jag att det är en absurd tanke, din sorg (kanske var det bara graviditetströtthet) har ju inget med mig att göra. Men som barn trodde jag att jag orsakat din gråt. Och den här känslan har följt mig genom livet fram till för några år sedan. Vänner eller män som mått dåligt, som jag inte kunnat trösta eller hjälpa, har fått mig att känna mig oviktig för dem.

Nu har jag kommit förbi detta. Jag vet att alla själva måste gå igenom sina prövningar och utmaningar. Och att mitt värde inte ligger i hur mycket jag betyder i andras process till insikt och harmoni.

*

En av många värderingar jag fått från dig och pappa, som format mitt liv, är tanken att alla människor är lika värda. Oavsett färg, religion, läggning (nja, sexuell läggning talade vi inte om) – så var alla Guds barn. Och som barn fick vi göra våra ”felsteg”, men så länge vi visste att det var fel, att vi ångrade oss, hade vi Guds förlåtelse. Att växa upp med er Gud som en allsmäktig förlåtande Fader kändes väldigt tryggt.

Och er kärlek till er nästa, till människor oavsett om de var VD eller en hemlös präglar min syn på mänskligheten. Och jag har aldrig någonsin hört varken dig eller pappa tala illa om någon. Inte heller har jag hört er bråka med varandra (men ni måste väl ha haft några meningsskiljaktigheter?)

Du var också en underbart trygg – och fantasifull - mormor till Elizabeth. Att få ett barnbarn att ta hand om på somrarna förutom alla dina andra barn – jag kan bara säga att för Eliza – och för mig, var det en välsignelse. Min dotter fick uppleva landet på sommaren – och jag kunde jobba. Och Eliza skapade en speciell kontakt med dig, det såg jag. Hon kunde ställa frågor till dig som jag drog mig för.

För när jag tittar tillbaka på mitt vuxna liv inser jag att jag inte varit helt öppen mot dig – eller pappa. Jag har känt behov att skydda dig från mitt liv – för jag var rädd att du skulle oroas. Min bild av dig var ”kycklingmamma”, orolig för vad som kan hända mig och Eliza i storstaden, men den största anledningen till att jag ville skydda dig var att jag kände sådan stor skuld till dig. För jag såg ditt sammanbrott när du väntade Annelen – orsakad av din oro för mig, mitt tonårstrots - och den skulden bar jag länge med mig. Jag ville aldrig såra dig så mer. Dig eller pappa, som också fick sig en snyting av mig då.

Och hur skulle jag kunna berätta om min flykt från mina innersta känslor, när jag - en enda gång – sett dig svag och ledsen? Vilket otroligt starkt krav barn lägger på sina föräldrar - att alltid vara starka, i alla situationer. Annars blir vi barn otrygga – ”vem ska skydda oss nu”?

Eftersom jag var medveten om den sorg jag orsakade dig och pappa i mina trotsiga tonår, ville jag inte ge er mer som vuxen. Men det innebar att jag stängde mig, att jag bara var den artiga besökaren, vilket var lätt eftersom vi inte bodde i samma stad och därför inte sågs så ofta.

Inte förrän efter chocken den julen vi barn insåg att du inte var den mamma vi var van vid att se, då när du för första gången virrat till allt och hamnat på sjukhus med diagnosen frontallobsdemens (en diagnos vi barn tvivlar på), såg jag dig som May. Inte som min mamma utan som den person du egentligen alltid varit. Nu blev du May för mig, vackra starka, lite busiga May. May som inte längre behövde tänka på vad som förväntade sig av en pastorsfru. May som nu kunde komma med skarpa insiktsfulla kommentarer som fick mig att häpna.

Och jag vill att du ska få vara busig nu. Du har varit mamma till sex barn, pastorsfru, mormor/farmor till nio barnbarn – nu är det på tiden att du får var just May! Den tid du har kvar vill jag att du ägnar åt dig själv – det som ger dig njutning.

Hur du än väljer att leva resten av ditt liv, som missionär i Afrika, som barnboksförfattare – eller vad du nu vill – så har du mitt fulla gillande.

För den tid du har kvar – det är din tid!

Älskar dig! Alltid!

Och vi kommer att ses igen – i ett annat liv.
(Vi har ju två gemensamma liv bakom oss – om jag ska lita på min intuition och mina kinesiologiska muskeltester. )

PS. Och så finns det en del saker jag kanske behöver ta upp bara med dig. DS.

min sista bild på dig

Jag hade önskat så att du fått mer möjligheter leva ut fler av dina drömmar, att du äntligen skulle få  lov att vara den livsglada, lek- och lustfyllda May jag plötsligt såg i dig. Då, när jag slutade se dig som bara mamma. 

Jag hann inte heller ta upp vissa saker med dig medan du levde - men känner starkt att jag fortfarande kan ha en dialog. Och att du nu vet.

Så glad att jag valde dig som mamma!

Grattis på din dag - var du än är.

Var du än är - så vet jag att du är lycklig. Jag känner det.

TUFF FAT SHIT.

(foto; Valentin Bart)

Att leva med övertygelsen om att vara ansvarig för sitt liv är inte ett lätt val.

För med det synsättet kan jag inte skylla på någon annan när något inte blir som jag vill. Det är inte ödet, staten, Försäkringskassan, min miljö eller mina föräldrars fel att jag inte blivit det jag önskat eller drömt om.

Bara mitt eget. 

Eftersom jag nu valt att ta ansvaret.

*

Denna övertygelse har testats till det yttersta – och gör så fortfarande till viss del.

Att se att jag själv är skyldig till min ”kroniska” sjukdom, min sjukliga övervikt, min arbetslöshet och min urusla ekonomi har självklart inte varit speciellt upplyftande.  Men lärorikt. För jag har tvingats ställa frågan ”varför?”, ”vad ska jag lära av detta?”

Jag har lyckats läka ulcerös colit, min ständiga smärta har blivit mer lågmäld, influensasymtomen är helt borta. Jag har lärt mig överleva med minsta möjliga inkomst, men ändå hittat glädjen i vardagen, i det lilla (lär mig dessutom mer om vad naturen ger oss gratis).

*

Men jag har fortfarande min övervikt kvar. Och den är svårbehandlad, envist håller mitt midjemått sig kvar vid oroväckande ohälsosamma siffror.  Denna övervikt, på gränsen till fetma, är ett handikapp. Hur ska jag kunna sälja in mig som arbetssökande med mitt midjemått? Hur trovärdig är jag som egen företagare när jag ger mig ut för att vara hälsocoach – och inte har en hälsosam kroppsvolym?

Den stora frågan är ”varför har jag tillåtit mig att bli så tjock” – ”varför går jag inte ner i vikt trots alla ansträngningar jag gör?”

Mina ursäkter. Jag blev tjock för att jag:

• Fick diskbråck och blev liggande.
• Kunde inte fortsätta träna, dansa, röra på mig pga smärta
• Slutade röka, gick upp nio kilo på en månad
• Fick ulcerös colit, ofrivillig jojobantning (gick upp flera kila efter varje vecka inlagd med dropp, låg inne 7 veckor på ett halvår)
• Okontrollerat sötsug pga energibrist efter sorg- och traumabearbetning.

Det finns mycket att skylla på, om jag letar efter orsaker. Och självklart gör dessa omständigheter inte livet, valet, lättare. Men det är fortfarande mitt ansvar. Mitt val.

*

Varför saboterar jag för mig själv?

Beror det kanske på att jag behöver sakta ner? Att jag är i en inre utvecklingsprocess som behöver sin tid innan den kan manifesteras utåt?

Att jag fortfarande har så mycket att lära innan jag kan dela med mig?

Att kroppen skriker ”vila!” ?

*

Eller är jag rädd för att bli framgångsrik, att lyckas? Att lysa, sticka ut – och därmed bli utsatt för allmänhetens granskning? 

Ja, det finns en viss rädsla där – ett visst obehag. För jag har, som de flesta av oss, skelett i garderoben. Skelett som jag först måste visa min dotter och mina barnbarn, innan någon annan visar dem för ”alla”. Och eftersom jag numera har intentionen att alltid vara sann, i ord, tankar och handlingar, behöver jag vara beredd på att möta även mitt, ibland inte så vackra, förflutna. Och stå för den jag var då.

Tuff shit!

*

Man skulle också kunna se min övervikt som ett tecken på att jag gett upp. Men det har jag definitivt inte. 

Det finns så mycket jag vill lära, uppleva, dela med mig. 

Jag vill dansa vilt av glädje och lust, jag vill skutta som en gasell över markerna, jag vill leka och hoppa studsmatta med barnbarnen, göra volter och stå på händer. Jag vill gå upp i brygga i hänförd passion. Allt som jag tidigare tagit för givet.

*

SÅ! Därför tar jag nya tag. Jag fortsätter med LCHF-kosten, för jag mår bra av den, men modifierar den. (har från början uteslutit rött kött pga ulcerös colit, har även varit försiktig med komjölksprodukter)

Vad jag därför bör undvika:

Mjölk (även laktosfri) blir jag uppsvullen av – liksom alla goda ostar. Går bort! Innebär att jag också måste sluta med espresson/latten efter frukost – det blir inte lätt.

Rödvin (den enda alkohol jag tillåtit mig sedan jag började med LCHF eftersom den är tillåten – ingen kolhydrat). Kan ibland bli så sugen på rödvin, kan lätt sätta i mig en hel flaska medan jag skriver, läser, städar, lagar mat. Kul och gott, men kanske inte det bästa för vikten.

Nötter. Enligt LCHF kan jag äta lite nötter, cirka en näve, men det är ju så lätt att sätta i sig mer.

För mycket stillasittande. Trettio minuter qigong på morgonen är nog inte tillräckligt om jag sedan sitter framför datorn resten av dagen, sitter i parken med en bok, eller ligger i soffan med bok.

*

Kanske jag också skulle jobba med att aktivera sköldkörteln – eftersom jag har hypotyreos vilket innebär låg ämnesomsättning. (ja, en bra ursäkt för övervikt, men varför har jag valt att ha just denna hormonstörning? )

*

Eftersom jag är ansvarig för mitt liv så har jag också möjligheten att förändra vad jag än känner behöver det. 

I mitt fall är det just nu vikten.

Vad är det i ditt fall?

Att omfamna mitt mörker

Skrev detta för ett tag sedan, det var ett steg till att även omfamna mitt mörker. Det mörker som jag tidigare gjort allt för att förneka, gömma undan.

*

För att verkligen uppskatta mitt eget ljus får jag inte vara rädd för mitt mörker. 

För ett ljus kan endast ses från mörkret. 

Så även om mina tankar övervägande är ljusa så noterar jag de mörka som kommer, kanske frågar dem vad de vill, för att sedan sprida ljus över dem. 

På så sätt förnekar jag inte - utan omformar. 

Hur enkelt som helst – egentligen – när man tränat ett tag. 

Fast en och annan mörk tanke slinker fortfarande undan ibland : )

*

Idag ser jag inte längre mina mörka, mindre tilltalande sidor som ett hot, eller något som ska förnekas. Jag kan se att jag har potential till att vara vadhelst jag väljer att vara. Alla dessa egenskaper som innefattar den komplexa varelse som kallas människa är egentligen bara energier som jag kan använda efter behag. Eller se som den skugga som behövs för att framhäva ljuset.  

Vill jag vara ond så kan jag - vill jag vara ett offer finns det också inom mig. 

Men jag väljer en annan väg, den som ger mig så stor glädje, jag väljer Kärlekens väg. 

Av egen fri vilja. Utan rädsla.

För just idag är jag inte rädd för mitt mörker. Kanske känner jag annorlunda i morgon, kanske utmanar mörkret mig igen. 

*

Nästa steg, en process som pågår just nu, är att inte vara rädd för min inre stålande lyskraft.

Mitt ljus.

Livet är sannerligen en mycket spännande och oförutsägbar resa.

Jorden bär tryggt min kropp medan jag dyker in i himlavalvet.

Vindens vågor bär min tanke och själ i rymd av anade möjligheter.

Öppen – mottagande – är jag.

Lysande barn av stjärnors stoff.

Gränslös, tidlös, bär jag det eviga skapandets vånda, smärta och passion.

Läkande salva

Gurkmeja

Tror jag varit häxa eller läkekvinna i tidigare liv för jag finner sådan naturlig glädje i att hitta läkande användning av våra växter .  : )

Gjorde för några dagar sedan en egen salva som fungerade utmärkt på ett eksemliknande utslag, stort som en femkrona, jag haft flera månader på skenbenet. Dag ett försvann klådan, dag två minskade rodnaden betydligt, dag tre helt läkt (bara en svag ljusrosa färg) och dag fyra synts ingenting. 

Receptet nedan slängde jag ihop mest på känn, men jag tror proportionerna var ungefär dessa:

• 2 matskedar kokosfett/olja (ekologiskt så klart)
• 1 dryg matsked gurkmeja (inflammationshämmande, sägs vara mer effektivt än kortison)
• 1 dryg tesked kanel (antiseptiskt, svampdödande och blodstillande)
• 1 dryg tesked honung (antiseptiskt)

För att göra det enklare att blanda ihop allt smälte jag först kokosfettet i vattenbad och efter att jag rört ihop allt hällde jag över i en ren glasburk.

Tänk på att gurkmejan färgar av sig (något jag själv glömde, så nu har jag en gul fläck på lakanet). Mitt tips är att sätta en kompress över tills det har torkat in ordentligt.

"The mind is a powerful tool. Are you using yours wisely?"

Jag är övertygad om att vi alla har förmågan att påverka vår omgivnings energi - vi gör det dagligen och oftast omedvetet. Vem har inte känt av energin i ett rum vi stiger in i, atmosfären i en buss, ett mötesrum. Oftast gör vi det omedvetet, vi "läser" av det andra skickar ut. Deras tankar och känslor. Och kan vi känna detta är det inte så svårt att förstå att vi själva också skickar ut känsloenergier.

Därför påstår jag att vi inte bara är ansvarig för våra handlingar och ord - utan också för våra tankar. Vi är ansvariga för all energi vi sänder ut - och för vad den ställer till med.

*

(från min gamla blogg - passar bra)

Läste nyligen om en intressant studie som gjorts med fMRI (funktionell magnetröntgen) där resultatet tydligt visade att det behövs enbart ett ord som associeras med smärta, som t.ex. ”olidligt”, ”svår smärta” etc. för att aktivera smärtresponsen i hjärnan. Och läkarens ord ”det här kommer att göra ont” innan en behandling, räcker för att sätta igång smärta. (Källa: WebMD)

Så – ord kan verkligen göra ont. Inte bara emotionellt utan även fysiskt. Och orden du säger för att skada någon annan, skadar den då också inte dig själv? Oss alla? Visar inte detta att vi kan påverka vår omgivning i mycket större utsträckning än vi tidigare trott?

Så måste det ju vara! Vi är bara olika känsliga för orden, beroende på vår känslomässiga erfarenhet av just det ordet. Ordet ”olidligt” t.ex. har inte samma emotionella betydelse för någon som aldrig upplevt olidlig smärta, som det har för t.ex. en cancerpatient.

Med vetskapen att ord kan göra ont, är det då inte konstigt att så många mår så dåligt idag? Alla negativa smärtfyllda ord vi matas med dagligen i media, alla hårda ord politiker emellan, etc. etc. måste ju skapa ett tumult i hela smärtapparaten. Visserligen kan vi välja bort en del av detta negativa flöde, genom att undvika actionfilmer, tv-nyheter, dokusåpor och förnedringstv, och för någon med kronisk smärta kan detta vara livsnödvändigt. (jag talar av egen erfarenhet, har blivit mycket duktig på att känna igen all form av smärtretning utifrån)

Det viktigaste vi, som enskild individ, kan göra är att noga granska vilka ord vi använder. Ord, men framför allt tankar, som ju är tysta ord. Att känna igen och utesluta alla ”smärtord” som har en emotionell betydelse för oss. Det här är inte lätt, framför allt att hålla koll på våra tankar, vi kan bara göra vårt bästa. För vi har ett ansvar, inte bara för vår kropps välbefinnande, utan också för hur vi påverkar vår omgivning.

Men tänk! Om ”smärtord” kan ge smärta, borde då inte deras motsats ”välbefinnandeord” ge just detta? Visst är det så, jag tänker på kraften av affirmationer.

Så, för varje negativt ”smärtord” jag hör, väger jag genast upp det med två positiva ”välbefinnandeord”.

Det borde ta udden av smärtreaktionen. : )

*

Om vi alla - allt levande - sitter ihop i ett ofantligt energinätverk - som jag tror - då är det självklart och logiskt att  allt vi gör, tänker och känner påverkar "nätet". 

Vilket ansvar vi har för vår verklighet, vår omgivning.

*

Vårt ansvar slutar inte vid våra ord och handlingar - vi är också, som jag nämnt, ansvariga för våra tankar - och den energi de sänder ut. 

*

Vill du veta mer? Kolla denna video

http://www.youtube.com/watch?v=FeFuc-qFKoA

På väg ur min "comfort zone". 

Igen. 

Låter den knoppande intentionen växa - i sin egen naturliga takt.

Med tillit till kraften som spränger alla stängsel.

*

Att ta ansvar för hjärtats längtan att utveckla sitt unika jag, att följa sin kallelse - det är det viktigaste i livet.

När jag låter hjärtat tala - när jag verkligen lyssnar på dess röst

kan inget gå fel.

Namaste!