Den meningslösa kampen

Till dig som blir provocerad av påståendet ”Bli vän med din smärta”.

Jag har full förståelse för att dessa ord kan verka stötande för någon som lever med långvarig svår smärta. Jag har själv under lång tid sett smärtan som en fiende som skulle bekämpas med alla medel.

Tyvärr fungerade det inte, och när något inte fungerar då måste man prova andra sätt, eller hur?

Varför stånga sig själv blodig mot en mur, när det finns ett annat sätt? Även om det är det en omväg? Bekämpar du smärtan, bekämpar du också din egen kropp. Och ingen, vad jag vet, har blivit smärtfri av att kämpa.  

De som saknar förmågan att känna smärta lever oftast inte så länge eftersom de inte förstår och tar hand om skador som uppstår – eller söker läkarhjälp. Så det är inte smärtan som är din fiende, den är den som varnar för fienden.

Jag började med att försöka förstå smärtans väsen, dess mekanism och där kom insikten om dess livsuppehållande funktion. Dess funktion som vakt mot inkräktare, den som varnar för fara. Funktionen som guide, den som hjälper mig leva hälsosamt. Följden av dessa insikter blev att jag slutligen såg den som en vän, en visserligen ibland ganska jobbig sådan, som riktigt ärliga vänner ibland kan upplevas vara.

För mig har vägen till smärtlindring varit att bli vän med smärtan – och min kropp. Det är min historia jag berättar i boken ”Min vän Smärtan” och på mina föreläsningar och jag tror uppriktigt att det är den enda vägen – om man inte vill bedöva sig och sin kropp totalt. Men då bedövar man troligen också hela sitt känsloregister, alla sina sinnen.

Den risken är i alla fall inte jag beredd att ta. 

Att finna sin unika plats i livet

Frågan "vad är meningen med livet?" har ställts i alla tider och i alla kulturer - med varierande svar. Eller inga svar alls. Jag har också länge brottats med den stora frågan - och nu äntligen har jag fått det svar som passar för mig. 

Om man, som jag, ser livet som en skola, en utveckling där varje liv tar mig högre och högre upp i medvetande, varje liv har sin unika lärdom - då blir svaret ganska självklart. Att leva utifrån mitt hjärtats önskan att utveckla hela min potential - det är mitt livs mening. Att i upptäckandets glädje njuta av livet, att se allt som kommer till mig som lärdomar gör livet enkelt - även om det inte alltid är lätt. Kanske det till och med är svårare, mer utmanande?

Det senaste året, sedan jag släppte min första bok "Min vän Smärtan" har så många nya vägar och möjligheter öppnat sig. Fantastiska nya erfarenheter som gör mig både ödmjuk och tacksam. Jag har börjat föreläsa om smärtan ut ett lite annorlunda perspektiv, jag håller qigongövningar och studiecirklar om maten som medicin. Jag har fått möjlighet att gå vissa ledarskapsutbildningar gratis, och har massor av idéer om vidare kurser och workshops. Ett spännande samarbete med två kvinnor jag beundrar har precis börjat ta form  - och jag har just idag startat en e-kurs "Bli vän med din smärta" via TerapeutAkademin.se.

Jag tolkar allt detta som att jag är på absolut rätt väg i livet - för allt det jag gör ger mig så mycket glädje. Att få dela med mig av mina erfarenheter, kanske inspirera andra till ett liv i harmoni med smärta, med sin kropp och med moder jord.

Har du hittat din unika talang? Din plats i livet? Om inte - fundera över vad det är som ger dig störst glädje att göra. Där har du en viktig ledtråd.

Med kärlek

Gunnel

SAMTAL MED DÖDEN

Ett kort utdrag ur min bok ”Min vän Smärtan” där jag låter de företeelser som gör oss till människa ta fysisk gestalt. Detta för att kunna föra en dialog med dem. Smärtan, som helt plötsligt dykt upp i mitt liv i gestalt tar mig till olika platser i tid och rum, allt för att jag ska förstå hans budskap. Döden möter jag på ett ständigt pågående cocktailparty där arketyper och myter minglar runt.

”I ett hörn nära Lidandet, men ändå helt avskilt som om marken projekterats från en annan dimension, stod en androgyn häpnadsväckande vacker varelse. Det vita håret var kortklippt, nästan rakat, ansiktet finlemmat men ändå med stark karaktär. Ögon så mörkt bruna att de gränsade till svarta skickade sina genomträngande laserstrålar rätt in i min själ, granskade mig ingående, men också kärleksfullt. Väntande. Vackra Döden var det, Döden i vit mantel, Livets tvilling. Döden som hjälper och leder våra ibland vilsna själar vidare till dimensionen, rymden mellan liv. Jag gav varelsen ett stort leende, den var så vacker och absolut inget att vara rädd för. Jag kunde bara hoppas att jag kände mig redo när det var dags, för än ville jag vara kvar i den här kroppen som ger mig så mycket njutning och glädje – trots smärtan.

Med vårt sista möte i minnet, där jag bara känt närvaron, närmade jag mig varelsen, som jag nu, när jag kom nära, uppfattade som en mer manlig energi. Mer yang, kanske som motvikt till mitt yin. Det fanns frågor jag bara måste få ställa, nu när chansen gavs. Vi hälsade på varandra med en nick, sedan forsade min undran ur mig.

”Vann jag verkligen över dig, där på sjukhuset? Eller var det bara en test?”

Känslan av att ha övervunnit döden kändes så viktig för mig då, när jag vaknade till nytt liv, men nu när jag såg honom framför mig började jag undra. För det här var en mycket kraftfull varelse. Hur skulle jag ha kunnat vinna den kampen?

Döden såg allvarligt på mig:

”Kanske var det ett test, men det var på fullt allvar. Hade du inte verkligen velat ha livet in i din minsta molekyl hade jag hämtat dig då, för utan den kraft och kärlek till livet du kom i kontakt med just där hade din fortsatta livsgärning varit meningslös. Du var tvungen att välja just när du också gjorde det och i det valet du tog finns alla möjligheter till framtida storverk. Dessutom förlorade du rädslan för mig då”.

Det sista sa han med ett litet leende, medan nästa ord åter präglades av hans lugna allvar:

”Att hämta någon som inte är rädd för mig, gör mitt jobb mycket lättare. Om du bara visste hur många som stretar emot, som är skräckslagna och inte fattar att jag är en övergång”.

”Men alla som dör en plötslig traumatisk död? Där kroppen – som ju oftast vill leva – kämpar emot? Då är det väl inte så konstigt om de är skräckslagna? Varför måste det ibland ske så?”

Döden tittade länge på mig - och lite uppfodrande, tyckte jag nog. Som om jag hade svaren.

Tankarna gick till hur människor runt omkring påverkades av traumatiska dödsfall, hur många tycker sig fått en tankeställare. Att de kanske lärt sig uppskatta livet och sina närmaste mer. Så har det varit för mig – och så är det nog för de flesta. Har deras död då en mening, var det förbestämt? Tanken hisnade – men ändå… Om man, som jag, tror att vi lever det här livet för att lära oss något, i nästa liv kanske något annat, kan vi då bestämma redan innan vi går in i ett liv när vi ska dö – och varför? Att vissa liv har som uppgift att vara en väckarklocka för andra, kanske genom sin död? Jag tittade frågande på Döden, som självklart följt min tankegång och nu log han stort, så visst var jag på rätt väg.”

*

Att sluta fly – att sluta kämpa.

Under en stor del av mitt liv har flykt varit ett sätt att hantera det svåra, det obehagliga, det som skrämt mig, det som funnits inom mig, som jag inte ville se. Kamp tog jag däremot oftast till när det gällde yttre faktorer som orättvisa, omotiverat tvång, inskränkthet och hyckleri. Kanske var upplevelsen av övergreppet på mitt femåriga jag den grundläggande orsaken till min flykt, jag vågade inte lyfta på locket till mitt inre tumult. Till viss del tror jag också att det är ett ganska vanligt mänskligt beteende, att se in i sitt inre mörker kan vara mycket skrämmande.

2004, efter mitt möte med Döden, bestämde jag mig för att sluta fly. Nu, när jag fått en andra chans ville jag göra något nytt av mitt liv, jag ville leva det fullt ut. Och för att göra det behövde jag möta alla aspekter av mig, alla delpersonligheter, alla känslor och tankar, det förstod jag. Inte bara möta dem, utan också acceptera dem och hitta en form av överenskommelse för de skulle ju alltid finnas i mitt liv. Mitt första – och kanske största - möte var med min smärta. Först den fysiska, men jag insåg snart att jag även behövde se den psykiskt-mentala och den existentiella smärta – för de är Ett.

Denna upptäcktsresa har varit något av det mest spännande, skrämmande, traumatiska och samtidigt mest givande jag någonsin gjort, även om det fanns stunder jag trodde jag skulle gå under. I mitt sökande efter förståelse gav livet mig en mängd tuffa utmaningar, fler på de kommande åren än i hela mitt tidigare liv. Jag såg med stor smärta och sorg hur mycket försvann ut mitt liv, mitt jobb, mina föräldrar, mannen jag älskade, den andre mannen jag börjat träffa. Under två år var döden, saknaden och sorgens smärta ständigt i min närhet.

Kampen fanns också med, bland annat kampen mot a-kassans och f-kassans, i mina ögon, felaktiga beslut med överklagande som följd. Jag fick lära mig att stå upp för mig själv. Tills den dag jag insåg att denna kamp tog så mycket mer energi än vad jag fick tillbaka. Så jag slutade slåss mot väderkvarnar för att istället lägga fokus på att återuppbygga min hälsa och energi.

Plötsligt, när jag släppte både kampen och flykten, kom insikten att de inte längre behövs. Jag behöver varken kämpa eller fly, inte nu när jag känner styrkan inom mig. Nu när jag väljer tilliten och kärleken. Tilliten att allt som kommer till mig är perfekt, att jag klarar av att möta vad det än är.  Tillit till kärlekens livsbevarande  transformativa kraft.

Men för att förstå detta, att komma till denna befriande insikt, behövde jag uppleva och leva mig in i flyktens och kampens djupaste mörkaste innebörd.

Kanske lever instinkten att kämpa eller fly fortfarande kvar i min kropp, men nu är jag medveten om när det händer, nu kan jag lugna den för att sedan skratta åt mina mänskliga ”svagheter”. 

Hur ser Du på kamp och flykt?

*

LAT – ELLER SMARTLAT?

Att vara lat har alltid ansetts varit en brist i karaktären, något som fördömts – tidigare kanske ibland på relevanta grunder. För då handlade det oftast om att inte bidra med sin del till familjens och stammens överlevnad.

Men hur är det idag?

Vad är skillnaden mellan att vara lat och att lyssna på kroppens behov av vila?

För vem arbetar vi – oss själva eller företaget?

Kan det finnas en fördel med att vara lat? (förutom för det mest uppenbara - att slippa jobba)

Att vara lat kan ju vara grogrund för energisparande uppfinningar. Undrar om inte diskmaskinen, tvättmaskinen, dammsugare uppfunnits av någon som var lat?  Eller hade någon i familjen som var.

Att vara lat kan också vara en protest mot vårt produktionsinriktade samhälle, att välja lugnet – och därmed kanske mindre inkomst - i stället för ekorrhjulet.

För mig handlar det om att hitta min perfekta balans mellan görandet och varandet. Att kunna njuta av att inte göra någonting – utan dåligt samvete (något jag alltid hade förr, då när jag var fast i ekorrhjulet) Och i detta varande har jag upptäckt att flera kreativa, och ibland tidsbesparande idéer kommer till mig.

Så att tillåta mig att vara lat ibland har gjort mig mer effektiv i mitt görande.

Jag är inte längre lat – jag är SmartLat! J

Tack år 2013 - och varmt välkommen 2014!

År 2013, du har verkligen varit ett spännande år, fylld av nya upplevelser – och för första gången på flera år även innehållit framgång. Min första bok ”Min vän Smärtan” har ju kommit ut!

Mitt tarotkort för 2013 var Konsten som står för ett stort språng, skaparkraft, förening av motsatser och inre förändring. Först och främst utmanar det oss att se inåt, att hitta vår inre diamant.

Och det stämmer bra, detta år har också gett mig möjligheter att utforska mitt inre, även om Livets utmaningar inte varit lika tuffa som de fem föregående åren. Det har varit ett år med en del utåtriktad energi; min boks utgivning med allt som hör till, mina första föreläsningar, mitt första radiopratarprogram, min första intervju i Metro. Spännande utmaningar som jag klarat ”good enough” i mina ögon.

Året har också inneburit kontemplation, visserligen påtvingad av min stora fysiska och mentala utmattning. En utmattning jag väljer att se som tillfällig och nödvändig i min andliga utveckling (alternativet är inte så kul). Jag ser framför mig fjärilen i sin puppa, eller fröet som vilar i jorden.

Spännande då att mitt tarotkort för år 2014 är Djävulen som står för alstrande energi, ny vitalitet, humor, sensualism, sexualitet och kreativ energi. Så nästa år ska vara fylld av lek, skratt och sensualism. Ett Kroppens År – men med andlig touch. För kortet symboliserar också en kontakt mellan jordens mittpunkt och kosmos – något jag kan se mig själv vara. Väl förankrad i moder jord med nionde chakrat i universums mittpunkt. I källan till allt liv. Det här är en visualisering där jag hämtar kraft både från jordens inre och från stjärnorna. Inkaindianderna (Q´ueros) har två liknande övningar kallad Samin chakuy och Saywa chakuy. (Vill du veta mer om inka rekommenderar jag boken "Inkamästarnas arv" av Anna E Southerington).

Hur året än blir, kommer jag göra mitt bästa för att vara kärleksfullt närvarande i nuet. Att fånga de möjligheter som flyger förbi. Att ta emot det Livet erbjuder!

Hur ser du på ditt kommande år?

GOTT NYTT ÅR!

*****

Guldburen – hur vanlig är den?

Efter att just läst Sanna Anandala Edhins bok ”Guldburen”  - som fångade mig på ett sätt som jag ännu inte helt förstår varför (jag kunde helt enkelt inte lägga den ifrån mig) – har jag en mängd reflektioner.

Jag kan se vissa beröringspunkter mellan romanpersonen Cora och mig själv. Behovet av harmoni i förhållanden som gjort att jag ofta format mig efter min partner och glömt – tryckt ner – mina egna behov. Att jag gett efter för önskemål för att undvika konflikter. Men har vi inte alla gjort det mer eller mindre i en relation? Kompromissat för att det ska fungera för båda?

Måste det vara så?

NEJ! Jag vägrar.

Jag har i hela mitt liv sökt mig till partners som gått utanför ramarna, män som – liksom jag – önskat testa gränser. Som vill utforska hela det sexuella registret. Utan skam eller skuld. Bortom samhällets regler för vad som just nu är acceptabelt.  För mig är det sökandet sunt – så länge jag inte skadar någon, inklusive mig själv. Men att finna den där sköra gränsen, den som visar mitt hjärtas önskan – och det som finns bortom – det är inte det lättaste. Som att försöka hålla balansen på en slak lina där ena sidan är en djup avgrund och den andra trygg fast mark. Visst ramlade jag ibland ner i avgrunden med skador som följd. Men jag kom alltid upp igen.

En tanke; behöver jag gå utanför vårt samhälles normgränser för att veta var just mina gränser går? Är det så att inte förrän jag överträtt min gräns vet jag var den är? Jag tror det.

Jag har även, som Cora huvudpersonen i boken, mött ett par män med sexberoende, där kicken efter det där extra blivit ett beroende. Och precis som vid ett drogberoende krävs starkare och starkare kickar. I början tyckte jag det var spännande, men när jag insåg att sökandet efter att uppfylla en fantasi tog oss längre och längre ifrån intimitet drog jag mig ur. Numera tror jag att jag genast känner igen beroendet, det är ingen väg jag behöver gå längre. Men jag är tacksam över erfarenheterna, de har visat var just min gräns går.

Numera nöjer jag mig inte med något annat än en relation där ingen behöver kompromissa, en relation där båda lever och utvecklar sin fulla unika potential. En relation som är helt hänsynslöst ärlig och totalt kärleksfull.

Jag tror det är möjligt.