RÄDSLAN FÖR FRAMGÅNG...

... är inte den det största hindret för att lyckas i livet?

Det här har jag funderat på ett tag, när jag insåg att jag saboterade för mig själv. Så fort jag var på väg att lyckas, backade jag, tog en annan väg - eller blev sjuk. Nu, när jag insett vad som håller mig tillbaka, jobbar jag på att ändra min närmast cementera trosuppfattning från barndomen att framgång var fult - och farligt.

Jag har skrivit lite om det i "Boken om Min vän Smärtan".

(Smärtan och jag pratar nu om tankens kraft där rädslan för framgång kommer upp.)

"Smärtan, som följt min tankeslinga, log och fortsatte:

”Om dina tankar kan skapa smärta, så vad behöver då åtgärdas? Jo, just det, dina tankar. Alla känner till placeboeffekten men inte alla tänker på vad den egentligen innebär. Att era tankar har en obegränsad kraft, möjlig att förflytta berg. I alla fall att ta helt kontroll över era kroppar. Och ni inser inte vad ni sitter på. Vilken fantastisk kraftkälla, vilka möjligheter att påverka.”

”Jag inser tankens kraft, har ju jobbat mycket med den, med mig själv och i mitt coachande, men vad jag inte riktigt förstår är varför vi har så lätt att förminska oss, tro det sämsta, mest negativa. Och så svårt att förstå vår egen storhet. Nelson Mandela lär ha sagt något om att människan inte är rädd för sitt eget mörker, utan för sin ofantliga strålande ljuskraft. Varför är det så?”

”Den diskussionen kanske du ska ta med Egot. Fast en aspekt är ursprungligen biologisk, viktig för er överlevnad. Att lägga mest fokus på faran, eller vad som kanske kan vara fara, har räddat många liv. Och det du lägger mest energi på växer sig starkare. De som överlevde forntidens faror, till exempel genom att gömma sig i mörkrets skydd, var klart fler än de som öppet mötte fruktans tiger. Då på den tiden. Så det beteendet gynnade artens fortlevnad och fördes därför vidare.

Nu ser farorna annorlunda ut, det hjälper oftast inte att gömma sig. Men beteendet lever kvar. Att sticka ut, visa sin lysande kraft, innebär att få uppmärksamhet från omgivningen på sig och därmed utsätta sig för nutidens mänskliga rovdjur. De människor som själva förnekar sina inneboende ofantliga möjligheter – och därför inte tillåter någon annan att lysa – de gör allt för att förinta själarnas kraft.”

Han tystnade, bredde med ett leende ut båda armarna som en levande måltavla..."

Med framgång följer också ett ansvar, så ser i alla fall jag det. Och kanske jag också varit rädd för detta ansvar, som handlar mycket om etik och moral.

Men inte idag. Idag känner jag mig modig, redo att ta emot framgång. Och de ökade kraven som kan komma efteråt.

En annan aspekt av motstånd mot framgång är drömmens betydelse. Vi har alla ett behov av drömmar, men vad ska vi drömma om när vår dröm slagit in? Vad blir då nästa steg? Blir vi verkligen lyckligare när vi nått den efterlängtade framgången, eller vill vi ha mer?

*

Framgång för mig just nu, vore om mitt manus blev en bok - och det är ju liten aning skrämmande eftersom boken är så självutlämnande.  Och vad ska jag skriva om sedan?

Nå, det visar sig. Ju!

Tidigare publicerad  2010-11-14 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)