…inte är det i alla fall de gamla, nästan cementerade
trossystemen!
Men hur starka är de egentligen? Hur stor makt har de
i vårt undermedvetna, som faktiskt styr våra handlingar, vad än det medvetna
vill säga om det?
Jag kan bara prata för mig själv och min uppväxt där
de inplanterats.
Morfar och mormor var bönder, inte rika men
arrenderade en herrgård. De var arbetsamma, hederliga, stolta och frikyrkliga
bönder som levde ett strävsamt men ända lycklig liv – som jag kan se det.
Farmor kom också från en bondesläkt medan farfar var en vagabond (har lite
oklar bild av hans bakgrund, vet bara att han var byns kraftkarl, lite av en
legend). De levde under rätt fattiga förhållande – men jag kan även där ana
stoltheten över den egna gården och att klara sig själva – kanske ibland med
hjälp från grannar, som man betalade tillbaka så snart som möjligt.
Mina farföräldrar dog innan pappa träffade mamma, men
morföräldrarna har jag klara bilder av.
Och i deras ”arv”, både från mina far- och
morföräldrar, fanns viljan och tron att klara allt, alla stormar, torka,
missväxt. En styrka och tilltro som de förmedlade till sina barn och som de i
sin tur förmedlat till mig.
Vad de också implementerade i mig var alla dessa gamla
trossystem tagna och omtolkade från bibeln och Luther.
Som ”I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd”.
Bäddar verkligen för stressjukdomar. Eller ”kvinnan tige i församlingen” (blev
riktigt upprörd när jag läste det först gången).
Och så har vi den här som jag tydligen fortfarande har
problem med eftersom jag ännu inte blivit rik. ”Det är lättare för en kamel att
komma genom ett nålsöga än det är för en rik att komma till Guds himmelrike”.
Det finns något mer om Mammon, som bara ser till guld och därför är förkastlig,
kommer inte ihåg riktigt. Vet bara att jag växte upp med bilden av att det var
fult att vara rik, man skulle dela med sig och inte vara girig.
Inte nog med att man inte fick vara rik, man fick
heller inte vara speciell, i alla fall inte se sig som unik. ”Stolthet går före
fall”. ”Du ska inte förhäva dig eller tro att du är något”. ”Tala är silver,
tiga är guld”. Inte konstigt att hela mitt liv gått ut på att hitta tillbaka
till mitt egenvärde, den som jag hade som riktigt litet barn. Innan familjen
började fostra mig.
Och nu undrar jag hur mycket av det här jag fört över
till min egen dotter. Trots min medvetenhet och protest mot trossystemen, min
vilja och intention att hon skulle växa upp som en fri opåverkad individ, har
jag – om jag ska vara ärlig – nog hejdat henne ibland i hennes drömmar. Med
ursäkten att vara realistisk har jag inte uppmuntrat hennes visioner av rädsla
för att hon skulle flyga för högt, tappa fotfästet, eller bli måltavla för
avundsjuka vänner. Eller att hon skulle bli besviken över att drömmen inte
infriades. Men vilken rätt har jag att ta ifrån henne den erfarenheten?
Ingen alls!!
Den enda ursäkt jag har är en förälders inneboende
behov av att skydda sina barn. Men vi kan eller bör inte skydda dem från livets
erfarenheter.
*
Nu känner jag att det är dags att göra upp med dessa förlegade, dysfunktionella trossystem. För de gynnar inte min personliga eller andliga utveckling.
Eftersom jag ligger hemma med feber just nu – lämpligt
– så har jag tid att jobba med dem. Mina verktyg blir EFT, Mental Kinesiologi,
kanske reiki – och min fantasi och intuition.
SPÄNNANDE BLIR DET!
Tidigare publicerad 2011-02-04 i Metrobloggen
(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar