Målandets terapi

Jag har nyligen återupptäckt målandets terapeutiska helande kraft. Jag visste det som barn, jag såg det hos min första man som inte med ord kunde tillåta sig uttrycka sin sorg över faderns död - men han målade den.

Han hängde upp en stor duk på köksväggen och gick dit varje dag efter frukost för att måla. Första motivet var döden i mörkt lila kåpa, skelett, demoner. Men efter varje dag blev färgerna ljusare och motiven mer livsbejakande. Vad spelade det då för roll att han stänkte färger på köksväggen - jag såg ju hur han själv levde upp mer och mer.

Detta minne bär jag med mig nu när jag själv börjar måla ut mina känslor, mina demoner. Mitt liv. Att sätta bild på de beteende, tankar och känslor jag vill bli av med - eller i alla fall få kontroll över - upplever jag som ett otroligt kraftfullt verktyg. Jag målar/ritar fram - så jag sedan kan måla över med något jag hellre vill ha i mitt liv.

Jag kan ju också måla bara av ren glädje. Som ett barn.

I utforskandets underbart kärleksfulla tillåtande värld!

De sju dödssynderna - en uppdatering

Efter att tagit mig an projektet att skriva en novell om varje sju dödssynd, som ges ut hos Ariton Förlag, har jag funderat på dess tillämpning i nuläget, hur mycket de fortfarande styr oss undermedvetet. För mig är de flesta helt fel, en del till och med skadliga och hämmande. Jante har haft mycket nytta av påven Gregorius utarbetade synder. Att de, som skapades på 400-talet, fortfarande hänger med säger en del om kyrkans makt. Och en del också om oss som tagit dessa ord som sanning.

Kanske dags för en uppdatering. Vad sägs om att byta ut synderna? 

Vad en synd är kan vi kanske diskutera. För mig är synd något som skadar oss själva, som skadar mänskligheten och moder jord - inte något som kyrkan och sedan staten ville lura oss med för att vi ska bli mer medgörliga. Vi vet nog all innerst inne vad som är bra och vad som är mindre bra. 

Så jag leker lite med orden  - och byter ut dem. Kanske ändrar jag mig senare, när jag tänkt mer, men just nu vill jag ersatta 1 med 2. (om vi nu behöver några sju dödssynder, men jag börjar så här)

1. Högmod ser jag inte som synd. 2. Förtryck däremot är. Alla bör/har rätt att känna stolthet över den de är och vad de kan - utan att därför sätta sig på någon annan. Vi har alla unika talanger - det gäller bara att hitta dem. Synd blir det när vi förtrycker och ser ner på vår omgivning. För vi är alla lika mycket värda i universums kalkylering. Min övertygelse!

1. Girighet - 2. Utnyttjande. Att vilja ha mer är en del av vår utveckling, men att vilja ha mer än vår del av jordens resurser innebär att jag tar från någon annan.  

- Den värsta synden enligt mig då giriga multinationella storföretag hotar hela vår miljö, vårt samhälle. Monsanto är ett exempel. 

1. Vällust - 2. Drogberoende. Jag tycker vi, de flesta av oss, behöver mer naturlig vällust i vår vardag - men inte utnyttja någon/något annat för att få det. Eller fastna i dess drog. Att inte låta Vällust bli en flykt från verkligheten utan låta den vara en viktig del i balansen mellan Görandet och Varandet.

1. Avund - 2. Missunnsamhet. Det är okej att känna avund för någon som lyckats med det man själv vill - avund visar ju vad jag verkligen vill ha eller göra. Avund kan vara en drivkraft. Att man missunnar den andre framgången däremot skapar frustration, aggression och "bad feeling" - både hos sig själv och omgivningen.

1. Frosseri - 2. Självplågeri. Att frossa är nog värsta synden mot vår kropp, vi proppar i den en massa föda den inte vill ha - eller kan ta hand om. Kan var kostsamt för samhället dessutom med tanke på sjukhusräkningar, sjukskrivningar etc

1. Vrede - 2. Misshandel. Att tillåta sin rättmätiga vrede få utlopp kan vara både befriande och även ett uppvaknande för andra. Vrede som övergår till misshandel drabbar främst vår närmaste omgivning - men även oss själva. Min övertygelse är att jag kan inte skada någon annan utan att därmed skada mig själv.

1. Lättja - 2. Egoism Lite lättja kan vi behöva i vårt stressade samhälle. Egoism däremot innebär att omgivningen kan bli drabbad om vi inte gör rätt för oss på grund av lathet.

Om kärlek  - och därmed balans - finns med i alla dessa mänskliga företeelser så kan jag inte se att de är skadliga. Men om vi helt utesluter, förbannar - eller överdriver dem - då skadar de oss. Oss själva eller våra medmänniskor.

Jag tänker att om det finns något som heter "synd" så är det som sagt sådant som skadar oss själva, vårt samhälle och vår jord. Sådant vet vi alla  - innerst inne. När vi lyssnar på vårt hjärta.

De sju novellantologierna "De sju dödssynderna" ges ut på Ariton Förlag. Vi är ca 20 medverkande och första novellerna kommer ut i december i år. 

Håll ögonen öppna!

Den meningslösa kampen

Till dig som blir provocerad av påståendet ”Bli vän med din smärta”.

Jag har full förståelse för att dessa ord kan verka stötande för någon som lever med långvarig svår smärta. Jag har själv under lång tid sett smärtan som en fiende som skulle bekämpas med alla medel.

Tyvärr fungerade det inte, och när något inte fungerar då måste man prova andra sätt, eller hur?

Varför stånga sig själv blodig mot en mur, när det finns ett annat sätt? Även om det är det en omväg? Bekämpar du smärtan, bekämpar du också din egen kropp. Och ingen, vad jag vet, har blivit smärtfri av att kämpa.  

De som saknar förmågan att känna smärta lever oftast inte så länge eftersom de inte förstår och tar hand om skador som uppstår – eller söker läkarhjälp. Så det är inte smärtan som är din fiende, den är den som varnar för fienden.

Jag började med att försöka förstå smärtans väsen, dess mekanism och där kom insikten om dess livsuppehållande funktion. Dess funktion som vakt mot inkräktare, den som varnar för fara. Funktionen som guide, den som hjälper mig leva hälsosamt. Följden av dessa insikter blev att jag slutligen såg den som en vän, en visserligen ibland ganska jobbig sådan, som riktigt ärliga vänner ibland kan upplevas vara.

För mig har vägen till smärtlindring varit att bli vän med smärtan – och min kropp. Det är min historia jag berättar i boken ”Min vän Smärtan” och på mina föreläsningar och jag tror uppriktigt att det är den enda vägen – om man inte vill bedöva sig och sin kropp totalt. Men då bedövar man troligen också hela sitt känsloregister, alla sina sinnen.

Den risken är i alla fall inte jag beredd att ta. 

Att finna sin unika plats i livet

Frågan "vad är meningen med livet?" har ställts i alla tider och i alla kulturer - med varierande svar. Eller inga svar alls. Jag har också länge brottats med den stora frågan - och nu äntligen har jag fått det svar som passar för mig. 

Om man, som jag, ser livet som en skola, en utveckling där varje liv tar mig högre och högre upp i medvetande, varje liv har sin unika lärdom - då blir svaret ganska självklart. Att leva utifrån mitt hjärtats önskan att utveckla hela min potential - det är mitt livs mening. Att i upptäckandets glädje njuta av livet, att se allt som kommer till mig som lärdomar gör livet enkelt - även om det inte alltid är lätt. Kanske det till och med är svårare, mer utmanande?

Det senaste året, sedan jag släppte min första bok "Min vän Smärtan" har så många nya vägar och möjligheter öppnat sig. Fantastiska nya erfarenheter som gör mig både ödmjuk och tacksam. Jag har börjat föreläsa om smärtan ut ett lite annorlunda perspektiv, jag håller qigongövningar och studiecirklar om maten som medicin. Jag har fått möjlighet att gå vissa ledarskapsutbildningar gratis, och har massor av idéer om vidare kurser och workshops. Ett spännande samarbete med två kvinnor jag beundrar har precis börjat ta form  - och jag har just idag startat en e-kurs "Bli vän med din smärta" via TerapeutAkademin.se.

Jag tolkar allt detta som att jag är på absolut rätt väg i livet - för allt det jag gör ger mig så mycket glädje. Att få dela med mig av mina erfarenheter, kanske inspirera andra till ett liv i harmoni med smärta, med sin kropp och med moder jord.

Har du hittat din unika talang? Din plats i livet? Om inte - fundera över vad det är som ger dig störst glädje att göra. Där har du en viktig ledtråd.

Med kärlek

Gunnel

SAMTAL MED DÖDEN

Ett kort utdrag ur min bok ”Min vän Smärtan” där jag låter de företeelser som gör oss till människa ta fysisk gestalt. Detta för att kunna föra en dialog med dem. Smärtan, som helt plötsligt dykt upp i mitt liv i gestalt tar mig till olika platser i tid och rum, allt för att jag ska förstå hans budskap. Döden möter jag på ett ständigt pågående cocktailparty där arketyper och myter minglar runt.

”I ett hörn nära Lidandet, men ändå helt avskilt som om marken projekterats från en annan dimension, stod en androgyn häpnadsväckande vacker varelse. Det vita håret var kortklippt, nästan rakat, ansiktet finlemmat men ändå med stark karaktär. Ögon så mörkt bruna att de gränsade till svarta skickade sina genomträngande laserstrålar rätt in i min själ, granskade mig ingående, men också kärleksfullt. Väntande. Vackra Döden var det, Döden i vit mantel, Livets tvilling. Döden som hjälper och leder våra ibland vilsna själar vidare till dimensionen, rymden mellan liv. Jag gav varelsen ett stort leende, den var så vacker och absolut inget att vara rädd för. Jag kunde bara hoppas att jag kände mig redo när det var dags, för än ville jag vara kvar i den här kroppen som ger mig så mycket njutning och glädje – trots smärtan.

Med vårt sista möte i minnet, där jag bara känt närvaron, närmade jag mig varelsen, som jag nu, när jag kom nära, uppfattade som en mer manlig energi. Mer yang, kanske som motvikt till mitt yin. Det fanns frågor jag bara måste få ställa, nu när chansen gavs. Vi hälsade på varandra med en nick, sedan forsade min undran ur mig.

”Vann jag verkligen över dig, där på sjukhuset? Eller var det bara en test?”

Känslan av att ha övervunnit döden kändes så viktig för mig då, när jag vaknade till nytt liv, men nu när jag såg honom framför mig började jag undra. För det här var en mycket kraftfull varelse. Hur skulle jag ha kunnat vinna den kampen?

Döden såg allvarligt på mig:

”Kanske var det ett test, men det var på fullt allvar. Hade du inte verkligen velat ha livet in i din minsta molekyl hade jag hämtat dig då, för utan den kraft och kärlek till livet du kom i kontakt med just där hade din fortsatta livsgärning varit meningslös. Du var tvungen att välja just när du också gjorde det och i det valet du tog finns alla möjligheter till framtida storverk. Dessutom förlorade du rädslan för mig då”.

Det sista sa han med ett litet leende, medan nästa ord åter präglades av hans lugna allvar:

”Att hämta någon som inte är rädd för mig, gör mitt jobb mycket lättare. Om du bara visste hur många som stretar emot, som är skräckslagna och inte fattar att jag är en övergång”.

”Men alla som dör en plötslig traumatisk död? Där kroppen – som ju oftast vill leva – kämpar emot? Då är det väl inte så konstigt om de är skräckslagna? Varför måste det ibland ske så?”

Döden tittade länge på mig - och lite uppfodrande, tyckte jag nog. Som om jag hade svaren.

Tankarna gick till hur människor runt omkring påverkades av traumatiska dödsfall, hur många tycker sig fått en tankeställare. Att de kanske lärt sig uppskatta livet och sina närmaste mer. Så har det varit för mig – och så är det nog för de flesta. Har deras död då en mening, var det förbestämt? Tanken hisnade – men ändå… Om man, som jag, tror att vi lever det här livet för att lära oss något, i nästa liv kanske något annat, kan vi då bestämma redan innan vi går in i ett liv när vi ska dö – och varför? Att vissa liv har som uppgift att vara en väckarklocka för andra, kanske genom sin död? Jag tittade frågande på Döden, som självklart följt min tankegång och nu log han stort, så visst var jag på rätt väg.”

*

Att sluta fly – att sluta kämpa.

Under en stor del av mitt liv har flykt varit ett sätt att hantera det svåra, det obehagliga, det som skrämt mig, det som funnits inom mig, som jag inte ville se. Kamp tog jag däremot oftast till när det gällde yttre faktorer som orättvisa, omotiverat tvång, inskränkthet och hyckleri. Kanske var upplevelsen av övergreppet på mitt femåriga jag den grundläggande orsaken till min flykt, jag vågade inte lyfta på locket till mitt inre tumult. Till viss del tror jag också att det är ett ganska vanligt mänskligt beteende, att se in i sitt inre mörker kan vara mycket skrämmande.

2004, efter mitt möte med Döden, bestämde jag mig för att sluta fly. Nu, när jag fått en andra chans ville jag göra något nytt av mitt liv, jag ville leva det fullt ut. Och för att göra det behövde jag möta alla aspekter av mig, alla delpersonligheter, alla känslor och tankar, det förstod jag. Inte bara möta dem, utan också acceptera dem och hitta en form av överenskommelse för de skulle ju alltid finnas i mitt liv. Mitt första – och kanske största - möte var med min smärta. Först den fysiska, men jag insåg snart att jag även behövde se den psykiskt-mentala och den existentiella smärta – för de är Ett.

Denna upptäcktsresa har varit något av det mest spännande, skrämmande, traumatiska och samtidigt mest givande jag någonsin gjort, även om det fanns stunder jag trodde jag skulle gå under. I mitt sökande efter förståelse gav livet mig en mängd tuffa utmaningar, fler på de kommande åren än i hela mitt tidigare liv. Jag såg med stor smärta och sorg hur mycket försvann ut mitt liv, mitt jobb, mina föräldrar, mannen jag älskade, den andre mannen jag börjat träffa. Under två år var döden, saknaden och sorgens smärta ständigt i min närhet.

Kampen fanns också med, bland annat kampen mot a-kassans och f-kassans, i mina ögon, felaktiga beslut med överklagande som följd. Jag fick lära mig att stå upp för mig själv. Tills den dag jag insåg att denna kamp tog så mycket mer energi än vad jag fick tillbaka. Så jag slutade slåss mot väderkvarnar för att istället lägga fokus på att återuppbygga min hälsa och energi.

Plötsligt, när jag släppte både kampen och flykten, kom insikten att de inte längre behövs. Jag behöver varken kämpa eller fly, inte nu när jag känner styrkan inom mig. Nu när jag väljer tilliten och kärleken. Tilliten att allt som kommer till mig är perfekt, att jag klarar av att möta vad det än är.  Tillit till kärlekens livsbevarande  transformativa kraft.

Men för att förstå detta, att komma till denna befriande insikt, behövde jag uppleva och leva mig in i flyktens och kampens djupaste mörkaste innebörd.

Kanske lever instinkten att kämpa eller fly fortfarande kvar i min kropp, men nu är jag medveten om när det händer, nu kan jag lugna den för att sedan skratta åt mina mänskliga ”svagheter”. 

Hur ser Du på kamp och flykt?

*

LAT – ELLER SMARTLAT?

Att vara lat har alltid ansetts varit en brist i karaktären, något som fördömts – tidigare kanske ibland på relevanta grunder. För då handlade det oftast om att inte bidra med sin del till familjens och stammens överlevnad.

Men hur är det idag?

Vad är skillnaden mellan att vara lat och att lyssna på kroppens behov av vila?

För vem arbetar vi – oss själva eller företaget?

Kan det finnas en fördel med att vara lat? (förutom för det mest uppenbara - att slippa jobba)

Att vara lat kan ju vara grogrund för energisparande uppfinningar. Undrar om inte diskmaskinen, tvättmaskinen, dammsugare uppfunnits av någon som var lat?  Eller hade någon i familjen som var.

Att vara lat kan också vara en protest mot vårt produktionsinriktade samhälle, att välja lugnet – och därmed kanske mindre inkomst - i stället för ekorrhjulet.

För mig handlar det om att hitta min perfekta balans mellan görandet och varandet. Att kunna njuta av att inte göra någonting – utan dåligt samvete (något jag alltid hade förr, då när jag var fast i ekorrhjulet) Och i detta varande har jag upptäckt att flera kreativa, och ibland tidsbesparande idéer kommer till mig.

Så att tillåta mig att vara lat ibland har gjort mig mer effektiv i mitt görande.

Jag är inte längre lat – jag är SmartLat! J