onsdag 29 augusti 2012

Att leva i Kärlek





För mig handlar att leva i kärlek om att ständigt vara i kontakt med mitt hjärta. 

För i hjärtat bor själens oändliga visdom.

Där finns porten till ett helt universum av kärlek. 

Till Källan, allts ursprung.

*

Jag lyckas inte alltid att att vara i kontakt - efter att ha levt ett helt liv mest i min hjärna - men min intention är att leva så. Att lyssna mer på min intuition - mitt hjärta. Utan att för den skull ställa hjärnan helt utanför.

Vid utmaningar samlar jag så mycket kunskap jag kan. Låter hjärnan analysera - och sedan frågar jag hjärtat. Det ger bättre resultat har jag märkt än när jag bara lyssnar på hjärnan. : )





lördag 25 augusti 2012

MIN TROGNA VÄN



MIN VÄN - FÖRLÅT  MIG!

Fick mig en riktig näsknäppa nyligen när jag noga granskade mitt tidigare beteende. Och det var inte vackert!

Så, min allra bästa och äldsta vän – här kommer min bekännelse.

Om jag tänker efter har jag varit en hemsk vän som aldrig har lyssnat på dig och dina behov utan alltid krävt att du ska ställa upp för mig i alla situationer. Vilket du också gjort. Du var den starka, smidiga och vackra varelsen som drog blickarna till sig – och jag solade mig i din glans.

Men jag var inte nöjd med det, jag tvingade i dig sprit, droger, skräpmat på fyllan – för att inte glömma alla cigaretter. Ungefär ett paket om dagen i trettio år. Men du klarade det också utan att få den typiska ”rökarhyn” – eller lungcancer.

Varför gjorde jag det? Ville jag utmana dig? Eller bestraffa dig för att du svek mig som femåring?

Jag pressade dig också på jobbet, ”klart du klarar lika tunga lyft som killarna”, ”visa nu att du är bäst”, ”lite ont? det har vi inte tid med – här har du några värktabletter”, ”feber? Kom igen nu, en alvedon sen är du på banan igen”.  ”bakis? skyll dig själv – och som straff går du till jobbet!”

Att inse att en så känslolös diktator bor inom mig var… omtumlande och ångestladdat. Var kom denna osympatiska person ifrån? Vad låg bakom alla dessa utfall mot dig, min närmaste och äldsta vän?

Så min närmaste uppgift är att förstå vad – och varför jag reagerat som jag gjort.

Men redan nu vill jag be dig förlåta allt. Och ge dig min stora tacksamhet.

Jag kunde inte fått en bättre kropp - eller en finare vän. För du har ju gett mig så mycket av livets njutningar, så många sinnliga upplevelser av livets skönhet. Så mycket passion och total närvaro. Så många känsloupplevelser att hela färgspektat inte räcker till.


Idag, kanske för första gången, kan jag säga att jag älskar dig! 


Och jag lovar dig, min kropp, att lyssna på dig, att respektera dina behov. Och aldrig mer mata dig med skräp eller fylla dig med stress.


Ok – jag lovar i all fall att försöka.





lördag 4 augusti 2012

Lögnens rötter - och dimma






Efter en statusfråga på Facebook av en vän, och kommentarerna som följde, har jag funderat på lögnens ursprung – och vilka olika sorters lögner det kan finnas. Frågan var ”Hur många lögner kan man acceptera i en nära relation…?”

Mina första spontana svar var;
För mig är ärlighet och tillit själva fundamentet i en relation. Och har jag en gång tappat tilliten är det mycket svårt att bygga upp den igen. Samtidigt kan jag känna viss medömkan för de som ljuger (lögnen bottnar ju ofta i rädsla), för de kan knappast gilla sig själva. Som svar på din fråga; nej, jag accepterar inga lögner. Men jag kan förlåta om den andre uppriktigt vill ändra sig och jobbar med orsaken till att lögnen behövs.

Och vad är egentligen en vit lögn? Om min vän frågar vad jag tycker, förväntar hon/han sig ett ärligt svar, eller bara medhåll? Eftersom jag själv önskar ärliga svar, även om det svider, så är alltid min intention är att svara så ärligt jag kan. Och då behövs inga vita lögner (som jag egentligen tycker är respektlöst mot den som frågar). Samtidigt vet jag ju att min sanning inte behöver vara den andres sanning. Jag har också använt vita lögner tidigare. Jag intalade mig att det var för att jag inte ville såra men egentligen bottnade det i en rädsla att inte bli omtyckt, att kanske förlora en vän. Fegt, jag vet, därför har jag förståelse för dem som tar till den vita lögnen. Men nu när jag sett - och förstått - mitt beteende väljer jag en annan väg. För jag mår så mycket bättre med mig själv när jag kan vara sann. Jag kanske inte alltid lyckas, man kan ju ljuga för sig själv, men jag gör så gott jag kan. Och det är gott nog.
*
Eftersom jag växte upp i en frikyrklig familj med en allseende Gud, som inte bara såg mina handlingar utan också mina tankar, var lögnen aldrig ett alternativ för mig som barn. Lite som ”Big Brother” - förutom att vår ”övervakare” var en kärleksfull och förlåtande varelse som ville oss alla väl. Visst hände det att jag ljög som barn, men jag fick alltid så dåligt samvete att jag var tvungen att berätta för mamma – och be Gud om förlåtelse. Senare, i mina tonår när jag hade förkastat religionen, lärde jag mig att det ibland kunde löna sig att ljuga – det var i alla fall vad jag trodde då.

Trots min uppväxt har jag som de flesta av oss brottats med sanningen. Även om det varit min intention att alltid vara ärlig – och är numera ännu mer - lyckas jag kanske fortfarande inte alltid. Jag vill vara sann i allt jag gör, tänker och känner. Mot mig själv och mot andra, framför allt de jag älskar. Jag vill vara en kärleksfull och trofast ärlig vän, vilket leder mig in på tankar om lögnens olika aspekter. För hur många har inte ljugit för att skydda en vän, för att hålla tyst om något som sagts i förtroende? Jag har gjort det många gånger fast jag ibland kanske borde sagt ifrån, bett att de berättat sanningen för sin partner, eller vem det än gällt – för deras egen skull – istället för att uppmuntra en lögn. Numera kan jag vara mer rak.

*
Så varför ljuger vi? Och hur?

Jag kan se olika sorters lögner, olika graderingar;
  • Ont uppsåt - för egen vinning, för att bedra. Att förvilla. Kan också bottna i rädsla för att förlora någon/något. Denna lögn är inte acceptabel för mig i en relation, där ryker tilliten som sedan är mycket svår att bygga upp.
  • För att skydda/skona någon annan. Denna lögn tycker jag är den svåraste att ta ställning till etiskt. Vilket leder till att det kan finnas lögner som kan göra gott.
  • ”Vit lögn”. Verkar vara allmänt accepterad men i mina ögon ofta respektlöst. För om en vän frågar vad jag tycker antar jag att hon/han förväntar sig ett ärligt svar. Det gör i alla fall jag.
  • Social lögn ”jag mår bra” fast jag mår pyton. Lätt att säga till en bekant på stan som egentligen inte vill veta om du mår dåligt, men ska vi göra det i en nära relation? Då gör vi ju det oftast för att skona den andre.
  • Att ljuga för sig själv. Svårast att komma åt och förändra. (jag jobbar på det)
  • Tyst lögn. När du genom att hålla tyst får den andre att tro något som inte stämmer. Tror det är ganska vanligt i en relation – i alla fall i början – och som kan få förödande konsekvenser senare. (för att man inte sagt vad man tyckt och känt redan från början).

Jag tror att de flesta av oss vill vara ärliga i alla situationer, men vi är inte mer än människor och alla har vi olika bevekelsegrunder för våra ageranden. Och kan jag förlåta mig själv för mina lögner – kan jag också förlåta andra (och vice versa – kan jag förlåta andra kan jag också förlåta mig själv)

Så länge intentionen är att vara sann. Eller rädslan för stor.

*

I sanning – och kärlek.