lördag 31 januari 2015

Den meningslösa kampen



Till dig som blir provocerad av påståendet ”Bli vän med din smärta”.

Jag har full förståelse för att dessa ord kan verka stötande för någon som lever med långvarig svår smärta. Jag har själv under lång tid sett smärtan som en fiende som skulle bekämpas med alla medel.

Tyvärr fungerade det inte, och när något inte fungerar då måste man prova andra sätt, eller hur?

Varför stånga sig själv blodig mot en mur, när det finns ett annat sätt? Även om det är det en omväg? Bekämpar du smärtan, bekämpar du också din egen kropp. Och ingen, vad jag vet, har blivit smärtfri av att kämpa.  

De som saknar förmågan att känna smärta lever oftast inte så länge eftersom de inte förstår och tar hand om skador som uppstår – eller söker läkarhjälp. Så det är inte smärtan som är din fiende, den är den som varnar för fienden.

Jag började med att försöka förstå smärtans väsen, dess mekanism och där kom insikten om dess livsuppehållande funktion. Dess funktion som vakt mot inkräktare, den som varnar för fara. Funktionen som guide, den som hjälper mig leva hälsosamt. Följden av dessa insikter blev att jag slutligen såg den som en vän, en visserligen ibland ganska jobbig sådan, som riktigt ärliga vänner ibland kan upplevas vara.

För mig har vägen till smärtlindring varit att bli vän med smärtan – och min kropp. Det är min historia jag berättar i boken ”Min vän Smärtan” och på mina föreläsningar och jag tror uppriktigt att det är den enda vägen – om man inte vill bedöva sig och sin kropp totalt. Men då bedövar man troligen också hela sitt känsloregister, alla sina sinnen.


Den risken är i alla fall inte jag beredd att ta.