Långsamt blir jag
medveten om min kropp – och jag har inte ont! Tyngden, sorgen från igår är
borta, ersatt av en lugn förnöjsamhet. Jag sträcker lojt ut kroppen och känner
hur syre rusar genom mina muskler. Skönt. Försiktigt kisar jag med ena ögat,
ser en gråmulen himmel. Perfekt dag att ligga kvar i sängen och njuta av värmen
och mjukheten. Jag slumrar till och drömmer om en man som kommer emot mig, jag
tror han är trädgårdsmästare av något slag. Han säger att det bästa sättet att
bli av med sorg är med skratt och lek. Och så börjar han kittla mig, vi
brottas, rullar runt på gräsmattan och jag låter skrattet bubbla upp som en
champagnekork. Förlösande energi av ren glädje. Vaknar skrattande. Det här är
en alldeles perfekt morgon.
Efter frukost, som
består av hemmagjord sojayoghurt och musli, Pau`d Arco te med ingefära och en
halv grape sätter jag mig vid datorn. Mitt i min e-bokföring går datorn ner och
jag får börja om proceduren att logga in som tar några minuter. Jag skrattar åt
missödet, går och brygger en kopp espresso under tiden. Det var tydligen dags.
Promenerar runt
Stureplan, får plötsligt ett behov av ny bok, så jag slinker in på Hedengrens.
Bokaffärer har en speciell dragningskraft på mig, alla dessa världar som finns
inom pärmarna. Alla nya spännande upplevelser som bara väntar på att bli
upptäckta. Undrar vilken bok som ska komma till mig idag? Ah, ”Livet efter
döden” (Deepak Chopra), den vill bli läst. Så jag håller den i min hand,
förnimmer svagt ett glädjebudskap. Men jag är inte nöjd med bara den, känner
att det finns en bok längre in som bara ropar efter mig. Och går direkt fram
till den, ser leksaksfågeln på omslaget och vet att den är det. ”Fågeln som
vrider upp världen”, vilken underbar titel på en bok. Jag bara måste läsa den.
Så jag betalar och sätter mig med den i mellanbaren på Sturehof med en macciato
och öppnar boken. Snart är jag helt inne i dess underbara värld, glömsk av tid
och rum. Ända tills min dotter Elizabeth ringer och undrar när jag kommer. Vi
ska klä granen.
På bussen till
Mariatorget ser jag mig omkring på mina medpassagerare. Och jag ser mig i alla och
känner alla i mig. Den gamle gråhårige mannen med systempåsen som nickar till,
kvinnan med bekymmersrynka mellan ögonbrynen som just kliver på. Det förälskade
tonårsparet som lutar sina huvuden ihop, viskar och fnittrar. Hennes blonda
blekta hår blandas med hans svarta. Jag ser en bar nacke med en liten tunn
gråhårig hästsvans, inte tjockare än en blyertspenna under en lustig liten
hatt. Hennes utstående öron är ett barns, helt perfekta nästan genomlysta. När
hon vänder sig om ser jag en ca sjuttioårig kvinna. Så söt hon är. Och jag
fylls av stor kärlek till livet, mänskligheten.
Sitter på köksgolvet
med Carl som med stor generositet bjuder in mig i en femårings hela fantastiska
värld. Carl vet allt vad som ska ske, han är prins i sin värld,
krigare, trollkarl, upptäcktsresande och uppfinnare. Vi ska göra rymdskor,
ritar av varandras fötter på vitt papper, häftar ihop och färglägger. Carls
skor har vingar. Lillasyster Mikaela vill också vara med, Mickis med det stora
hjärtat som innefattar alla som behöver tröst. Tuffa, ljuvliga Mixa som kan
nästan allt som storebror kan fast det skiljer två år. Som har ett mycket
tydligt språk och en charmerande uttrycksfull mimik. När hon dansar är hon
stjärna. Jag ser på dem båda och på Elizabeth, vackra kloka Eliza med de många
talangerna som valt mig som mor och inser hur otroligt rik jag är. Dessa
fantastiska varelser bjuder mig på sig själva, sina liv. Slösar sin kärlek över
mig.
Hur kan inte livet vara
annat än perfekt?
Publicerad 2008-12-13 i Metrobloggen Min vän Smärtan
Denna skrev jag efter att själv behandlat ett förträngt minne av ett övergrepp på mig som 5-åring.
Nu började det vända - den så smärtsamma traumatiska tiden då allt var mörker började blekna.
