VAD VORE EN HIMMEL UTAN SINA MOLN?

Moln som skapar nya landskap

Moln som visar upp hela färgpalettenSom skapar dramatik, som gestaltar känslor och stämningar

Moln som ibland döljer solen helt 

– men som inte kan dölja vetskapen om vår egen stjärna bortom molnen.

Vår sol som alltid finns även om vi glömmer den ibland

Precis som vi ibland kan glömma vår högsta jag, vår ande, vår själ 

– vad vi nu väljer att kalla det som är vårt innersta mest sanna jag

Den innersta lysande kärnan, vår alldeles egna stjärna, 

som ofta göms bakom vårt förnuft, vår yttre ambition.

Fast bland behöver vi våra moln för vila, för eftertanke.

Men var inte rädd för solens strålande lyskraft 

– den som ger liv & växtkraft.

***

ALLAS LIKA VÄRDE!

Jag är uppvuxen med den, för mig, självklara tanken att alla vi människor har samma värde. För mina frireligiösa föräldrar var det så – och då blev det så också för mig. Alla var vi Guds barn, oavsett färg, kultur – eller religion. Så jag kände samhörighet med Amazonas eller Nordamerikas indianer, med Afrikas svarta, med Australiens aboriginer. I min barnsliga fantasi reste jag i dessa främmande och fascinerande världar, för jag visste redan som barn att detta var min fars önskan – jag levde hans dröm, en dröm som också var min egen.

Min far blev pastor som ung och hade en dröm om att åka till Brasilien som missionär. Han läste om landet, lärde sig brasiliansk portugisiska, men när han var redo att resa stupade han på hälsokontrollen – han hade ett hjärtfel. Så han blev kvar i Sverige – och träffade mamma, (och jag tror det var en stor kärlek, minns hur de alltid sökte kroppskontakt, hur de höll i varandra – kärlek!) och bildade en stor familj. Sex barn fick de, förutom alla bröder och systrar i anden.

När jag var 11- 12 år hade vi en rysk flykting boende hos oss, min första spännande främling. Han var svartmuskig, liten och senig med en massa positiv energi och han påminde så mycket om pappas yngre bror, att vi barn genast tog honom in i familjen. Att vi inte förstod vad han sa gjorde det hela mer spännande, det blev en utmaning att förstå och få honom att förstå oss.

På så sätt lärde vi barn oss insikten och respekten för andras språk och kultur – och han lärde sig ganska bra svenska. Vasili Lomakin hette han (vet inte om jag stavat rätt). Har ingen aning om vad han gör idag. Men för mig blev han en symbol för det främmande – som också är spännande.

Pappa hade också ofta besök av missionärer och vi barn lyssnade fascinerat till deras berättelser. En gång kom ett par direkt från Japan och hade med sig en traditionell klädsel; sidenkimono värdig en geisha, tåstrumpor och "tåträskor" som jag fick prova, passade precis min tolvåriga kropp och jag kände mig så överjordisk vacker i den – som om jag burit den förut.

Idag kan jag inte försvara missionärernas ”framfart”, de hade så lite respekt för naturfolkens olika kulturer och traditioner, även om de ville väl. Mycket av t.ex. Afrikas problem idag härrör från oss vitas inblandning, antingen som Guds förespråkare eller som kolonister.

*

Intentionen kan vara god, men resultatet kan bli katastrofalt.

*

SÅ …Skaffa kunskap innan du dömer.

Träna på att se ur olika perspektiv – livet blir så mycket mer när man kan se genom andras ögon!

Respektera andras tro, andras syn på livet – och ditt eget blir så mycket rikare.

Det är min uppriktiga tro!

Tidigare publicerad 2010-09-25  i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

PS. En tid efter att jag skrivit detta blogginlägg 2010 fick jag återigen kontakt med vår första främling Vasili Lomakin - någon han kände hade läst min blogg. Så underbart livet kan återuppta det glömda. :) DS  

EN INRE UPPTÄKTSFÄRD

Tänk om jag kunde göra en resa in i min kropp? 

Tänk om jag där kunde upptäcka allt som behövde mitt fokus 

så jag kunde rätta till det som var på väg att gå fel? 

Så jag kunde hjälpa kroppen läka?

Detta var frågor jag ställde mig, frågor som blev till ett avsnitt i boken 
Min vän Smärtan 

frågor som jag nu, igen, vill dela med mig.

"Smärtan och jag hade, efter att ha lämnat Eros i sin lustgård, tagit hissen upp i Kaknästornet eftersom han ville prata om perspektiv. Om makro- och mikrokosmos. Att se Stockholm härifrån gav en helt annan bild av staden. Plattare, med andra dimensioner. Mer ett foto än en levande stad. Som också jorden uppfattas från rymden. När vi sedan tog hissen ner var Smärtan tyst en stund innan han med stort allvar hängde en stor vit badhandduk med små lila prickar runt min nacke.

Trots, eller snarare på grund av att han nu skrämde mig, det låg något ödesladdat i luften, försökte jag skämta:

”Vad ska jag med den här till? Har du tänkt ta mig med på en simtur?”

Han svarade inte, såg ännu mer begrundande, nästan värderande på mig. Som om han fortfarande övervägde något beslut.

”Har du fortfarande stenen med dig?”

Jag visade honom stenen som hela tiden legat i min jackficka och såg i hans ögon att nu var beslutet taget. Vilket det än var. Mjukt fattade Smärtan om mitt ansikte, kysste min mun – och försvann! Det sista tecknet från honom, förutom hans doft, var den fylliga rösten som snart tonade bort. 

Orden han lämnade mig med, samtidigt som jag handlöst störtade nedåt, fick mitt adrenalin att gå i taket. 

För det han sa, som skrämde mig ännu mer än den skenande hissen, var ”Du är redo!”

Hissen, som hade fått upp en hisnande fart, började förändras i samma takt som min kroppsuppfattning. Med galopperande hjärta, nu i halsgropen på väg upp i hjärnan, upplevde jag hur allt förlängdes, drogs ut. Ändrade struktur. Som i en animerad film tog både min kropp och hissen en flytande avsmalnande form. Väggarna kom närmare och närmare tills de helt klämde ihop min kropp, blev en del av den. Ljuset försvann, lämnade mig i totalt mörker med en stark känsla av en alltmer krympande kropp. Ena stunden bestående av en mängd lösa partiklar, för att i nästa sekund åter igen vara solid. Upplevelsen påminde om vad jag känt en gång efter att ha vaknat upp ur narkos, en mycket obehaglig känsla av att kroppen ständigt ändrade form och storlek. Den gången försvann känslan så fort jag öppnade ögonen. Nu hade jag inte den möjligheten.

Efter en lång skräckslagen tid, började farten minska, för att slutligen stanna helt. Med ett ”plopp” försvann trycket av väggarna och jag befann mig ett tag svävande i vad som kändes som ofantlig rymd, utan några som helst referenspunkter. Att inte ha någon fast punkt var självklart skrämmande. Men bakom all skräck upptäckte jag plötsligt skönheten i att tillåta mig släppa taget helt. Under ett ögonblick fanns ingett än mitt medvetande. Ingen kropp, ingen omgivning. Bara jag, min själ, fritt svävande i Universum.

Men alltför snart blev jag återigen medveten om kroppen när mina nakna fötter kände ett mjukt glatt underlag. Samtidigt kom en lite sötaktigt doft jag inte kunde placera. Den var inte direkt obehaglig men inte heller njutningsfull. Avlägset hördes ett rytmiskt dunkande uppblandat med ett svischande ljud. Nu var min kropp rädd igen, för inget jag upplevde var på något sätt bekant. Och vad var det meningen jag skulle göra? Att ta mig fram i kompakt mörker kändes inte lockande. Och vart var jag på väg? Men den största frågan var ju, var sjutton hade jag hamnat?

Obeslutsam stod jag kvar en lång stund, med vidöppna sinnen, i ett försök att lugna min kropp. Förslag på vad jag skulle ta mig till, flöt ostrukturerat runt i min hjärna, fann inget fäste. Inte förrän jag kom ihåg stenen. Den måste ju betyda något. Samtidigt kom betydelsen av mina nakna fötter i kapp.

Med växande panik trevade jag över kroppen, plötsligt hade den där stenen blivit det viktigaste i livet. Men ingen sten, det enda jag kände var handduken som fortfarande hängde runt halsen. I övrigt var jag naken. Så utan hjälpmedel var det här tydligen helt upp till mig. Vad det ”här” var skulle med all säkerhet visa sig.

Nå, kunde jag inte se, fick jag förlita mig på de andra sinnena. Utan att lyfta fötterna och med trevande händer, förflyttade jag mig långsamt framåt. Efter bara några steg högg det till i solar plexus, känslan försvann så fort jag stannade, för att återkomma vid nästa hasande förflyttning. Kunde det möjligen vara så att Smärtan ville säga något via min kropp? Jag testade med att vända mig 45 grader åt höger, vilket gav hugg, sedan åt vänster, - och nu var det borta.

Så min kropp skulle alltså leda mig. Med en aning större tillförsikt fortsatte jag framåt, först med all koncentration på kroppens signaler, sedan även på omgivningen. Så här måste det kännas att vara blind.

Efter att trevande ha tagit mig fram en lång stund, kom jag in i ett närmast meditativt tillstånd. Hörsel, doft, känsel - att förnimma kropp och omgivning - blev nu allt i en fullständig närvaro. Ljud och dofter, okända för mig, fyllde medvetandet, huden förnam minsta temperaturförändring och energifält och jag förstod nu betydelsen av min nakna kropp.

Jag kunde ha fortsatt så här i evighet om inte min fot plötsligt stötte till något hårt. Försiktigt böjde jag mig ner och så fort handen vidrörde föremålet började det avge ett vitt sken, ett sken som växte sig starkare tills det lyste upp den närmaste omgivningen. Det var min sten! Men nu var den infattad i ett halsband. Utan att fundera trädde jag silverkedjan över huvudet och kände stenens värme mot mitt bröst.

Och plötsligt var jag påklädd igen, fast i en blåviolett klänning av något lent sidenliknande tyg, som följsamt smekte kroppen. Som en andra hud. En tanke dök upp - jag måste ha klarat första testet. Och det här var belöningen. "

Tidigare publicerad  2010-10-03 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

Idag 2017-09-15

Min inre kroppsresa är ett ständigt pågående projekt. Det är en otroligt spännande resa där jag lär mig mer och mer om detta fantastiska universum som kroppen är. Min intention är att lära mig kommunicera tydligt, klar och lätt; med min kropp, med andras som önskar det, med moder jord - och med universum. Att använda fantasins starka bilder hjälper - har jag märkt.

Nu fokuserar jag mest på det som ger min kropp glädje och njutning - för jag tror det är den rätta vägen att lära om och förstå min kropp.

#frånsmärtkropptilllustkropp

HÖST

Vilar eftertänksamt tillitsfullt. Insuper höstens sköra klara ljus

Smakar på fylligt jordiga dofter

Mognad och skörd

Harmoni!

Ett löfte

Jorden i vila vårdar ömt vårens nya skapelser

Livets ständiga process fortgår

Alltid!

TANKEKAOS

När de kreativa idéerna far omkring som en bisvärm

1.     Bygg en bikupa

2.     Plantera blommor

3.     Vänta på honungen

4.     Samla in den, använd den – och njut!

Tillägg 2017-09-13

Då min metafor inte stod helt klar för några vill jag förtydliga min tanke.

1.      Skapa plats och utrymmer för dina idéer. Det kan var i en vacker anteckningsbok eller i en mapp. Låt dem samlas där.

2.      Ge dem den grogrund och den näring de behöver; genom att samla kunskap om ämnena, genom att meditera och använda din intuition.

3.      Låt idéerna få tid att gro tills de blir en färdig produkt.

4.      Samla in den färdiga produkten, använd den – och dela gärna med dig av den.

1. 
   

Kan man göra en deal med kroppens våldgäster?

Epstein-Barr-virus. EBV

Nu leker jag med tankar, möjligheter, helt fritt och galet 😊

Tänk om…

Tänk om jag kunde göra en deal med mina inneboende ockupanter; virus och bakterier som våldgästar min kropp?

Tänk om allt levande har ett medvetande, som jag tror, och att detta medvetande främst är kopplat till det levandes syfte (vilket jag tänker är möjligt)? Om allt levande vill känna en mening? Vill fylla sin uppgift i moder jords skapelse? I balans med allt annat levande?

Tänk om jag kunde göra en deal med Epstein-Barr-viruset (EBV) som lever på tungmetaller och gifter i min kropp? (EBV kan vara orsaken till de flesta av mina tidigare sjukdomar och min kropps kvarvarande ohälsa). I dealen skulle ingå att viruset tar hand om gifterna, immunförsvaret slutar bekämpa viruset (och skapa inflammationer som biverkan) och lymfsystemet mm ser till att alla restprodukter av virusets process förs ut ur kroppen på snabbaste och smidigaste sätt. 

Tänk om viruset inte får tillräckligt med gifter att leva på kan det flytta ner till moder jord - där lär finnas gott om dem.

Då skulle vi båda vinna på avtalet. Min kropp slipper både låggradiga inflammationer och skador på nervtrådar mm – och viruset får sin föda utan att behöva kämpa mot immunförsvaret.

Lätt ju!

Nu gäller det bara att komma på hur jag ska kunna kommunicera med alla inblandade parter och få till ett avtal.

Får meditera över frågan. Och drömma vidare.

För tanken om möjligheten kom i en dröm. Och i drömmar är allt möjligt!

Levande virus

***

Att ställa sig frågan "Tänk om...?" väcker upp min inre reflekterande ifrågasättande själ - och när jag gör det händer det! 

Allt blir möjligt.

HUR KOMMA UR SMÄRTFÄLLAN?

Det sägs att det man lägger fokus på växer sig starkare och det gäller verkligen för de av oss som lever med långvarig smärta. Då är det extra viktigt att granska vilka ord man använder, högt eller tyst i sina tankar. Säger man "jag har så ont" tolkar hjärnan det som sanning och kan då förstärka smärtan, som gör att man klagar ännu mer, vilket ger mer smärta. Man hamnar i "smärtfällan".

Att leva med kronisk smärta skapar ofta först ett förnekande, en flykt och en kamp för att sedan förhoppningsvis gå i en undersökande fas ”Vad beror min smärta på? Vad kan jag göra själv för att bli av med smärtan?” Går man inte igenom den undersökande fasen är risken stor att man aldrig blir av med sin smärta. 

För jag är övertygad om att även om vi har samma diagnos som t.ex. fibromyalgi, kan orsakerna vara olika hos olika individer. Detta detektivarbete tar mycket energi, men det är nödvändigt att gå igenom denna första fas att förstå sin kropp och dess unika behov för att ha möjlighet att bli smärtfri. Samma procedur gäller även för den psykiskt-mentala och den existentiella smärtan.

Så var det i alla fall för mig. Mitt förnekande, kamp och flykt pågick under många år (över 30), medan min undersökande fas fortfarande pågår. Men nu har jag vänt fokus från vad som orsakat smärtan och hur jag ska lindra den, till att lägga all min kraft på vad som ger min kropp glädje och njutning – och därmed hälsa och välbefinnande. Mina tankar fokuserar numera mest på att finna stunder med glädje och lust. Samtidigt lär jag mig att acceptera det jag inte kan förändra – just nu.

Och vet ni vad, det hjälper!

För ca ett år sedan bestämde jag mig för att jag nu var frisk från fibromyalgin. Jag deklarerade det högt och tydligt, för mig själv och för min omgivning. Jag bestämde mig för att sluta använda ord som ”jag har ont”, ”jag är så trött” för orden vi säger till oss själva, högt eller tyst, tolkar hjärnan som sanning. Det är inte helt att bryta en gammal vana, jag kan komma på mig själv att använda orden, men då kontrar jag högt med ”Det var då det, nu är jag frisk och stark”.  Jag har tidigare bloggat om vikten att välja sina ord, efter att ha läst om en studie som visar att ”smärtord” faktiskt kan skapa och/eller förvärra smärta (se bloggen här )

Att välja att fokusera på det positiva innebär inte att blunda för det negativa.

För jag behöver även vara lyhörd för min kropps signaler, för smärtan, när den fungerar som den ska, är ju en varningssignal som visar på att något är fel. Så uppstår någon ny form av smärta får jag ta tag i den då. Samma sak med utmattning. Men eftersom jag hela tiden blir bättre och bättre på att uppmärksamma de tankar och ord som skapar smärta och byta ut dem mot ”välbefinnandeord” så lär risken minska. För samtidigt sköter jag nu om min kropp bättre, att välja sund hälsosam föda etc går nu av sig själv – mestadels.

Och mitt nya projekt med arbetsnamnet ”HappyBody – från smärtkropp till lustkropp” ger mig så mycket glädje i sig. Glädje, kunskap och insikter som jag vill dela med mig medan jag söker och utforskar allt som gör kroppen glad.

#frånsmärtkropptilllustkropp

***