ATT ÄLSKA SIG SJÄLV

Att älska sig själv är att älska allt levande, det går bara inte att låta bli.

Att älska sig själv är att respektera sig själv och allt levande.

Att älska sig själv är att inse att jag – och alla andra - är perfekta precis som vi är. Vi är komplexa varelser som innefattar både mod och feghet, styrka och svaghet. Perfekta!

Att älska sig själv är att tillåta sig själv och alla andra välja SIN livsväg, att utveckla SIN unika potential.

Att älska sig själv är att på inga sätt skada något levande, inklusive Moder Jord.

Att älska sig själv är att veta att vi alla är ETT. Förenade och beroende av varandra. Som en universell orkester där alla, allt levande, är lika viktiga.

När jag älskar mig själv har jag ändlös kärlek att ge till andra – jag VILL ge .

När jag ger kärlek till andra hjälper jag dem att finna sin egen själs ljus och kärlek.

Så sprider sig kärleken vidare. Så har vi möjlighet att rädda vår värld.

Men allt börjar hos mig - och dig.

Och det är inte det lättaste, att lära sig älska sig själv.

Speciellt inte för oss som vuxit upp med Luther och Jante på varsin axel. Och eftersom båda är små luriga djävlar som smyger sig in där – och när – vi minst anar det gäller det att vara mycket vaken. Jag har haft många långa dialoger under många år med båda, men numera vill jag påstå att de inte har mycket hos mig att hämta längre. Vill de sitta på mina axlar får de väl göra det, men de kan inte längre påverka mig. Det är i alla fall min starka övertygelse.

Vägen hit har varit lång, snårig och ibland fruktansvärt jobbig. Men har jag väl börjat denna väg finns, i alla fall för mig, ingen återvändo.

Och det är jag glad för!

För nu, när jag känner kärlek till mig själv, älskar jag också mitt liv, min värld, min familj, mina vänner – ja, allt som omger mig. Jag kan se och möta beteenden som jag inte ställer upp på samtidigt som jag kan älska själen bakom, den som gör vad den kanske har kommit hit till vår jord för att göra eller sätta igång. Vad vet jag?

Vad jag vet är att kärleken, till mig själv, till allt levande, nu när jag lärt mig lyssna mer på mitt hjärta har fyllt mitt NU med så mycket lyckokänslor och harmoni att jag ibland flödar över.

Och det bästa av allt, jag är inte beroende av någon speciell person för denna känsla, den finns redan inom mig.

"If there is light in the soul, there is beauty in the person.

If there is beauty in the person, there will be harmony in the house.

If there is harmony in the house, there will be order in the nation.

If there is order in the nation, there will be peace in the world."

~zen~

All förändring börjar med ett enda litet steg - i det här fallet "lära sig älska sig själv".

Publicerad  2011-11-28 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

*****

KROPPENS INTELLIGENS

Jag blir mer och mer fascinerad av kroppens intelligens, hur kroppen samverkar med det undermedvetna, lagrar minne och läser av omgivningen. Bruce H Liptons bok "Tro, dogmer och biologi" gav mig vetenskapliga underlag till det jag själv lärt mig (och känt) om min kropp - och min själ, mitt medvetande - de sista åren, när jag äntligen tillät mig att lyssna på henne. Jag, som tidigare närmast sett min kropp som ett redskap, något som ibland svek, som ofta bråkade, som gav mig smärta, är nu otroligt tacksam för vad hon ger mig i form av upplevelser, känslor i alla aspekter. Njutning.

Det är SÅ spännande att vara i en kropp, för jag vet inte vad den hittar på härnäst.

Som när jag tidigare inte lyssnade på kroppens signaler om att vila en inflammerad höft som utvecklades till diskbråck, svarade hon med att ta styrseln ur hela benet "nu MÅSTE du vila, för du kan inte gå". Eller när jag senare körde på med heltidsstudier på universitetet plus 70 % jobb, sa hon också slutligen ifrån, denna gång med ulcerös colit - bara för att visa att nu räcker det. "Stressa inte mer - LYSSNA på mig nu då"! "Som läxa får du ligga med dropp, massiva doser av antibiotika, cortison och morfin, på sjukhus tillsammans med flera andra dödssjuka" 

PUH! Vilken pärs det var. Men jag överlevde - och lärde mig slutligen min läxa.

Att lyssna på min kropp!

Vad vill hon, vad behöver hon? Vad är det jag gör som är fel? Felbelastar jag henne, sitter jag fel? Äter jag fel?

Att ställa frågor till kroppen är steg ett i att förstå hennes språk för nu är din uppmärksamhet riktad dit. Men att förstå vad hon vill säga är inte det lättaste och kräver lyhördhet, intuition och en stor kunskap i hur kroppen fungerar. Biologiskt, fysiskt, mekaniskt, kemiskt, psykiskt, mentalt och energimässigt.

Ett sätt att kommunicera med kroppen som jag funnit mycket effektivt är kinesiologi. Jag har lärt mig grunderna i bl.a. fingertestning som är ett verktyg med otroliga möjligheter. Jag testar vilken mat som ger mig mest energi. Dessutom kan jag testa mina stressorer, rädslor, dysfunktionella beteenden – och vilka behandlingar jag behöver göra för att bli av med dessa.

Krävs både tid och mod – men är SÅ värt det. För när vi lärt oss vår kropps språk finns inga gränser för vad vi tillsammans kan åstadkomma. Och läka. 

Våra tankar  Och övertygelser styr!

Publicerad 2010-11-18  i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

*****

SOFIA - lilla ängeln min

Sofia är en liten ängel med ljust lockigt hår, inte äldre än 7 år. Kanske är hon bara fem, lika gammal som jag var när jag för första gången mötte Ondskan. Sofia vägrar att bli äldre och hon älskar när jag är flörtigt busig. När jag säger att hon är en ängel så menar jag det bokstavligen. Hon är den dotter jag förlorade i ett missfall när jag var sexton, och hon har funnits vid min sida sedan dess.

Hur jag vet det?

Jo, jag har en medial väninna som bekräftat vad jag länge anat. Under en massagebehandling som hon gav mig kände jag först någon som lätt och lite retfullt ryckte mig i håret på högra sidan, något jag känt flera gånger sista åren. Min väninna, som just då masserar mina fötter, bryter samtidigt tystnaden vi brukar ha under massagen och frågar om jag förlorat ett barn. Jag kan bara nicka. Då frågar hon om det var i en båtolycka. Nu rös jag för missfallet kom efter att jag och en väninna dragit upp hennes föräldrars båt som vi tjuvlånat.

När hon säger att det skulle blivit en flicka – och att hon just nu står på min högra sida - börjar jag storgråta. Den sorg jag aldrig tillät mig känna då för så många år sedan bröt igenom, rensade mig ren. Efteråt fylldes jag av stor glädje – och vördnad. Denna själ hade bestämt sig för att finnas vid min sida och jag kunde känna spåren efter henne. Hon som både hade ett barns nyfikenhet och sprudlande busiga glädje var också vishetens gudinna och hade väglett mig många gånger i livet. Nu när jag vet att hon finns vid min sida frågar jag henne ofta om råd – och de råd hon ger kan ibland förbluffa mig med sin enkla klarhet.

Ibland, som idag, vill hon att jag ska sjunga. Sjunga av hjärtats lust, känna att jag, min kropp är orkestern som låter tonerna vibrera inom mig, bara låta dem komma i en hymn till livslusten och glädjen av att vara i en kropp. Ofta vill hon att jag dansar till musiken min kropp frammanar, musiken jag kan höra inom mig. Hon drar försiktigt i mitt hår, lätt, lätt och på samma ställe och då vet jag att hon vill att jag ska lyssna inåt, in i mig själv.

Hon är också med mig när jag leker med barnbarnen. För Carl hittar hon på busstreck och med honom och Mikaela planerar vi en äventyrsfärd med skattletning. Vi ritar kartor över öar som har allt vi behöver – och med farliga djur som vi måste akta oss för om vi ska nå skatten. Så måste vi packa med allt vi behöver, ficklampor, rep, svärd, matsäck, ”ormfångare” och en käpp att sätta i krokodilens gap. Jag ser hur de här två underbara barnen lever sig in i leken – de BLIR modiga fokuserade upptäcktsresande. Carl blir Indiana Jones och Mikaela är lika modig hon. Och Sofia ler förtjust över våra lekar, det kan jag känna.

Men hon kan också vara allvarlig. I sorgen efter en kär väns död nyligen kunde jag känna hennes lilla varma hand på min kind, tröstande och inkännande. Vid svåra valsituationer visar hon mig möjliga vägar och framtider. Sträcker jag ut min högra hand och tänker på henne, kan jag efter en kort stund känna värmen av hennes hand i min.

Tack, min lilla följeslagare och rådgivare, för att du alltid finns där när jag behöver dig. För bara genom att tänka mig att du finns där, kan jag ställa frågor och få kloka svar. Om det är från dig – eller från mitt undermedvetna spelar ingen roll. Det viktiga är att det fungerar för mig.

Fast jag föredrar att tänka mig att svaren kommer från dig.


PS. Bilderna nedan är tagna en Valborgsmässoafton på Ridön. På alla bilder (jag har ca 25) finns dessa ljusklot med. För att säkerställa att det inte var gnistor från elden vände jag kameran bort från elden, mot huset (kameralinsen torkades också av). Och där fanns några också. Senare fick jag höra att de kallas ORBS. Vissa tror det är andar, andra att det är energiväsen. Jag vet bara att jag kände energin, att jag upplevde känslan av glädje, att de gillade elden och dansade runt den. Och jag vet/känner att denna plats är mycket speciell. En kraftplats. Inte konstigt att det legat ett kloster här på 1200-talet. DS.

Kraftig förstoring av ljuskloten. Ser ut som en cell 

Publicerad 2010-08-22 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***********

JAG? VEM ÄR JAG?

Gunnel var namnet jag fick, har inte ens en historia om varför mina föräldrar valde just det, förutom att det var min mors andra namn – och namnet på mammas och pappas brudnäbb. Var valet någon form av kompromiss, bekvämlighet? Eller visste de att det var mitt rätta namn att bära i detta liv?

För vad betyder namnet Gunnel? Stridbar är det jag funnit i någon bok. Och det passar mycket bra in på mig – och mitt liv. Kampen har alltid varit närvarande, i alla dess former. Från två dygns födsloarbete, sedan frigörelse från kyrkan och föräldrarnas trånga begränsade värld via yttre orättvisor till inre fight mot mina demoner - och mitt egos manipulation. Kampen att gå utanför samhällets oskrivna lagar, att testa gränser för vad JAG accepterar. Vad mitt hjärta, min intuition säger är rätt – inte andras regler. Och den ständiga striden för att förfina mina vapen – eller ska jag kalla dem mina verktyg? De jag behöver för att utföra det jag är ämnad att utföra. 

Och just nu, idag, ger Gunnel amasonen över till Gunnel helerskan. Ja, jag bär båda inom mig. Liksom jag innefattar Afrodite, Hel, profeten, magikern, narren, gycklerskan och förförerskan. Egentligen finns allt jag behöver inom mig och i min närhet. Eftersom jag drar till mig allt jag behöver. Som vi alla gör – om vi är medvetna. 

Så har namnet någon betydelse för den personlighet man sedan skapar? Jag tror det kan vara så. Jag känner flera som heter Carina, som betyder söt, älsklig på latin – och de jag känt har varit just det. Elizabeth är styrka, Björn är kramgod och stark...

Vad tror du?

Vore kul att höra er åsikt om namnets betydelse.

Publicerad 2010-05-04 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

Hänsynslös vän

Tänkt dig att ständigt tvingas umgås med någon som är så totalt hänsynslöst ärlig att han maniskt måste påpeka allt som är fel. Vad du gör, hur du är, vad du känner. Men han talar aldrig någonsin om vad eller hur du ska göra istället. Det får du försöka komma på själv. Låter det jobbigt? Det är det!

Jag har levt med en sådan vän under lång tid nu. Fast det tog många år innan jag kunde se honom som en vän för i början var han någon som helt oinbjuden flyttat in och totalt förstört mitt liv med sitt högljudda ”FEEEL.” Ville jag dansa var det fel, att köra min vanliga träning var också fel. I princip nästan allt roligt jag ville göra var fel, inklusive mitt jobb. Jag gjorde vad som helst för att försöka få tyst på honom. Det gick inte så bra. 

Den jag pratar om är Smärtan.

Och nu undrar ni väl hur jag kan se Smärtan som en vän? Men jag har kommit på att det enda som fungerar för mig är att hantera honom så. Att ta honom till mig, att lyssna och försöka förstå vad han vill säga mig. För han finns här av en speciell anledning. Han vill tala om när något är fel så att jag får en möjlighet att hantera och förändra det som behöver förändras. Och även om jag skulle se honom som motståndare kan jag välja att se honom som någon som är bra för mig. Någon som utmanar, hjälper mig att bli bättre och starkare. Helt enkelt en sparringpartner.

Smärtan och jag går alltså lång väg tillbaka. Ja, egentligen ända sedan min födelse. Men det var i början av tonåren som han blev min ständige följeslagare. Då var han min fiende som jag ofta förbannade, lika ofta negligerade eller försökte döva med alla medel jag kunde ta till. Inget förbisågs i kampen för smärtlindring. Trodde jag. För vad jag än gjorde fanns han där och växte sig också starkare med åren. Det var inte förrän jag för några år sedan bokstavligen stod öga mot öga med Döden, som insikten om Smärtans verkliga innebörd kom för mig.

 
Då startade en process där jag först sökte kunskap om Smärtans mekanism, ”lär känna din fiende/vän”, och hur man kan läka sig själv. Jag läste allt jag kom över i ämnet, ändrade min kost, började med meditation, andningsövningar, qigong. Långsamt, i takt med min ökade förståelse, blev Smärtan lugnare och mer dämpad.

Han bor fortfarande kvar i mig men eftersom jag nu ser honom som min vän blir vår samvaro lättare. Jag sköter om och lyssnar på min kropps signaler – och ofta frågar jag Smärtan varför han inte vill flytta ut. ”Vad är det som fortfarande är fel, varför behöver jag dig?” En natt klockan halv fyra vaknade jag av en röst som sa ”skriv Boken om Min vän Smärtan.” Och det var så självklart. Honom som jag negligerat, hatat, önskat dit pepparn växer, ska äntligen få sitt erkännande som den fantastiskt hjälpande vän han faktiskt är. Utan honom skulle jag inte vara den jag är idag; modig, klarsynt, stark, harmonisk och kärleksfull. För det krävs verklig kärlek att välkomna någon vars hjälp känns som en ”pain in the ass” – just när man får den. Och efter att ha varit i det tillståndet där inget annat existerar än en förödande smärta stark nog att önska jag var död – och överlevt – då finns det inte så mycket att vara rädd för längre.

Just nu lever vi i alltså samförstånd, och någon gång i framtiden kanske han också låter mig sova på nätterna. Skulle verkligen uppskatta en hel natts sömn. Men framför allt önskar jag lära mig hans språk perfekt så att jag i alla lägen förstår vad han vill säga mig.

Min resa för att förstå Smärtans språk är alltså vad boken, jag nu skriver på, handlar om. Kanske kan den hjälpa även dig att förstå din Smärta. Men vet att din Smärta inte är samma som min. Syftet är detsamma – att visa på något som är fel – men han kan använda lite olika uttryck. 

 Publicerad 2010-06-06 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

************

FÖRTRÄNGT MINNE - ETT BARNS SÄTT ATT ÖVERLEVA EN VÅLDTÄKT

Hur otrolig fascinerande är inte vår hjärna och kropp med en sin fantastiska förmåga att läka sig själv - och att skydda sig/oss från hot utifrån. Många gånger utan att vi har en aning om faran. Hur kan man annars förklara blockerade minnen, annat än kroppens ”beskydd” från något vi är för små eller för svaga att klara av just när det hänt?

Och att, efter femtio år, få återuppleva det traumatiska minnet i hela dess fruktansvärda smärta, rädsla, skuld och skam måste väl betyda att jag nu är stark nog att klara av det? Och att jag på något sätt behöver minnas för att gå vidare i min personliga utveckling? Att övergreppet har någon mening, att det är en träning för något det är meningen jag ska göra?

Självklart är det så. Det är i alla fall min personliga uppfattning. För mitt minne kom tillbaka när det var dags. När jag hade skaffat mig de verktyg och den kunskap jag behövde för att kunna bearbeta.

Jag sommaren jag skulle fylla 6 år. Före eller efter?

Minns inte, men det var samma sommar

Men jag minns att jag var totalt orädd.

Innan ......

Men vägen till försoning har varit lång, fruktansvärt traumatiskt och smärtsamt. Tills jag en dag insåg att det räcker nu. Jag vill inte leva ett liv i hat och bitterhet. Jag tar tillbaka min värdighet, min renhet. Eftersom jag jobbar som hälsocoach bl.a. med Reiki, NLP och Mental Kinesiologi hade jag mycket kraftfulla verktyg att bearbeta och behandla mig. Då jag några månader tidigare blivit uppsagd i samband med nedskärningar fick jag nu tid att verkligen gå tillbaka och behandla. Samtidigt skrev jag av mig all hat, sorg, skam, rädsla och frustration. Min frigörelse – om man nu kan kalla det så – var när jag slutligen kunde förlåta. Att förlåta handlar inte om att överse eller acceptera handlingen utan om att släppa min egen bitterhet för att kunna gå vidare.

Att försöka se att våldtäkten på mitt femåriga jag, (av en person jag – och min familj – litade på, som sedan svek på värsta tänkbara sätt) har en mening har varit nödvändigt i min egen bearbetning. Bilden är inte riktigt klar ännu men handlar på något sätt att visa barn som drabbas i dag att de är absolut utan skuld. Att de – vi alla – är fantastiska beundransvärda hjältar som prövas i det absolut svåraste styrketestet. Man har bara glömt att förbereda oss.

Och sedan mitt minne kom tillbaka för ca 6 månader sedan har mycket i mitt liv fått en rimlig förklaring. Mitt näst intill promiskuösa tonårsliv, mina mardrömmar som började när min egen dotter var fem. Känslan av att vara mindre värd, oren.

Idag gråter jag över de barn som nu, kanske just i denna minut, upplever detsamma jag gjorde för så många år sedan.

Jag behöver hitta ett sätt att kunna hjälpa – för jag förstår vad de går igenom.  Samtidigt önskar jag visa att detta är en utmaning för mycket speciella barn. Starka fantastiska hjältar. De som klarar sig genom Mordor, räddar världen och slutligen vinner kriget.

Inga offer.
Hjältar!!

Publicerad 2009-04-23 i Metrobloggen

SKÖNHET - vad är det?

Och vem bestämmer vad som är vackert och vad som är fult?

Ta ett träd till exempel. Kan ett friskt träd någonsin vara fult? Till och med döda träd är, i mina ögon, vackra. Och om jag jämför en ros och en maskros, äger inte båda stor skönhet? Vartenda grässtrå är vackert, perfekt, fullbordat.

Varför skulle inte detsamma gälla för oss människor? Oavsett storlek, längd och färg?
Jag har själv under lång tid lurats av vårt gemensamma skönhetsideal. Det som skapats bl.a. av modeindustrin och media. Där strävan efter en perfekt smal kropp är viktigare än något annat. Och eftersom jag som ung tillhörde de som var någotsånär lyckligt lottade, dvs hade en kropp som platsade, en kropp som fick leka modell och vara med i skönhetstävling, så red jag naturligtvis på vågen. Min kropp tog mig förbi köer på inneställen, gav mig bra med tips på krogen, gav mig erbjudande om nya jobb. Ja, jag vet, klart det inte bara var mitt utseende, det öppnade dörrar men för att få stanna kvar krävdes det även en personlighet och en hjärna. Tack och lov har jag sådana också.

Under den här tiden, mina ”smala år”, kände jag ett lätt förakt för tjocka människor. De var lata, brydde sig inte, för hur kunde de annars tillåta sig att bli sådana. Så livet gav mig slutligen en näsbränna, för vad har jag för rätt att förakta andra. Så precis innan jag skulle fylla fyrtio fick jag diskbråck och blev sängliggande under längre tid, kunde inte träna, dansa. Inga fysiska aktiviteter överhuvudtaget. Och jag gick upp tio kilo! Tio kilo på 3 månader. Jag åt inte mer, tvärtom. Men jag rörde inte på mig alls. Kunde inte. Och jag ville inte att någon skulle se min kropp, ville inte se den själv, så jag gömde den i stora tröjor. Vägrade att gå ut på krogen, visa mig. Tills jag accepterade mig själv, den jag var nu.

Resan till acceptans av min kropps ”extrakilo” har varit lång, men ett av mina starkaste ”vägskäl” var under en workshop i frigörande dans. Vi var ca tio kvinnor i olika åldrar från 30 till 60 ca och jag minns speciellt en kvinna i min ålder. När vi presenterade oss på morgonen gav hon ett mycket intetsägande tillbakadraget intryck, grå mus var min tanke. Ingen man skulle lägga märke till. Men under våra dansövningar som gick ut på att uttrycka sig själv, ta plats, så växte hon. Ja, alla växte men hos henne var det så påtagligt. Och jag minns hur jag med förundran tänkte på slutet av andra dagen ”men hon är ju vacker”. Nu när hon vågade visa vem hon var, nu när hon var avslappnad och sig själv så var hon vacker. Och när jag såg mig omkring på alla dessa kvinnor som dansade sin egen dans så var alla så vackra.

Så skönhet kan jag finna var som helst. Och allt som är i harmoni med sig själv, med naturen, med universum är vackert – i mina ögon.

Även en åldrad kropp. Och hur mycket du än sköter om din kropp så åldras den. Förr eller senare.

Publicerad 2009-02-19 i Metrobloggen