söndag 28 oktober 2018

Att vara jordad


Jag har alltid älskat att gå barfota; i mjukt gräs, på sidenlen klipphäll, i varm eller våt sand och efter att ha läst boken ”Att vara jordad…” förstår jag bättre varför det får mig att må så bra. Varför det ger mig sådan energi och glädje. Intuitivt har jag vetat att jag hör ihop med jorden på ett subtilt sätt, nu har jag fått en vetenskaplig förklaring på hur.

Jorden som vi människor utvecklats i samspel med under miljoner år är en del av mig – och jag en del av den. Jorden som, när vi är i fysisk kontakt med den, balanserar vår kropp, vår elektriska energikropp. Jorden, vars ytlager är negativt laddad med fria elektroner. Elektroner som, när vi är i kontakt med jorden, fyller på och balanserar vårt överskott av positivt laddade fria radikaler, vilket hindrar inflammationer att bli kroniska.

En inflammation i sig är kroppens sätt att läka skadad vävnad. Där har fria radikaler en funktion att fylla. Dessa positivt laddade molekyler söker efter negativt laddade elektroner för att bli stabila. Normalt sett får de det genom att skala av elektroner från sjukdomsframkallande organismer och skadad vävnad, vilket dödar bakterier och bryter ner skadade celler som sedan avlägsnas från kroppen. Kronisk inflammation uppstår när kroppen misslyckats att trappa ner denna process, de fria radikalerna fortsätter att söka elektroner, men nu i den omgivande friska vävnaden. Jordning dvs. tillförsel av elektroner sägs stoppa denna process. Jag ser framför mig hur ett slagfält av små terroriserande radikaler bli övermannade av jordens oändliga resurs av elektroner.

Idag anser man att kronisk inflammation kan vara grundorsak till många av våra allvarligare sjukdomar, bl.a. hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes typ 1 och 2, fibromyalgi, cancer, astma, artrit, MS, psoriasis, allergier, alzheimers, njursvikt, crohn, ulcerös colit, hypotyreos, m.m.


Vilken fantastisk allierad vår jord är om den kan förhindra att dessa sjukdomar uppkommer bara genom att inte tillåta en inflammation bli kronisk.

Att vara jordad innebär också att vara skyddad från elsmog, dvs störningar av elektriska laddningar från omgivningen. Precis som man jordar känslig elektrisk apparatur, bör man jorda sin kropp. Man skapar också en skyddande skärm runt kroppen, den s.k paraplyeffekten. Jordning återställer också vår biologiska klocka, något som märks speciellt tydligt vid jetleg. Den verkar påskynda läkning, ge bättre sömn, och genom sin ”hälsobehållande” effekt kanske den även motverkar åldrandet.



Jag har länge varit inne på tankar – ja egentligen mera känslor – om att vi förlorat kontakten med jorden. De har cirkulerat i mitt yttre medvetande, närda av en mängd små sammanträffande. Jag läste en kort artikel om jordning för något år sedan, blev återigen påmind hos Örtagubben (en hälsokostaffär) för någon månad sedan. Så när en tidning på Facebook (om jag minns rätt var det Nära) lottade ut ett jordningslakan hakade jag på. 

Och jag vann! De gillade min motivering bäst ” ta med sommaren in i sovrummet”. 

Så nu har jag ett jordningslakan.


Tidigare publicerad  2012-02-22 i Metrobloggen


(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

fredag 19 oktober 2018

INSIKTER PÅ CELLNIVÅ




Jag har återigen satt mig i skolbänken – och jag älskar det! Jag älskar de nya insikter som kommer till mig med de nya kunskaperna.

Just nu läser vi om cellerna – och jag är SÅ fascinerad över deras komplexibilitet och intelligens. Cellen som samarbetar med andra celler för att skapa vävnader, organ, organsystem – de som utgör hela vår fysiska kropp.

Cellen som kommunicerar med andra celler för kroppens optimala bästa. Celler och system som är i harmoni med varandra – mestadels.

Den berömde fantastiska fotografen Lennart Nilsson har bl.a. skapat en film ”Cellstaden – Resa till livets kärna” – en mycket sevärd film – och att se den gav mig en ny förståelse för allt fantastiskt som händer i en cell.  En cell har en hel infrastruktur med ett "stadshus" – cellkärnan som styr – transportleder (endoplasmatiskt nätverk), fabriker; (ribosomer som bygger protein, mitokondrier som skapar energi m.fl) städpatruller, (lysosymer) återvinningsstationer, postterminaler (golgiaapparaten). Plus säkert en massa mer vi ännu inte kan se med våra nuvarande instrument.

Och plötsligt ser jag cellen som en metafor för vår värld.

Ett mikro - makrokosmos.

Jag ser cellen som individen, vävnaden som omgivningen - staden, organet som landet, organsystemet som världsdelen och kroppen som planeten.

Vi - cellerna har olikheter, olika syften men det absolut största syftet är att se till att vår kropp – vår värld, vår planet, överlever.

Då borde vi väl kunna samarbeta som celler gör?

(Ok, de flesta celler samarbetar. Cancerceller ser jag inte som goda samarbetspartner. Men troligen fyller de också en funktion. Kanske för immunförsvaret – eller något mer. Det får jag läsa mer om senare).

Jag önskar att alla kunde förstå att vi är alla en viktig del i vårt Kosmos, vårt Universum. Vi är celler/individer som alla gynnas av samarbete – över alla gränser; vävnad/stad,ort, organ/land, organsystem/världsdel och kropp/vår planet.

Att lära mig mer om kroppen lär mig mer om hur vårt samhälle kan fungera som bäst.
Genom samarbete!


Har jag sagt att jag älskar mitt liv, mitt "jobb"?