KAN SKAM VARA SUND?

Jag har tidigare skrivit om skammen, både rent allmänt ur ett filosofiskt perspektiv i min bok Min vän Smärtan, men också mer personligt i denna blogg. I bloggen handlade min skam om att inte leva som man lär, om skammen över att inte ha kontrollen över min hjärnas belöningssystem – att jag ibland ger efter för dess sug efter vin – eller godsaker. Trots att jag vet -  eller kanske tror mig veta - att det inte är bra för min kropp. Då finns det en viss fara för att fly skammen genom att bedöva sig med mer alkohol.

Jag tror att skam är en av våra starkaste skuggor. Skuggor är de egenskaper och attribut vi har men inte vill se – de som vi gör allt för att förneka. Tyvärr växer de sig då starkare i mörkret och styr oss från det undermedvetna. Jag har jobbat mycket med att plocka fram mina skuggor de senaste åren, ofta smärtsamt i början, men vilken befrielse det är när jag accepterar att de är en del av mig. För varje skugga har en gåva, ett syfte som vi kan använda – när de inte längre trycks ner i det undermedvetnas mörker.

Efter att ha gjort en mental övning, eller snarare en behandling av mig själv för att frigöra min skam, funderade jag över dess gåva. Kan det verkligen finnas något som är bra med skam, något jag behöver?

Och då slog det mig att den skam som kommer från mitt hjärtas intelligens – inte den från min sociala miljö, min subkultur, dvs andras åsikter om vad som är skamligt, utan från min själ – den är sund. För den talar om för mig när jag gör något som skadar mig själv, min kropp, mina medmänniskor, min miljö. Att ha ett samvete som talar om när något är fel, det är sunt och gynnar oss alla.

Så nu granskar jag noga min känsla av skam när/om den dyker upp. Kommer den från min uppväxt? (där fanns gott om skamliga ”saker”, alkohol var en av dem). Kommer den från samhällets historiska metoder att styra oss? Den skam som lägger sig som ett tungt täcke över oss, som hindrar oss i vår grundläggande rättighet att vara fria?

Eller kommer den från mitt hjärta? Behöver jag ändra något för att leva ett liv i mer harmoni; med mig själv, med min omvärld, mina medmänniskor, med universum?

När jag noga granskat min skam, släpper jag den fri – och tackar för dess gåva.

Jag vill dela med mig av en övning/behandling jag gjort för att acceptera och bli vän med min skam. Den här övningen kan göras för alla negativa tunga känslor. Jag använder ofta stenar – och kristaller - som symboler, som rådgivare, och som i det här fallet, behållare. Mineralernas frekvenser läker det som plågar dig, antingen det är psykiskt-mentalt, andligt eller fysiskt.

Gå ut i naturen, håll utkik efter små stenar som fångar din blick. Välj tre som talar till dig

Ge varje sten namnet på det du vill släppa taget om. Det kan vara skam, rädsla, känsla av meningslöshet etc.

För över dina tunga känslor in i stenarna. Jag går djupt in i känslan medan jag håller vänster hand på solar plexus – eller var jag känner att känslan sitter. Sedan för jag över känslan till stenen som jag håller i höger hand. Ibland kan det behövas göras flera gånger innan du känner att allt är borta. Gör sedan samma sak med nästa sten.

Lägg dem sedan på nattduksbordet, inled en relation med dem, bli vän med dem. Fråga känslan/stenen vad som är dess gåva.

När du känner att stenarna fullföljt sin uppgift är du redo att låta dem lämna ditt liv. Ta dem tillbaka till naturen och lägg dem helst i vatten. Det levande vattnet kommer att rena dem och du själv känner dig renad.

Tacka för gåvorna när du lämnar tillbaka dem till naturen.

Jag hade haft stenarna någon månad på mitt sängbord, när kattungen Neo, som var på besök en vecka hos mig, andra dagen med bestämd tass svepte ner stenarna - som om han ville säga att nu ska de inte ligga kvar längre. Så jag tog mig till vatten och slängde dem - efter en sista behandling med mental kinesiologi och EFT.

Jag kan inte lova att jag inte kommer att känna skam igen, men jag hoppas att jag nu snabbt kan se om det kommer från mig – eller utifrån. Så den inte tynger mig, tar min energi, utan tvärtom blir en rådgivare.

Helst skulle jag vilja leva helt skamlöst! 

För när jag lever helt i kärlek behövs inte ens den sunda skammen.

MIN NYA MUSA – NEO

Jag har bett om en ny musa, någon som kan guida och inspirera mig i mitt nya projekt Happy Body. Valentin var min musa i skrivandet av boken Min vän Smärtan, men för mitt nya skrivprojekt är han inte rätt  - just nu.

Nu behöver jag någon som kan guida mig in i njutningens värld. Den naturligt hälsosamma njutningen. Livslusten, glädjen, energin, men också harmonin och total avslappning.

Vem kan visa detta bättre än en kattunge? En lekfull, utforskande, modig – men samtidigt klokt försiktig kattunge. En kattunge som finner lek i allt den möter; toapappersrullar, kuddar, blommor, snören, stenar, nötter – allt som kan röras och rulla vidare. Allt som kan fångas – och sedan släppas fri – för att fångas igen.

En varelse som kan gå från total vila till närvarande explosiv aktivitet på bara en sekund – som en katt kan - är för mig bilden av total balans mellan Varandet och Görandet. Bättre mentor kunde jag inte önska mig.

Jag har aldrig haft katt tidigare, det har inte varit läge. Jag älskar katter, ja. de flesta djur, men katter - och hästar - har alltid favorit bland våra tamdjur. Och just för att jag älskar djur vill jag inte ha dem i fångenskap, vilket är vad det blir om man bor i en storstad. Oftast. Jag har tänkt mig att den dagen jag flyttar ut i ett hus på landet, i skärgården – då ska jag ha katt.

Men när min dotter helt plötslig ”blev med kattunge” (lite som en test inför eventuell diabeteshund för äldsta killen  - de bor nästan på landet) och de några veckor senare behövde kattvakt var det självklart för mig att säga ja. Jag hade träffat den lilla mörkbruna, nästan svarta, kattungen Neo redan första dagen hos dem, sovit över någon natt men honom kind mot kind, så visst skulle det gå bra.

Och det har det gjort! Mer än bra!

Neo, som alla katter (de flesta tror jag) är nyfiken, busig och trygg. Ibland blir han lite obstinat; när jag tar ifrån honom favoritleksaken för stunden; mina glasögon, mina växter, mina tår, då vill ha inte ge sig i första taget. Men han är också kelig och totalt utlämnade när han lägger sig på rygg och tryggt visar magen för att bli kliad och smekt medan han spinner högt.

Total njutning! Helt skamlöst och fullkomligt naturlig! Som det ska vara!

Nu försöker jag lära mig kommunicera med Neo, på katters språk. Jag har redan lärt mig att inte titta stint in i hans ögon, bara titta snabbt, blinka och titta bort – det tolkar tydligen katter som vänlighet – och det verkar funka. När jag vill varna honom för något som är farlig; som en het spisplatta, fräser jag som en kattmamma skulle göra (jag försöker och det verkar funka). Samma sak när han gör något jag inte vill; som att äta på mina växter - funkar sådär. Och det är ok.

Han har också kommunicerat med mig, gett mig vissa tecken, vad jag tolkar som tecken, av vad jag bör göra mig av med. Och jag tror att han har mer att säga mig – om jag lär mig att vara observant. M

Neo, du är nu min läromästare!

En av dem.

Total avslappning.

Trygg.

***