En av mina terapimålningar - Vidarkliniken
Med giriga vassa klor rispar du den vita lena huden på
insidan av mina lår.
Krävande något från mig som jag varken kan eller vill ge dig.
Med ormen som verktyg försöker du inta min kropp.
Äta min själ.
Du tränger med våld in i min helgedom, sökande efter mitt
ljus.
Det rena barnets oskuldsfulla ljus vill du göra till ditt.
Besudla.
Förstår du att du knäcker mina vingar?
Att du bjuder in demoner i mitt liv?
Demoner som tränger in i min kropp, som äter mig. Förgör mig.
Som bara lämnar ett skal kvar.
Och en kärna.
I den kärnan gömmer jag mig.
Hit når inga demoner. Här har jag frid.
Här läker jag långsamt mina vingar.
Långt borta från mitt andra liv.
I mitt andra liv minns jag inte vad du gjort mig.
Men min kropp minns.
Min sargade femåriga våldtagna kropp bygger en mur.
En ointaglig fästning runt kärnan av frid.
Där göms en del av mig, utanför förlorar jag känslan av att
vara hel.
Tills den dagen muren rasar.
Som en fjärilslarv i sin puppa tränger jag slutligen genom
skalet.
Omtumlad och med mycket smärta bryter jag mig igenom.
Vecklar ut mina vingar, prövar deras styrka.
Och flyger!
FRI!
ÄNTLIGEN HEL!
För du kunde aldrig nå min själ.
Denna text skrev jag 2009 efter att ha behandlat minnet av övergreppet på mitt femåriga jag, något
jag förträngt i femtio år. Känns som om det är dags att återigen dela med mig av den nu 2019.
För i min nuvarande MBS-studie, där vi ska plocka fram händelser i det förflutna som kan vara orsak till kronisk smärta, fann jag ett återkommande tema.
Undertryckandet av den feminina energin!
Nu rensar jag, skikt för skikt. Jag får vredesutbrott, jag gråter och förlåter.
Och tackar för erfarenheten och lärdomen - för det är ju dessa händelser som format mig.
Men jag överser inte med förtryck. Ingen ung kvinna ska behöva gå igenom samma sak.
