Kamp

Jag har länge tänkt att kamp är något negativt, något som tar kraft från oss, som ger tung energi. Eftersom jag är övertygad om att det vi lägger energi på växer sig starkare vill jag inte lägga den på kampen.  ”Jag kämpar inte mot krig, jag verkar för fred”.

Men nu undrar jag om vi inte först behöver förstå kampens väsen, upplevt den tillfullo, för att med hjärtat inse att det finns ett bättre sätt. Som ett barn som först måste lära sig ramla innan det lär sig gå.

Under många år hade jag återkommande besök i gränslandet mellan sömn och vakenhet av något som fullkomligt skrämde skiten ur mig. Jag kunde ligga i min säng och uppleva att något hemskt kom in i rummet – och jag kunde inte röra mig! Kroppen var som förlamad, men jag kunde känna hur någon satte sig på sängkanten, tog tag i mina vrister, rispade insidan på mina lår. Och jag visste att det ville tränga in i mig, suga ut min energi. Jag kämpade mentalt emot med alla krafter jag kunde uppmana, ”försvinn”, ”du kommer inte att få något från mig” etc. Jag kämpade också för att vakna helt, för att kunna röra på mig. Till slut lyckades jag slita mig ur förlamningen, med hjärtat galopperande som en helskärrad häst. Ibland kunde jag ha upplevelsen flera gånger per natt.

Efter att ha haft det så här i flera år funderade jag självklart över, dels vad besökaren var, men mest hur jag skulle göra för att bli av med den. Sakta växte insikten att ljuset var ”verktyget”, ljuset som alltid övervinner mörker. Då hade jag kommit så långt i min personliga utveckling att jag kunde uppleva ljuset, kärleken, inom mig. Under processen med att behandla det traumatiska, tidigare förträngda minnet av en våldtäkt på mig som femåring använde jag kärlekens ljus, från mitt hjärtas oändliga universum, för att lysa upp rummet där våldtäkten skett. Och det fungerade! Rummet kändes lättare och så gjorde jag.

Så nästa gång besökaren kom kämpade jag inte emot utan såg den mörka ”varelsen” i de röda ögonen medan jag skickade kärleksljus på den. Och den krympte! Som när luften går ur en ballong blev den till en liten trasa. Sedan dess har jag inte fått fler besök – och det här var för 4 år sedan.

Här kommer värdet av kamp in, för jag tror uppriktigt att jag inte förstått kraften i kärleksljuset om jag inte först tvingats testa kampens styrka.

Det här ljuset använder jag också när jag är ute i en stressig miljö, t.ex.  bussar och tunnelbana i rusningstrafik. Eftersom jag är mycket känslig för andras känslor och energier har det tidigare varit mycket jobbigt att vistas i dessa miljöer, jag försökte stänga om mig, men det tog på min energi. Att skicka ljus från hjärtat är mycket enklare. Och så sprider det glädje, det kan jag känna och även se.

Så nu tackar jag min besökare för gåvan den gett mig.

* 

Framgång - vad innebär det för mig?

Söker jag yttre eller inre framgång? Och vem låter jag definiera min framgång, jag själv eller min omgivning? Har jag hamnat i framgångsfällan, där jag låter omgivningen bestämma vad som är framgång? 

Om jag vill ha framgång tror jag det är viktigt att svara på ovanstående först, innan jag gör en handlingsplan.

Personligen tror jag att det omöjligt att få en hållbar framgång om drivkraften inte kommer från mitt inre, mitt hjärta. Att det viktigaste är att jag gör det mitt hjärta önskar. Att använda alla mina resurser och begåvningar i min strävan att uppfylla hjärtats vilja.

För när jag tänker tillbaka inser jag att de gånger jag upplevt känslan av framgång är när jag utmanat mig själv - och klarat provet. När jag övervunnit rädslor och behov. Visst har vissa av mina utmaningar kommit utifrån - kanske de flesta, tidigare i mitt liv - där man inte riktigt räknas om man inte har en universitetsexamen, är slank, representativ, talförd och har kreativitet, personlig utstrålning och drivkraft. Helst också rik och i en maktposition.

Yttre framgång.

Men vad spelar det för roll om jag blir rik, får makt, blir känd – om denna framgång inte kommer från mig själv, mitt hjärtas önskan och visdom?

Ingen, som jag känner det i dag.

Verklig framgång är när jag har möjlighet att göra det jag mest älskar. När jag får dela med mig av min livsresa, mina erfarenheter. När min önskan att sprida kunskap, ljus och kärlek når ut till de som behöver det. De som vill ta emot.

Med andra ord; framgång, för mig, är att vara upplyst J. Att vara ett ljus i mörkret – ett ljus bland många.

Visst blir jag, och min vän Egot, glad om detta också innebär framgång i samhället. Att tex  boken om Min vän Smärtan får en förläggare och når ut till så många som möjligt. Till alla som behöver bli vän med sin smärta (vilket jag tror är många)

Men, personligen, känns det mindre och mindre viktigt att själv få ett erkännande så länge budskapet når ut till – och kan förändra - minst en människa. Trots att jag inte längre tror att jag är rädd att axla kraven som kan komma efter en publik framgång. Ja, jag har varit rädd för framgång, av flera orsaker som jag nu mestadels förstår. Vissa skelett finns kvar, men jag har bestämt att plocka fram dem för alla den dagen det behövs – om det gör det.

Så, kanske når jag också yttre framgång på köpet när jag först fått inre?

Och när jag nått den inre, det kan bara jag veta.

*

Min största utmaning just nu är att få tillbaka min energi, min mentala klarhet.

Det är också framgång. 

Just nu känns det som en riktigt stor sådan. Den viktigaste.

*

HJÄRTVIS

Ett barn som får utvecklas och frodas i sin egen takt och i en kärleksfull miljö, lever med hjärtats språk. 

Det känner instinktivt vad som är rätt eller fel - det är min övertygelse. 

De är hjärtvisa.

Vi, som glömt, har mycket att lära av barn. 

Av att vara i nuet. 

Att se allt med nya ögon. 

Att glädjas åt livets alla mirakel.

Är du hjärtvis?