FÖRLÅTELSEN - hur viktig är den för ett liv i harmoni?

Hur svårt är det inte att förlåta dem som skadat eller sårat oss på något sätt? Speciellt det vi uppfattar som svek från någon person som står oss nära.

Men att förlåta sig själv är troligen det svåraste av allt.

Ändå är det nödvändigt om jag vill leva ett liv i kärlek och harmoni, den insikten kom till mig för något år sedan. Jag hade under en period behandlat mig själv – och förlåtit alla som skadat eller svikit mig, mina föräldrar som inte skyddade mig från barnvakten eller som inte fanns där när jag behövde dem, barnvakten som våldtog mig, grannen som dödade kattungen jag hittat m.m. Ja, det var många att förlåta.

Sedan började jag titta på alla de tillfällen, de ord, tankar och handlingar jag behövde förlåta mig själv för. Och de var ännu fler.

Medan jag behandlade mig själv, vet inte vad jag annars ska kalla det, proceduren att förlåta mig, att acceptera vad jag gjort, började jag fundera över meningen med mina handlingar, mina tankar. Eftersom jag tror att allt som sker, sker för att jag ska lära mig något av det, även sveken – kanske framför allt sveken – då behöver jag ju uppleva all denna smärta, dessa svek.

OCH DÅ FINNS PLÖTSLIGT INGET ATT FÖRLÅTA! 

Den insikten slog plötsligt ner i mig starkt och rent.

Allt som gjorts mot mig, av mig, var för mitt bästa, och ett led i min utveckling! Alltså, helt perfekt! Så istället för att förlåta bör jag tacka alla som ”skadat” mig – även mig själv. Vi tillsammans har format mig till den person jag är idag. Idag känner jag mig hel, harmonisk, stark och kärleksfull.

Fylld av lust och glädje, men även sorg och smärta. Hel!

FÖR ATT NÅ DENNA INSIKT, DENNA BEFRIELSE, VAR JAG TVUNGEN ATT FÖRST LÄRA MIG FÖRLÅTA.

Det finns ingen genväg.

Tidigare publicerad  2011-11-22  i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

VAD SKA VI TRO PÅ?

…inte är det i alla fall de gamla, nästan cementerade trossystemen!

Men hur starka är de egentligen? Hur stor makt har de i vårt undermedvetna, som faktiskt styr våra handlingar, vad än det medvetna vill säga om det?

Jag kan bara prata för mig själv och min uppväxt där de inplanterats.

Morfar och mormor var bönder, inte rika men arrenderade en herrgård. De var arbetsamma, hederliga, stolta och frikyrkliga bönder som levde ett strävsamt men ända lycklig liv – som jag kan se det. Farmor kom också från en bondesläkt medan farfar var en vagabond (har lite oklar bild av hans bakgrund, vet bara att han var byns kraftkarl, lite av en legend). De levde under rätt fattiga förhållande – men jag kan även där ana stoltheten över den egna gården och att klara sig själva – kanske ibland med hjälp från grannar, som man betalade tillbaka så snart som möjligt.

Mina farföräldrar dog innan pappa träffade mamma, men morföräldrarna har jag klara bilder av.

Och i deras ”arv”, både från mina far- och morföräldrar, fanns viljan och tron att klara allt, alla stormar, torka, missväxt. En styrka och tilltro som de förmedlade till sina barn och som de i sin tur förmedlat till mig.

Vad de också implementerade i mig var alla dessa gamla trossystem tagna och omtolkade från bibeln och Luther.

Som ”I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd”. Bäddar verkligen för stressjukdomar. Eller ”kvinnan tige i församlingen” (blev riktigt upprörd när jag läste det först gången).

Och så har vi den här som jag tydligen fortfarande har problem med eftersom jag ännu inte blivit rik. ”Det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än det är för en rik att komma till Guds himmelrike”. Det finns något mer om Mammon, som bara ser till guld och därför är förkastlig, kommer inte ihåg riktigt. Vet bara att jag växte upp med bilden av att det var fult att vara rik, man skulle dela med sig och inte vara girig.

Inte nog med att man inte fick vara rik, man fick heller inte vara speciell, i alla fall inte se sig som unik. ”Stolthet går före fall”. ”Du ska inte förhäva dig eller tro att du är något”. ”Tala är silver, tiga är guld”. Inte konstigt att hela mitt liv gått ut på att hitta tillbaka till mitt egenvärde, den som jag hade som riktigt litet barn. Innan familjen började fostra mig.

Och nu undrar jag hur mycket av det här jag fört över till min egen dotter. Trots min medvetenhet och protest mot trossystemen, min vilja och intention att hon skulle växa upp som en fri opåverkad individ, har jag – om jag ska vara ärlig – nog hejdat henne ibland i hennes drömmar. Med ursäkten att vara realistisk har jag inte uppmuntrat hennes visioner av rädsla för att hon skulle flyga för högt, tappa fotfästet, eller bli måltavla för avundsjuka vänner. Eller att hon skulle bli besviken över att drömmen inte infriades. Men vilken rätt har jag att ta ifrån henne den erfarenheten?

Ingen alls!!

Den enda ursäkt jag har är en förälders inneboende behov av att skydda sina barn. Men vi kan eller bör inte skydda dem från livets erfarenheter.

*

Nu känner jag att det är dags att göra upp med dessa förlegade, dysfunktionella trossystem. För de gynnar inte min personliga eller andliga utveckling.

Eftersom jag ligger hemma med feber just nu – lämpligt – så har jag tid att jobba med dem. Mina verktyg blir EFT, Mental Kinesiologi, kanske reiki – och min fantasi och intuition.

SPÄNNANDE BLIR DET!

Tidigare publicerad  2011-02-04 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

MOTIVATION ...

… eller avsaknad av motivation,  är det skillnaden mellan att lyckas  och ”misslyckas”? 

Eller kanske handlar det snarare om kongruens/inkongruens?

***

*

Först vill jag säga att jag inte tror det finns något misslyckande, bara nya erfarenheter, men för enkelhetens skull använder jag ”misslyckande” i texten, för det är vad det vanligen kallas.

*

Hur ofta har vi inte bestämt oss för att ändra något i vårt liv, att börja träna, börja banta, börja plugga. Kanske gör vi stora planer, sätter upp fantastiska mål, går in i det till hundra procent – tror vi.

Varför lyckas vi då inte alltid genomföra våra storslagna planer?

Jo, jag tror att det sitter en liten jäkel inom oss som motarbetar våra fina intentioner. Den där som säger ”ha, du kommer inte att lyckas, du har ju misslyckats förut” eller ”tänk vad många najsa fester du missar om du måste banta eller träna dagen efter”. Den mest försåtliga rösten är den som viskar ”vad ska det tjäna till? Tror du att du blir lyckligare om du blir mer vältränad, smalare eller smartare?”

Har du den inneboende, då är det nästan säker att det du tänkt dig inte kommer att fungera.

Ett alternativ är att kasta ut honom/henne/den – vad du nu vill kalla den lille bastarden? Jag vet att det inte är lätt, för han har en förmåga att smyga sig tillbaka när vi inte är uppmärksamma. Som en mus kan han klämma sig igenom det minsta lilla hål, vilket innebär att vi ständigt måste vara uppmärksamma.

Ett annat alternativ, ett som jag tycker är bättre och tar mindre energi, är att se den lilla musen/jäkeln (eller om de är flera) men inte låta sig störas eller styras av dem. Du har hört vad de har sagt så många gånger, men är det verkligen sant? Kan du vara säker på att vad den lille jäkeln säger är sant? Och om du inte lyckades en gång – ”so what?” Vad säger att du inte skulle lyckas denna gång? Dessutom har du säkert lärt dig något av dina ”misslyckande”.

För, och det här är viktigt, om du inte har med hela dig i ett beslut, ditt undermedvetna, din vilja och motivation så får du svårare att lyckas med dina planer. Alla dina delar måste sträva åt samma mål, vara kongruenta.

Här kommer begreppet psykologisk reversering in. Det innebär att det kan finnas en undermedveten önskan att inte förändras, inte bli smalare, mer vältränad – hur underligt det än låter. Ibland kan det ligga en rädsla bakom, kanske rädslan att drömmen om hur livet ska bli ”sedan”, inte kommer att infrias. Vi kanske inte blir lyckligare, bättre då att behålla drömmen. För att förlora en dröm är mycket smärtsamt för oss, vad ska vi då sikta mot eller drömma om?

*

Inom Mental Kinesiologi finns det sätt att komma åt psykologisk reversering, att hitta vad som göms i det undermedvetna via mycket subtila muskeltester. Sedan frågar man kroppen vilken behandling den – och det undermedvetna behöver. För mig är det ett fantastiskt verktyg, dels att mäta t.ex. min motivation i förhållande till vad det än är plus vad jag ska göra för att stärka motivationen. Eller självkänslan, självförtroendet – ja, egentligen vad du än vill stärka. Effekten av behandlingen, som oftast inte tar så lång tid, kan mätas på en gång – och det fungerar!

Så – de kurser jag gått på Svenska Kinesiologiskolan har varit mycket väl investerade pengar – och haft en viktig del i min personliga utveckling de senaste åren.

Nu vet jag hur jag ska handskas med "den lille jäkeln".

Bara jag har motivationen!

Tidigare publicerad  2011-02-01 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

****

Sedan jag skrev denna blogg har jag även lärt mig metoder som EFT  och APG för att bland annat stärka motivationen.

***

INTUITION kontra LOGIK

Hur ofta har jag inte som barn fått höra ” det där är bara fantasier, bara på låtsats, det finns inga lysande älvor i ditt rum, inga troll i skogen. Ingen människa har en regnbåge runt kroppen”. Ändå ville mina välmenande föräldrar att jag skulle tro på en osynlig Gud, på änglar – och på Djävulen med stort D.

Jag tror inte att jag är ensam om denna upplevelse, att bli fråntagen det jag sett, bli ifrågasatt och det värsta av allt; bli lite nedlåtet klappad på huvudet ”vilken fantasi hon har, förstår inte var det kommer ifrån”. Så jag, som så många barn, lärde mig att först hålla tyst, sedan - och det var det värsta övergreppet på min personlighet – att förtränga den delen av mig som inte passade in. För jag kunde se att det skrämde mina föräldrar och då blev jag också rädd.

Men jag stängde inte av helt förrän våldtäkten på mitt femåriga jag. För då såg jag saker inget barn ska behöva se, (har skrivit om det tidigare här under ”Brusten vinge” bl.a.) Där skapades ett kontrollbehov, jag tillät ingen – och inget - komma för nära mig. Och jag litade mer på logiken än på intuitionen. Jag ville ha trygga enkla regler, helst vetenskapligt bevisat – ”så här fungerar det”.

Fast ju mer jag läste, ju fler erfarenheter jag fick, desto mer ifrågasatte jag s.k. ”fakta”, Jag har läst vetenskaplig metod på universitetet, jag vet att det finns oklarheter i de flesta studier beroende på förväntningar, (oftast omedvetna) val av studieobjekt m.m. Jag ifrågasätter inte betydelsen av vetenskapliga studier – för de behövs – utan mer prägeln av slutgiltighet ”Så här är det!” utan att beakta andra faktorer. (Här skulle jag kunna gå igång i en lång utläggning om hur de flesta forskare inriktar sig på sitt, oftast ganska snäva ämne, och glömmer helheten. Men jag är ingen forskare, så jag låter bli. Du kan ju tänka dig själv.)

Trots att jag försökte förneka intuitionen poppade den ofta upp; känslan i ett rum jag kom in i, en person jag just träffat, och den blev starkare med åren. Jag började känna av känslor från människor i min omgivning, vilket till slut blev otroligt jobbigt. Jag kunde knappt ta mig in till city med buss utan att översköljas av en massa stress, sorg, irritation och aggressivitet. Och innan jag förstod att dessa känslor kom utifrån trodde jag att jag höll på att bli tokig.

Numera har jag lärt mig skärma av och det bästa sättet för mig, som också förändrar energin i min omgivning, är att tänka mig att jag skickar ovillkorlig kärlek från hjärtat och låter den spridas i hela omgivningen (bussen, tåget, torget). Som en stor kärleksfull bubbla. Och visst kan jag märka skillnaden i energin efter, och bland människorna runt omkring. Vad som än händer – det kan jag inte vetenskapligt bevisa (än) – men jag mår i alla fall bättre.

Idag litar jag helt på min intuition, jag känner, jag frågar mig om känslan är min egen, och jag agerar. Oftast genom att sprida min kärlek.

Det är i alla fall min intention – och det är bra nog.

Tidigare publicerad  2011-10-12 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

NÄRVARO

Min kinesiske qigonglärare sa en gång ”Tur finns inte! Man behöver bara vara närvarande och fokuserad för att kunna se och fånga de möjligheter som sveper förbi”.

De här orden fastnade hos mig, för jag visste då att jag mycket sällan var närvarande i nuet. Jag var antingen i framtiden, där jag fantiserade om – eller oroade mig för - hur det skulle bli, eller i dåtiden, när jag tänkte på vad jag skulle gjort istället, vad jag skulle ha sagt, hur jag skulle reagerat. Och i inget av dessa tillstånd kan jag uppfatta nuets möjligheter.

Så jag började träna på att vara närvarande, att gå in i Nu, att fokusera på det jag har omkring mig just nu i detta ögonblick. Att se skönheten och känna dofterna omkring mig, känna vindens smekning, höra dess sus i trädkronor. Ta in allt det vackra med helt öppna sinnen. Så där som jag gör när jag är fullständigt förälskad. Och som när jag ammade min dotter, då fanns bara vi och nu, en kärleksfull total närvaro. (nu känner jag detsamma i lek med mina barnbarn).

Också när jag är i den sexuella extasen, då finns inget annat än just detta ögonblick. Fullständig närvaro.

I dessa stunder är det lätt att vara i Nuet – men i min vardag…? Och att jag själv kan styra över tillståndet…?

För hur ofta har jag inte upplevt att jag missat något väsentligt på grund av att jag inte varit närvarande. Dessutom har denna frånvaro ibland skrämt mig, som när jag för femtielfte gången kör till jobbet med bilen, på autopilot – och när jag kommer fram inte minns något av vägen jag kört. (hänt en gång och det räcker.)

Det här, att lära mig vara närvarande i vardagen, har inte varit en lätt process och jag är långtifrån någon mästare – än. Men nu börjar jag få mer ordning på mina busigt vilda tankar, tankar som har en tendens att föra mig till andra platser än de jag för tillfället befinner mig på. Och det är väl ok om jag väljer det, fantasi och förmåga att visualisera är egenskaper jag verkligen inte vill vara utan. Men eftersom jag valt att leva mitt liv här just nu, då bör jag också vara här och nu.

Så jag skapade en trigger, en programmering förankrad någonstans i kroppen för att få bort tankepladdret, eller vad det än är som inte låter mig vara i nuet. I detta fall tog jag till en fingerknäppning som ni som sett ”Lödder” säkert känner igen, (Burt trodde han blev osynlig med denna knäppning). Den funkar för mig för jag blev alltid full i skratt när jag såg den, och skratt är den energi jag ger till det jag inte vill ha i mitt fokus just nu. För skratt förlöser.

En annan övning som hjälper mig är en form av gående meditation. (jag har tagit med den i Boken om Min vän Smärtan). Det här är en övning jag kom på under en av mina långpromenader och som jag sedan utvecklat. En övning som jag har mycket glädje av.

o Försök hitta en promenadväg ute i naturen, helst så ostört som möjligt i början.

o Börja promenera i lugn takt. Känn in din kropp, hur den rör sig. Finns där några spänningar? Områden som gör ont? Om du hittar några, andas in avspänning och smärtlindring i området, andas ut spänningarna och smärta samtidigt som du fortsätter din lugna promenad. Visualisera hur spänningen eller smärtan ser ut och förändra den visuellt. Finns det fler? Upprepa andningsövningen dit i så fall. Fortsätt så tills det känns bra, samtidigt som du fortsätter din lugna promenad. 

o Känn nu hur hela din kropp rör sig lätt, föreställ dig att den nästan flyter fram över marken, samtidigt som du känner varje lätta steg mot marken. Njut av din kropps rörelser.

o Låt kroppen röra sig, som av sig själv, medan du nu iakttar din andning. Känn hur syrerik luft strömmar in i dina lungor och fyller hela din kropp. Efter några minuter kanske du upplever det som om kroppen är fylld med sprittande champagnebubblor. Fortsätt så 5 – 10 minuter, eller så länge det känns bra.

o Fokusera nu på din omgivning, samtidigt som du behåller fokus på din kropp och din andning. Det här kanske du inte lyckas med första gången, men ge inte upp. Om du inte kan - låtsas att du kan!

Om du fångat känslan av att vara fokuserad kropp och samtidigt medveten om din omgivning, försök ta med dig den till din vardag. För mig har denna övning ökat känslan för min kropps behov, även i en mer stressad miljö.

Jag tror att närvaro kräver ständig träning, ständigt fokus, ständig självdisciplin.

Och jag vet att den totala känslan av lycka kan jag bara uppleva när jag är fullständigt närvarande i nuet. för i detta tillstånd finns ingen oro för framtiden, ingen ångest från det förflutna.

Bara underbart Nu.

Kanske vi en dag blir en Mästare.

Som vi var som litet barn.

Tidigare publicerad  2011-11-12  i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

VIKTEN AV ATT VÄLJA SINA ORD…

… och sina tankar.

Jag läste nyligen om en intressant studie som gjorts med fMRI (funktionell magnetröntgen) där resultatet tydligt visade att det behövs enbart ett ord som associeras med smärta, som t.ex. ”olidligt”, ”svår smärta” etc. för att aktivera smärtresponsen i hjärnan. Och läkarens ord ”det här kommer att göra ont” innan en behandling, räcker för att sätta igång smärta.
Källa: WebMD

Så – ord kan verkligen göra ont. Inte bara emotionellt utan även fysiskt. Och orden du säger för att skada någon annan, skadar den då också inte dig själv? Oss alla? Visar inte detta att vi kan påverka vår omgivning i mycket större utsträckning än vi tidigare trott?

Så måste det ju vara! Vi är bara olika känsliga för orden, beroende på vår känslomässiga erfarenhet av just det ordet. Ordet ”olidligt” t.ex. har inte samma emotionella betydelse för någon som aldrig upplevt olidlig smärta, som det har för t.ex. en cancerpatient.

Med vetskapen att ord kan göra ont, är det då inte konstigt att så många mår så dåligt idag? Alla negativa smärtfyllda ord vi matas med dagligen i media, alla hårda ord politiker emellan, etc. etc. måste ju skapa ett tumult i hela smärtapparaten. Visserligen kan vi välja bort en del av detta negativa flöde, genom att undvika actionfilmer, tv-nyheter, dokusåpor och förnedrings-tv, och för någon med kronisk smärta kan detta vara livsnödvändigt. (jag talar av egen erfarenhet, har blivit mycket duktig på att känna igen all form av smärtretning utifrån)

Men det viktigaste vi, som enskild individ, kan göra är att noga granska vilka ord vi använder. Ord, men framför allt tankar, som ju är tysta ord. Att känna igen och utesluta alla ”smärtord” som har en emotionell betydelse för oss. Det här är inte lätt, framför allt att hålla koll på våra tankar, vi kan bara göra vårt bästa. För vi har ett ansvar, inte bara för vår kropps välbefinnande, utan också för hur vi påverkar vår omgivning.

Men tänk! Om ”smärtord” kan ge smärta, borde då inte deras motsats ”välbefinnandeord” ge just detta? Visst är det så, jag tänker på kraften av affirmationer.

Så, för varje negativt ”smärtord” jag hör, väger jag genast upp det med två positiva ”välbefinnandeord”.

Det borde ta udden av smärtreaktionen.

Tidigare publicerad  2011-11-26  i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

OM VATTEN KUNDE TALA

Den tidiga morgonens daggdroppe fäster vid den sovande trollsländan, 

förstorar dess ögons fasetter till en fantasibild av överjordisk skönhet.

Jag sköljer mitt ansikte, känner svalka över nyvaken hud.
Låter vattnet flöda in i mig, dricker öppet, girigt och vaket dess minnen.

Kannans porlande ljud, solens reflexer i dess stråle,
sprider sina lätta fjärilsvingar över frukostbordet på terrassen.

Hela Moder Jords historia finns dolt i vårt vatten.

Förstoring av trollsländas öga med daggdroppar

*

Att vår jord har bestått av samma mängd vatten sedan dess skapelse som planet, är alla forskare ense om.

Men har du tänkt på vad det innebär?  Att samma vatten du dricker en gång har druckits av en dinosaurie, av Jesus, Cleopatra - "you name it" -, kissats ut, renats av jorden, kommit tillbaka i floder och hav, stigit upp som ånga, blivit regnmoln... Samma kretslopp av vatten sedan jordens skapelse.

Kan det då också finnas en medvetenhet i vatten som bl.a. den japanske forskaren Masaru Emoto anser? Att vatten kan respondera på våra tankar och känslor? Vad vi skickar ut?

Jag tror - och känner starkt - att det är så.

Kanske kan man jämföra detta medvetande med ett spädbarns. Redan som nyfödd känner barnet in stämningar omkring sig - vad är hot och vad är tryggt - och svarar på det de tar in.

Har vi då inte ett ansvar att se till att vattnet som gett liv till denna planet i så många miljarder år också ska kunna ge liv till våra barnbarn och barnbarnsbarn?

För idag är vattnet inte helt friskt - för första gången i dess historia?

Vill du veta mer om vattnets sanna kraft?

Kolla denna: http://www.youtube.com/watch?v=U_14nqkk-GU

Och denna: http://www.youtube.com/watch?v=DgszqIWEIHQ&feature=related

Och/eller läs "Vattnets sanna kraft" av Masaru Emoto.

*

Kärlek, Glädje, Tacksamhet...!

*

 PS. Fotot på trollsländans öga ovan är inscannad från Illustrerad Vetenskap och en del av Miroslaw Swieteks underbart bild (som naturligtvis gjorde sig bättre i tidningen - jag vill bara förmedla känslan). DS.

Tidigare publicerad  2010-10-05 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)