onsdag 2 november 2016

FÖRTRÄNGT MINNE - ETT BARNS SÄTT ATT ÖVERLEVA EN VÅLDTÄKT


Hur otrolig fascinerande är inte vår hjärna och kropp med en sin fantastiska förmåga att läka sig själv - och att skydda sig/oss från hot utifrån. Många gånger utan att vi har en aning om faran. Hur kan man annars förklara blockerade minnen, annat än kroppens ”beskydd” från något vi är för små eller för svaga att klara av just när det hänt?

Och att, efter femtio år, få återuppleva det traumatiska minnet i hela dess fruktansvärda smärta, rädsla, skuld och skam måste väl betyda att jag nu är stark nog att klara av det? Och att jag på något sätt behöver minnas för att gå vidare i min personliga utveckling? Att övergreppet har någon mening, att det är en träning för något det är meningen jag ska göra?

Självklart är det så. Det är i alla fall min personliga uppfattning. För mitt minne kom tillbaka när det var dags. När jag hade skaffat mig de verktyg och den kunskap jag behövde för att kunna bearbeta.


Jag sommaren jag skulle fylla 6 år. Före eller efter?
Minns inte, men det var samma sommar
Men jag minns att jag var totalt orädd.
Innan ......

Men vägen till försoning har varit lång, fruktansvärt traumatiskt och smärtsamt. Tills jag en dag insåg att det räcker nu. Jag vill inte leva ett liv i hat och bitterhet. Jag tar tillbaka min värdighet, min renhet. Eftersom jag jobbar som hälsocoach bl.a. med Reiki, NLP och Mental Kinesiologi hade jag mycket kraftfulla verktyg att bearbeta och behandla mig. Då jag några månader tidigare blivit uppsagd i samband med nedskärningar fick jag nu tid att verkligen gå tillbaka och behandla. Samtidigt skrev jag av mig all hat, sorg, skam, rädsla och frustration. Min frigörelse – om man nu kan kalla det så – var när jag slutligen kunde förlåta. Att förlåta handlar inte om att överse eller acceptera handlingen utan om att släppa min egen bitterhet för att kunna gå vidare.

Att försöka se att våldtäkten på mitt femåriga jag, (av en person jag – och min familj – litade på, som sedan svek på värsta tänkbara sätt) har en mening har varit nödvändigt i min egen bearbetning. Bilden är inte riktigt klar ännu men handlar på något sätt att visa barn som drabbas i dag att de är absolut utan skuld. Att de – vi alla – är fantastiska beundransvärda hjältar som prövas i det absolut svåraste styrketestet. Man har bara glömt att förbereda oss.

Och sedan mitt minne kom tillbaka för ca 6 månader sedan har mycket i mitt liv fått en rimlig förklaring. Mitt näst intill promiskuösa tonårsliv, mina mardrömmar som började när min egen dotter var fem. Känslan av att vara mindre värd, oren.

Idag gråter jag över de barn som nu, kanske just i denna minut, upplever detsamma jag gjorde för så många år sedan.

Jag behöver hitta ett sätt att kunna hjälpa – för jag förstår vad de går igenom.  Samtidigt önskar jag visa att detta är en utmaning för mycket speciella barn. Starka fantastiska hjältar. De som klarar sig genom Mordor, räddar världen och slutligen vinner kriget.

Inga offer.
Hjältar!!






Publicerad 2009-04-23 i Metrobloggen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar