Smärtans orkester

Idag vill jag dela med mig av ett utdrag ur min bok Min vän Smärtan. Jag skrev detta efter att för första gången använt yogan för att helt gå in i smärtan, att stanna kvar i den tills den slutligen släppte helt. Det här var en av mina svåraste utmaningar och det krävde all min styrka och mitt fokus. Då gällde det fysisk smärta, men jag har även använt metoden på psykisk smärta - även om jag inte alltid har styrkan, energi och fokuset att stanna kvar vet jag nu att det finns metoder som hjälper.

Smärtan (som i boken tar fysisk gestalt) har här tagit mig med på ett ständigt pågående cocktailparty i en slottsträdgård befolkad av en mängd varelser, myter och arketyper. Jag har precis kommit in i ett partytält och haft ett samtal med Döden

Puls avbröt mina tankar genom att visa mot karmstolen framför scenen.

”Varsågod och sitt.” Jag tittade frågande på honom så han fortsatte:

”Du är hedersgäst här i kväll. Smärtan har en överraskning åt dig”

Nu såg jag att Smärtan stod bakom stolsryggen och under hans inbjudande gest gick jag fram och slog mig ner i den magnifikt tronliknande stolen. Min vän lade sin hand på min axel medan jag satte mig bekvämt till rätta i spänd förväntan. 

Ett nytt band klev upp på scenen, Smärtans orkester var det, det förstod jag genast. För vid trummorna satt Puls och Tyngd ställde sig framför en stor gonggong av japanskt ursprung. Basisten var en knotig liten man vars seniga muskler vibrerade av någon inre spänning. Mannen som plockade upp gitarren var lång, mycket smal och gav ett vasst nervigt intryck. Sist upp kom sångerskan vars långa eldröda hår för en sekund dolde ett par skarpa brännande ögon, ögon som med en enda blick på mig naglade fast mig i stolen, samtidigt som hennes första skärande höga ton fick mitt glas med champagne att splittras i tusen små skärvor som lade sig som en solfjäder runt mina fötter.

Där satt jag som fastlimmad medan hela denna fasansfulla orkester formligen slet mig i bitar. Sångerskans röst tillsammans med orkesterns olidligt vackra penetrerande vibrerande musik skar svidande igenom min kropp, pulserande, bultande, brännande och ilande. Våg efter våg av krampaktig förlamande fysisk och psykisk smärta sköljde genom mig, löste upp mig till minsta partikel och jag ville bara fly. Vad som helst för att bli av med detta helvete av tortyr – denna fruktansvärda rena skönhetens tortyr som skalade av alla mina försvar, brände bort allt jag värderat, allt jag trott var jag. Min kropp, som totalt tappat kontroll över verkligheten, som nu var smärta i dess fulla mening, kastade mig okontrollerat fram och tillbaka i stolen, allt för att komma loss. Hela min värld var smärta, inget annat existerade medan Smärtans hand på min axel låste mig fast, tvingade mig att uppleva smärtans alla aspekter. Bröt ner mig till min minsta molekyl.

Men mitt i allt inferno kom en tanke, en liten tunn tanke, som långsamt växte sig starkare när jag insåg att detta inte skulle döda mig som jag först trott. När tanken dök upp släppte Smärtan sitt tag om mig, gav mig valmöjligheten att fly. Men jag tog den inte, för plötsligt hade min nyfikenhet väckts. Vad jag undrade var vad som fanns bortom smärtan, och min undran fick mig att stå ut ett tag till, en sekund till. Sekunder blev till minuter, kanske timmar medan jag genomled den så skärande enerverande musiken.

Till slut kom tanken; ”Vad händer om jag släpper taget? Om jag slutar kämpa emot?”

Och då, just då, bröt jag igenom med en otroligt frigörande kaskad av ren glädje.

Min första förståelse av Smärtans natur hade började i en kamp för livet i en sjukhussal, men det var inte förrän jag nu med hela min kropp och själ gav upp min kamp som Smärtans själva essens visade sig för mig. Nu, när jag gav efter för hela hans fruktansvärda orkester att bränna mig ren ända in till min nakna själ förstod jag vilken styrka och skönhet kärnan, som är mitt – och alla andras - innersta och sannaste väsen egentligen bär.

Kristallkulan, med sin violetta kärna som jag fått av den gamle vise, hade jag nu i mina händer som inte längre krampaktigt höll i stolskarmen. Klarsynthet var vad som fanns efter att ha utstått och klarat av Smärtans hela orkesterframträdande. Denna förödande starka musik hade bränt bort allt som kunde skymma min klara syn. Plötsligt förstod jag också hans dubbla ansikte, att Smärtan innefattar sin egen smärtlindring när man vågat möta hela hans orkester - och stannat kvar till sista tonen.